5 Påsksöndagen

Apg 6:1-7 1 Pet 2:4-9 Joh 14:1-12

Vägens, sanningens och livets människa

”Jag är vägen, sanningen och livet”. Orden hör till de mera kända. Vi är stolta över en sådan beskrivning av vår Herre. Men det är lätt att orden förlorar kontakt med verkligheten. Orden kan bli stumma.

Därför tar vi omvägen över oss själva. Trefalden vägen, sanningen och livet är också en beskrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets varelse. Det kan inte sägas om någon annan varelse i universum.

Människan är en vägens varelse. För att förbli människa måste hon gå en väg. Det både lockar och förskräcker. När hon ser alla svårigheter och faror längs vägen frestas hon att stanna upp, att bli sittande, kanske längta tillbaka till en barndom då allt tycktes så mycket enklare. Det kräver mod att ”gå ut i livet”. Ändå måste hon göra det, även om ingen säger det till henne. Utmaningen och kallelsen finns i henne själv. Ger hon efter för frestelsen, om hon väljer att dröja eller stanna i stället för att ta steget, upptäcker hon en dag att livet har gått ifrån henne.

Den som ger sig ut på vägen upptäcker att det finns många vägskäl. Den ena vägen mera lockande, den andra mera skrämmande. Den som valt att bara överleva följer med strömmen. Läser vi lite om människans historia, så är det inte rekommendabelt. Men även den som väljer väg, kan välja fel. Alla vägar leder inte till målet. Somliga är rent destruktiva. Det kan finnas en rad bidragande orsaker till ett vägval, men till slut faller valet tillbaka på henne själv. När livets ekvation räknas ihop så har summan med våra val att göra.

Människan är inte bara en vägens varelse. Hon kan också skilja mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel. Ingen väljer rakt av lögnens väg, men den som inte frågar efter sanningen vänjer sig vid halvsanningar och smålögner och förs stegvis in i mörkret. Människan kan fastna i en livslögn. Kravet att söka sanningen kommer inte ”utifrån”, även om kyrkan säger att varje människa är skyldig att söka sanningen. Skyldigheten finns i människan själv. I henne själv finns en röst som bjuder henne att söka sanningen.

Det tredje som kännetecknar människan är det faktum att hon vill leva. Leva helt och fullt. Alla människor söker lyckan, säger Augustinus. Människan är inte skapad för att dö. Vi anar det när människor begår självmord. Ingen gläder sig. De efterlevande, som drabbas tungt, lider och vågar inte ens tala om det. Intuitivt vet vi att så är det inte tänkt. Benedictus frågar den blivande munken och varje människa: ”Vem är den som älskar livet och vill se goda dagar?” Det är en djupt mänsklig fråga.

Människan är en vägens varelse, kallad att söka sanningen, för att leva helt och fullt.

Samtidigt är det just här vi ser människans svaghet och utsatthet. Hon väljer lätt att överleva i stället för att leva. Hon kan välja fel. Hon kan en dag upptäcka att hon missat målet och inte har nått det liv hon kallades till.

När Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet”, så är det därför inget omänskligt eller konstigt han säger. Han frågar efter människan själv, för att blåsa liv i hennes djupaste väsen. Samtidigt bekräftar ordet hennes behov av Jesus, som är den sanna människan. Fäderna vid det senaste konciliet säger: ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”.

Låt oss tillämpa detta så enkelt det bara är möjligt.

För att finna vägen behöver människan Jesus. ”Tro på Gud, och tro på mig”, säger han. Hans anspråk är utmanande och låter anstötliga: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Men finns det något alternativ? När också många lärjungar var på väg bort, säger Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå?” ”Jag har utvalt sanningens väg”, säger psalmisten.

För att förbli på vägen behöver människan ljus och vägledning. Daglig upplysning, för att förbli i sanningen. Vi lyssnar och läser Guds ord, förklarat och förmedlat av hans apostoliska Kyrka. Vi ”lyssnar oss fram”. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” ”Den som följer mig skall ha livets ljus”, säger Jesus. I andra läsningen hörde vi: ”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”.

När människan följer sanningens väg rinner livet till. Den som följer ”vägen och sanningen” får del av ”livet”. Den vi tror på och följer ger sitt liv, så att hans liv blir vårt liv. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, säger aposteln. Egot viker och en riktig människa växer fram.

Vi hörde Jesus säga: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Det betyder: När du kämpar och faller, och faller igen, när trögheten och likgiltigheten tycks dominera, och tron tycks död, fortsätt att handla – som om du trodde. Släpp inte taget. Han sviker inte.

Det hela är koncentrerat i den heliga eukaristin. Det konsekrerade brödet och den välsignade kalken ger vad orden säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

För att göra oss till vägens, sanningens och livets människor.

Amen.