7 söndagen under året

3 Mos 19:1-2, 17-18 1 Kor 3:16-23 Matt 5:38-48

Kallade ut ur ondskans djävulscirkel

”Var fullkomliga”, säger Jesus till sina lärjungar. ”Ni skall vara heliga” sade redan Mose till Israels folk. Det är lätt att från början höra fel, att avvisa alltsammans som omöjligt eller att tro sig diskvalificerad och utesluten. Därför tar vi först en blick på andra läsningen, där också Paulus talar om de troende som heliga. ”Guds tempel är heligt, och ni är det templet”. Men det finns en skillnad. Paulus ger inte en uppmaning. Han beskriver ett faktum. Han säger att de kristna i Korint är heliga. ”Ni är Guds tempel. Guds ande bor i er.” Helig blir människan därför att Gud tar människan ur det profana sammanhanget och för henne in det heliga. Det sker genom dopet och tron. Det är Gud som helgar människan, inte människan som kämpar sig fram till ett moraliskt ideal. Denna givna helighet skall snart bekräftas i den heliga kommunionen, där den ovärdiga människan blir en boning för den Helige.

Det var så det började för Israels folk. Gud utvalde och helgade detta folk genom att göra det till sitt folk. Inte för att de var större eller mer moraliska än grannfolken, men för att det ingick i Guds frälsningsplan med mänskligheten. I början av brevet till Korintierna påminner aposteln de kristna där att det inte var de visa, starka och framgångsrika som kallades, utan de som var svaga och de som ingenting var i världens ögon. Detta förvandlade hela deras liv. Det som tidigare var svårt och tycktes omöjligt, blir nu möjligt. ”Allt tillhör er”, säger Paulus, också Guds egen helighet.

Då hör vi med andra öron. Då blir Jesu ord inte tyngande utan befriande. En väg att gå där de befriade upptäcker allt mera av vad han vill befria oss till. Han vill lyfta oss ur ondskans djävulscirkel genom den nåd han hela tiden vill ge oss. Helighet är i grunden en gåva av Gud. ”Glöm inte din värdighet!”, säger Leo den store i en predikan.

Bergspredikan visar hur lärjungen på olika områden tar denna gåva i besittning. Men redan Mose lag varnade för agg, vrede och hat. Sådana känsloyttringar kan kännas ”naturliga”, rentav lustfyllda, men lusten är kortvarig och slutar i bakfylla och bedrövelse. Redan erfarenheten bekräftar det. Den som ser sig tillbaka efter ett vredesutbrott kan fråga sig: ’Var det jag?’ Det var en främmande ockupant som tagit över, låt vara insläppt av mig. Vrede är i den meningen onaturlig. Det sägs att hämnden är ljuv. I själva verket blir människan sjuk av den. Benedictus säger att man inte skall ”hysa agg”. Den som ruvar på hämnd släpper in gift i själen. ”Inte löna ont med ont”, säger munkfadern vidare. Det kan förvisso kräva självövervinnelse, men är vägen till frihet, till ”att bli sig själv”. Att rättvisa skall skipas får den enskilde lämna åt Gud, eller åt dem som har ansvar för det.

Jesus skärper det när han säger: ”Värj er inte mot det onda”, och talar om att ”vända andra kinden till”. Sannolikt syftar det inte på en kroppslig örfil, utan om en skymf, en förolämpning eller en orättvisa. Det kan ”kännas naturligt” att svara med samma mynt, men då fastnar människan i en ond cirkel. Jesus vill föra ut ur den djävulscirkeln. Cassianus säger att ”den andra kinden” är hjärtats tålamod. Det avgörande är hur människan reagerar i sitt inre. Det kan kräva tid, bön, tårar och självövervinnelse, kanske att man reder ut missförstånd när man lugnat ner sig, men det avgörande är den inre reaktionen. För den som går den vägen i Jesu efterföljd är det en befrielse.

Det betyder inte att vara vek och undfallande, ännu mindre feg och rädd. Idag talar man om olika ”personkemi”, men det blir lätt ett alibi för den fege. Jesus gav svar på tal när det gällde sanningen och rättvisan, men i grunden gick han tålamodets väg, hela livet, inte minst mot slutet. Det var det som hände på den vägen som vände ont till gott och upprättade och återgav människan hennes sanna värdighet. Evangelisten Matteus låter Jesus undervisa om denna väg, och han gör det i påskens ljus. Jesus är med den lärjunge som följer honom, alla dagar intill tidens slut. Att tålamod kan kännas svårt för lärjungen beror inte på att kraven är omöjliga, utan på det motstånd som finns i människans hjärta. Det är det motståndet som Jesus kommit för att befria oss från.

Ännu mera gäller det när han säger att vi skall älska våra fiender. Det kan bli ett vägskäl som avgör framtiden. Budet att älska sina fiender uppfattades i den tidiga kyrkan som det genuint och typiskt kristna budet. Hedningarna förundrade sig. Den som inte älskar sina fiender saknar friden, men den som älskar dem har frid dag och natt, säger munken Siluan.

Låt mig beskriva tre verktyg i kampen: Ge inte vrede eller onda tankar rum i hjärtat. Säg ett bestämt nej till sådana tankar. Tankarna återvänder ju lätt till det ord eller den handling som drabbade och sårade. Det finns tyvärr en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Och bakom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Här utkämpas den första kampen. Vill jag lyda och följa Jesus? eller vill jag fortsätta att känna mig sårad och anse mig illa behandlad? Jesu ord är glasklara. Älska dina fiender! Det räcker inte med att avstå från att ge igen i yttre handling. Jag måste vilja den andre väl. Däremot behöver jag inte ”tycka om” eller ”känna” för den andre. Budet att älska betyder att önska honom vad som är gott. Enligt Skriften och fädernas erfarenhet är detta möjligt för en Jesu lärjunge. Jesus frestades, men sade till djävulen: ”Gå din väg, Satan.” Konkret kan man upprepa avsägelsen i påsknattsliturgin: ”Jag tar avstånd från det ondas lockelse”. Jag vill det inte. Kanske måste det upprepas många gånger, ty fienden är envis. Men hjärtat är helgat och jag har gått i tjänst hos en enda Herre. Alla fiender måste läggas under hans fötter.

Ett andra hjälpmedel är bönen. Jesu ord är klara: ”Be för dem som förföljer er.” Det går inte att både be och att vredgas eller hysa agg. Det ena driver ut det andra. Som eld och vatten. Det kan ta tid och det kräver sanning i hjärtat. Människan är ju duktig på att bedra sig själv. Kanske säger man med munnen: ´jag är inte bitter´, ’jag har förlåtit’, men vreden finns där i någon av hjärtats garderober. Vi anar en orygglig lag. Ont kan inte drivas ut med ont. Den som försöker, blir själv fångad i och av det onda. Av hjärtat måste vi önska och be ner Guds nåd och barmhärtighet över våra fiender. Vi är barn till Gud som låter det regna över både goda och onda.

Ett tredje hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd bort blicken från oförrätter, självömkan och bitterhet, vänd den till Jesus, den gisslade, smädade och korsfäste. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans sida, den hand som annars skulle utkräva hämnden. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedictus.

Motgångar och oförrätter är Jesu verktyg för att göra dig till ”medlidare” i hans eget lidande för världens frälsning. Jesu ord om att älska fienden är en del av missionsbefallningen, en uppmaning att delta i kampen mot ondskans andemakter, med början i det egna hjärtat, vårt närmaste missionsfält.

Det är både en kallelse och en väg till befrielse. Den erbjuds oss som en gåva. För att vi skall bli tempel åt Guds Ande, som är kärlekens Ande, given i dop och konfirmation. Fullkomlighetens väg är att älska med hela sitt hjärta, odelat och enkelt.

Vägen framstår som dårskap för de visa och kloka, men det är tvärtom. Guds vishet är starkare. Den rinner fram på korset och ges oss i eukaristin. Guds rike upprättas i hjärtat. Ett brohuvud för den nya skapelsen. ”Allt tillhör er”, säger aposteln. Vi är kallade att vittna om det nya som kommit in i denna onda värld genom Jesus. ”Allt tillhör er, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert.” Vi ser det skymta fram hos helgonen. Låt oss längta efter det. Låt oss be att kärlekens och försoningens eld inte slocknar i våra hjärtan. Hans helighet kan bli vår. Han är vår fullkomlighet och helighet. ”Ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud”.

Amen.