2 söndagen i fastan

1 Mos 12:1-4a, 2 Tim 1:8b-10, Matt 17:1-9

Att söka Guds ansikte

Systrarna sjöng om detta det i introitus, ingångsantifonen, medan processionen gick fram till altaret: ”Ditt ansikte, Herre, söker jag.” Det är den djupaste drivkraften i allt äkta mänskligt sökande. Människan söker sin Skapare. Avbilden söker urbilden. Änglarna mättas ständigt av denna syn. Slutmålet för människan är att få se Gud, ansikte mot ansikte.

Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblicken av en annan människas ansikte, ibland som kärlek vid första ögonkastet. Något händer. Allt annat blir oviktigt bredvid detta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.” Den som älskar kan inte se sig mätt på den älskade. Den mänskliga erfarenheten ger en försmak av den yttersta sanningen, även om kärleken mellan två människor bara är en föraning av slutmålet. Kärleken till den andre gör människan levande och originell, till skillnad från egenkärleken, som förminskar och vanställer. Narkissos, en figur i den grekiska mytologin, blev förälskad i sin egen spegelbild och drunknade i den. Människan är skapad för att älska en annan och därigenom själv bli levande. Ytterst är det Guds ansikte hon söker.

Det var detta som fick Abraham att bryta upp från sitt land, sin släkt och sin faders hus. Hans uppbrott blev upptakten till ett nytt folk, trons folk, som förstår att målet är större än vad vi kan se här och nu. Den insikten gör oss till pilgrimer. ”Vårt hemland är himlen.” Abrahams uppbrott har lett till otaliga uppbrott ut i det okända, över alla mänskliga begränsningar. Den monastiska kallelsen har känt igen sig i Abrahams ukppbrott.

Den som verkligen söker Gud känner igen sig i psalmistens ord: ”Ett har jag begärt av Herren. En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra”. Jesus säger ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet”. Människan behöver lära sig att prioritera, vad som är viktigast i allt det mångahanda. I sitt hjärta har människan ett slags minne av det paradis där synförmågan var oförstörd Hon märker det i en längtan efter att på nytt få se. Därför manas hon av en röst i sitt innersta som säger det systrarna sjöng: ”Sök mitt ansikte.” Själv svarar hon: ”Ditt ansikte, Herre, söker jag.”

För att påminna sina lärjungar om detta slutmål tar Jesus med dem upp på förklaringsberget. Det sker som ett avbrott under vandringen mot Jerusalem, sedan Jesus första gången förvarnat dem om vad som skall hända. Under fastetiden följer vi Jesus på hans väg. Men redan i början av fastan låter oss kyrkan följa med upp på förklaringsberget. För att få en skymt av vad påsken handlar om, en skymt av slutmålet. Där på berget, där de var ensamma, förvandlas han inför dem. Hans ansikte lyser som solen. De får se det ansikte som egentligen ingen kan se utan att dö. Ändå är anblicken fascinerande. Slutmålet är inte ett neutralt eller kallt ljus. Det har ett ansikte, ett gudamänskligt ansikte. Lärjungarna ser. En kort stund, men tillräckligt länge för att se vad allting handlar om. Herren drar ”liv och oförgänglighet fram i ljuset”, som Paulus säger i andra läsningen. I detta ljus är allt förvandlat. Mose och Elia samtalar med Jesus. Gamla Förbundet samtalar med det Nya i fullkomligt samförstånd. Allting stämmer. Allting är på plats.

Petrus blir hänryckt och förvirrad. Han vill hålla kvar synen och bygga hyddor. Men Jesus följer inte hans råd. I stället sänker sig ett lysande moln över dem. Ur molnet hörs en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Lyssna till honom, Petrus, du som nyss föreslagit att din mästare skall undvika Jerusalem! Jesus säger till sina lärjungar att de måste bära sitt kors och mista sina liv för hans skull och finna det riktiga. Lyssna till honom, alla ni svärmeandar, som inte vill förstå att vägen till insikt går genom bedrövelse och lidande!

Det lärjungarna ser och hör blir för mycket för dem. De faller ner i förskräckelse. Då går Jesus fram till dem. Han rör vid dem. Med sin mänskliga hand rör Gud vid den förskräckta människan och hans röst ljuder: ”Stig upp och var inte rädd.” Då lyfter de blicken. Nu är de tillbaka i tiden och rummet. De är åter på vägen. Nu ser de ingen, ingen utom Jesus.

Så går de ner från berget och vidare mot Jerusalem. Också kyrkan går vidare på sin pilgrimsvandring. År efter år låter hon oss fira fastetiden i bön, bot och barmhärtighet. Människan måste öva sig i konsten att leva. Inte minst i konsten att lyssna. Benedictus ger sina bröder en fastebok, en bok ur bibeln, som de skall läsa från början till slut. Origenes säger att vi skall ”bygga hyddor för ordet i våra hjärtan”. Kollektbönen talade om att göra ”ordet till vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”. Lyssna för att se.

Hela tiden pågår en förvandling. Smärtande men hälsosam. ”Vägen till härligheten går genom lidande och död”, som vi skall sjunga i prefationen. Paulus säger till sin lärjunge Timotheos: ”Lid för evangeliet du också, med kraften från Gud.” Våra ögon måste lära sig att skilja mellan andarna. Så att vi genomskådar det som är tomt, ytligt och förgängligt. Så att vi ser och lägger av de synder och laster som tynger och förslavar. Så att vi ser Herrens ansikte i den nästa som annars bara irriterar eller ses som ett hinder.

Evangelisterna har sett till att de troende inte skulle glömma vad som hände på den första vandringen till Jerusalem. Kyrkan stärker vårt dåliga minne. För att vi inte skall glömma slutmålet.

Varje eukaristi är ett slags förklaringsberg. Vi går fram till kyrkans altare, som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Där sker en förvandling, uppenbar för den som lyssnat och kan se i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Det bröd som ges påbörjar förvandlingen i kommunikanterna. Den gudamänskliga handen rör vid oss: ”Stig upp och var inte rädda.” Vi blir det vi äter. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.

Vi är ännu inte framme, men ljuset från förklaringsberget och från altaret ger en försmak av himlens härlighet. ”Mitt hjärta tänker på ditt ord: Sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig.”

Amen.