Pingstdagen

Apg 2:1-11 Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 14:15-16, 23b-26

Guds väldiga gärningar – genom den helige Ande

Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’ – även om de inte tror på Gud eller har vaga begrepp om den Helige Ande. Kanske har det med gamla minnen av konfirmation eller bröllop att göra, eller med våren och grönskan. En blommande rhododendron väcker något till liv i själen. Vi sjöng det i psalmen: ”Du, Herre, sänder ut din ande, du förnyar jordens ansikte”. Aposteln bekräftar det: ”Alltsedan världens skapelse har Guds eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk”. I in-gångspsalmen (introitus) på Pingstdagen sjunger kyrkan: ”Herrens Ande uppfyller jorden. Han uppehåller allt”. I trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på den helige Ande ”som ger liv”.

Det är denne Livgivare som uppenbarade sig i ”dån och storm och i tungor av eld” den första Pingstdagen i Jerusalem. Apostlarna talade om ”Guds väldiga gärningar”, men här går det utöver skapelsens skönhet. De vittnar om den Livgivare som har uppstått från de döda för att ge människan inte bara fysiskt liv, utan liv i överflöd, det bibeln kallar evigt liv. Även den vackraste rhododendron har ju kort livslängd och människans stund på jorden är, om vi tänker efter, inte så mycket längre. Ändå för-nyas jordens ansikte också detta år. Gud har inte övergett sin arma värld. Därför förkunnas också detta år Faderns väldiga gärningar genom sin Sons uppståndelse och sin Andes livgivande verk. Inte genom någon naturens lag, utan för att Gud älskar den värld han har skapat och vill föra den till fullkomning.

Det var många judar i Jerusalem för att fira den så kallade veckofesten femtio dagar¹ efter påsk, den fest som blev den kristna Pingsten. De hade rest dit på långa vägar och från alla väderstreck och talade vitt skilda språk. Ändå förstod alla när apostlarna på galileisk dialekt talade om ”Guds väldiga gärningar”. Händelsen blir en koncentrerad och profetisk bild för hur kyrkan skall utbreda sig till jordens alla språk och länder. Anden gör Kristi verk levande. Påsken behöver Pingsten för att Guds väldiga gärningar skall ge liv åt alla människor. Utan Anden blir kyrkan en död institution, liturgin tomma ceremonier, moralen tunga regler och tron tomma ord. Utan and-ligt liv har människan redan börjat dö.

Det är vad aposteln säger i andra läsningen, och där talar han till kristna. ”De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. Den som inte har Kristi ande tillhör inte honom”. De måste ha varit kristna till namnet, men levt dubbelliv. Bekännelse till det yttre, men utan Kristi Ande i sitt innersta. Jesus talar om dem i evangeliet: ”Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord”. De var kanske hängivna i början, men har steg för steg anpassat sig till denna världen. Vår påve Franciskus varnar de troende för att ”förvärldsligas”. Vår förre påve Benedictus menar att här finns roten till många av de klerikala övergreppen. I veckan hörde vi Paulus varna för de ”farliga vargar” som skall nästla sig in i kyrkan för att inifrån urholka henne på andligt liv. Det är mot-satsen till den frihet aposteln talar om: ”Vi har inga skyldigheter mot köttet”. Vi har ingen skyldighet att följa med strömmen. Det är när vi med ande” dödar syndens gärningar som vi får ”leva”.

Den helige Bernhard av Clairvaux påminner konkret om hur den troende behöver Anden i denna kamp. Det är Anden som skapar äkta ånger över synden. Och utan äkta ånger blir allt tal om synd till slut outhärdligt. Det upplevs som slaveri under hårda bud och stränga krav. Men med Andens hjälp blir det en livgivande ånger som befriar och upprättar. Bernhard säger att Anden behövs också för att förstå vad förlåtelsen är. Anden ger den botfärdige visshet om att han inte längre behöver leva i fruktan. Han blir upphöjd till son och dotter och kan i hjärtat säga: ”Abba! Fader!” Genom Anden får den döende människan livet tillbaka. Visserligen måste också den troende dö den kroppsliga döden, men det eviga och oförstörbara livet har redan börjat. ”Era dödliga kroppar blir levande genom att den Ande som uppväckte Kristus bor i er”.

Och så går han ett steg vidare. ”Anden själv vittnar med vår ande”. ”Vår ande” – det är människans samvete när det blir ”samvetande” och samstämt med Guds Ande. En ny människa får liv och växer till. Bernhard säger att vi behöver Guds Ande också när vi skall göra det goda. Både minnet, förnuftet och viljan behöver Anden. Människan är glömsk. Hon glömmer allt det goda Gud har gjort med henne. Hon har ju fått Anden i dop och konfirmation och sedan på otaliga sätt. När den salige JH Newman ser tillbaka på sitt liv så minns han sina synder, men dessa minnen har förlorat sin plågande och förbittrande makt över honom. Han fylls av jublande tacksamhet över hur Gud har förlåtit honom och räddat honom och fört honom på rätta vägar. Alla goda beslut han fattat och allt det goda han gjort är Andens verk. Det är exakt vad Jesus lovade i evangeliet: ”Hjälparen skall lära er allt och påminna er om allt”. Det är Anden som påminner om Guds väldiga gärningar, också i människans personliga liv. Det är Anden som upplyser förnuftet så att hon ser och förstår. Det är Anden som sätter viljan i rörelse så att hon också gör det goda hon har insett. Ett vidunderligt samarbete växer fram mellan människans ande och Guds helige Ande. Redan profeten säger: ”Jag har min lust i dina lagbud. De är mina rådgivare”. ”Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn”.

Så går han ännu ett steg. ”Är vi Guds barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”. Som Guds barn blir lärjungen medarvinge till Kristus, Guds älskade Son, som blivit vår broder. Lärjungen får löftet att få dela hans eviga härlighet. Men så kom det ett

”om” – ”om vi delar hans lidande”. Men aposteln ser inte heller detta som en plåga eller ett hinder, utan som ett uppdrag, ett privilegium och en ynnest. Så har helgonen förstått det, inte minst martyrerna. ”Saliga är ni som förföljs för rättfärdighetens skull”. Men helgonen har också praktiserat det i vardagen när de har ”offrat” sina lidanden och plågor genom att förena dem med Kristi lidanden. Lärjungen säger sitt Amen till det som i förstone bara ser ut som motgångar och hinder. Då sker något. En ny män-niska växer fram. En människa som i allt försöker följa sin Herre och är väg att dela Kristi härlighet genom Hjälparen den helige Ande.

Den helige Basileos sammanfattar sin undervisning om Anden och säger: ”Genom Anden kan de troende ana vad som skall ske, förstå mysterierna, begripa det fördol-da, få del av nådegåvorna, ha sitt hemland i himlen, delta i änglarnas kör och få en glädje som aldrig skall sluta. De förblir alltid i Gud, de blir lika honom och blir det som övergår allt vad vi kan önska: de blir gudar”.

Sådan är vår allraheligaste tro på den Helige Ande i fullkomlig enhet med Fadern och Sonen, som vi nu bekänner i trosbekännelsen, och vars väldiga gärningar vi firar i den heliga eukaristin.

Amen.

1^ Grekiska pentecosté, ”femtionde (dagens högtid)”, som är upphovet till svenskans ”pingst”.