– 1 Mos 17:3-9 Ps 105:4-9 Joh 8:51-59 –

Genom tron är också vi Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi Guds heliga folk och det för­bund som bör­jade med Abraham.

Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”, vars förgård är den heli­ga Kyrkan.

Jesu anspråk är lika enormt. ”Den som beva­rar mitt ord skall ald­rig nå­gonsin se döden”. Judarna tar anstöt och kallar honom ”be­satt”. ”Skulle du vara större än vår fader Ab­raham?”

Jesu ord om sig själv måste ha låtit som ren hädelse. Även om vi vet att Jo­hannes evangelium återspeglar en senare kon­fron­tation mellan den unga kyrkan och den judiska synago­gan så kvar­står stötestenen.

Både Jesus och det första Förbundets representanter åberopar sig på Abra­ham. Men Jesus ställer sig till och med över Abra­ham. Han tar själ­­va Guds­namnet i anspråk: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till”.

Konfrontationen är ofrånkomlig. De tar upp stenar för att kasta på ho­nom, men Jesus lämnar dem.

Det är vad som händer i det lilla, när vi föredrar något framför kärle­ken till Kris­tus. Han lämnar oss, hjärtat förlorar friden och ockuperas av oro, mot­stridi­ga och förlamande kraf­ter.  

Abraham jublade över att han skulle få se Kristi dag. ”Han fick se den och glad­­­de sig.” På olika sätt lät Gud honom se den messi­an­ska fram­tiden.

Vi har ännu större anledning att bäva och jubla. Vi som får se och fira det i den heliga eukaristin, det Nya Förbundets måltid.

När de flesta troende nu är berövade den heliga eukaristin är det en verklig pröv­ning. Det ger större an­ledning att beskydda och be­vara hjärtats frid.

Det är viktigt att följa givna försiktig­hets­mått.

Det upphäver inte utan förstärker grundregeln att ”ingen­ting föredra framför kärleken till Kristus”.