Första söndagen i fastan

Gen 2:7-9;3:1-7 Rom 5:12-19 Matt 4:1-11

Varför syndar vi?

Vad är det som styr människans liv? Det mesta i våra liv råder vi inte över, varken det vi bär med oss eller det vi möter. Men vi är inte helt utlämnade. Människan kan välja vad hon vill utsätta sig för. Att ni kommit hit till mässan är ett sådant val. Samtidigt utsätts hon för starka krafter, som kan fresta och pröva, men det finns alltid en liten faktor kvar, hennes egen frihet, hur hon reagerar på det hon bär med sig och på det som möter henne. ”Människan får det hon väljer”, hörde vi för ett par söndagar sedan. Det är det som avgör om livet skall sluta i lycka eller i elände.

Berättelsen om hur Jesus förs ut i öknen och frestas av djävulen handlar om detta, även om det här är ytterst tillspetsat. Det hela är berättat med en dramatik som kan verka främmande, men i denna dramatik kan människan känna igen sin egen situation. Jesus frestades att vika av från det uppdrag han fått av Fadern. Han avvisar djävulens frestelser och till slut betjänas han av änglar. Därmed visar han oss vilka krafter som är verksamma i våra liv.

Varför faller människan för frestelsen? Hon vet ju hur dumt det. Hon biter sig i tungan nästan innan den elaka repliken har lämnat tungan. Hur kunde jag bli så arg över en småsak? Varför utsätter hon sig för påverkan som hon vet skadar henne? Först i efterhand inser hon sin dumhet. Psykologi och andra vetenskaper kan förklara en hel del, men inte allt. Något eller någon tycks hela tiden sabotera också de bästa ambitionerna, som en orm i gräset. Kristen tro vet att det finns en ond makt, intelligent och listig. Det var för att befria oss från denna makt som Gud sände sin Son. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln. När Befriaren träder fram på scenen är det därför naturligt att satan går till motangrepp och försöker få Jesus att avvika från sin uppgift. Ormen hade lyckats med Adam en gång i begynnelsen. Adam frestades och föll. Den andre Adam, Kristus, genomskådar listen och består provet.

Kunde Jesus frestas? För tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han förvisso inte frestas. Han var ständigt ett med sin Fader. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Det är som människa Jesus frestas. Hur gudomligt och mänskligt förhåller sig till varandra i Jesus övergår människans förstånd. Vi får nöja oss med Skriftens vittnesbörd och Kyrkans tro. ”Vi har en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Frestelsen var inte på låtsas. Att Jesus är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. Men allt sker för människans skull, för att hon skall få hjälp i frestelsens stund.

Det är därför evangelisterna berättar om Jesu frestelse. Han lärde oss inte bara genom sitt exempel. Han delade våra villkor genom att utsättas för våra frestelser. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Tron på Jesus är det viktigaste vapnet i kampen mot frestelsen.

Psaltarpsalmen 91 dyker ofta upp i fastetidens liturgi, särskilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet”, om ”farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar”, om ”vilddjur och drakar”. Det är bilder för olika frestelser. Några kommer listigt smygande som ormen. Andra försöker skrämma, som när lejonet ryter. Andra frestar till leda och uppgivenhet, som middagshettan efter maten. Men samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig. Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”. Detta mäktiga beskydd befriar oss inte från eget ansvar. Det är Kristi lärjungar som skall ”gå fram över lejon och ormar”, som skall ”trampa på vilddjur och drakar”. ”Följ mig”, sade Jesus. Det betyder att göra som han gjorde.

Matteus berättar att djävulen citerar bibeln. Han är listig förförare. Han uppträder ”som en ljusets ängel”. Den frukt han lockar med är inte avskräckande och ful. I varje frestelse ligger något gott. Frukten som Adam lockas av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam frestades av var misstro och olydnad mot Gud och det han hade sagt. Därför måste vi lära oss att skilja mellan andarna. Lära oss genomskåda de förrädiska halvsanningarna, t.ex. det förföriska talet om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, lära oss skilja mellan legitima behov och själviska begär, mellan den sunda läran och trender i tiden.

Ändå är det inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma gamla tema, det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära och makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (i stället för att med glädje se det sköna), vad högfärden skryter med” (i stället för en sund stolthet och ödmjuk tacksamhet).

Som hjälp har vi fått fastetiden. Människan har svårt att bevara den andliga spänsten och friskheten. Hon fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in och får makt över henne. Det är fastetidens möjlighet och nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om där ovanor fått grepp om oss, att återupptäcka glädjen i att göra det goda och att följa Kristus. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

Det första rådet i kampen är att genomskåda, att se frestelsen som frestelse. Att upptäcka sin värdighet som människa. Att vi inte är hjälplösa offer för påverkan och infall. Att hjärtat inte behöver vara en tummelplats för allt möjligt skräp.

Det andra rådet är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Att med viljan ta avstånd från det onda. Så länge människan håller fast vid den goda viljan är hennes hjärta rent, även om frestelserna dansar för ögonen och tröttar ut kroppen. Att frestas är ingen synd. Synd blir det först när hon samtycker till frestelsen. Tumregeln är att avvisa frestelsen redan vid porten, innan den slinker in i hjärtat. Släpper vi in den blir kampen längre och svårare. Förhandla inte med frestelsen! Bli inte förvånad, men låt dig inte heller gripas av rädsla och klenmod. Underskatta inte den kraft du bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. Det är egentligen ett privilegium att få delta i Kristi befrielsekamp av världen.

Det tredje och viktigaste har vi redan sagt. Lita på Guds hjälp! Du som har valt att stå under Kristi ledning och beskydd. Vi upptäcker hans hjälp genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönens vapen och inte släppa det vapnet förrän frestelsen vikit undan. ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”, säger aposteln. Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit, utan genast resa sig och fortsätta framåt, utan att någonsin misströsta om Guds barmhärtiga hjälp.

Amen