Människan får det hon väljer

6 Söndagen under året

Syr 15:15-20 1 Kor 2:6-10 Matt 5:20-22a, 27-28, 33-34a, 37

Människan får det hon väljer

Det är hisnande vad den vise Syrak säger om människan: ”Om du vill kan du hålla buden”. Det är något annat än de klagovisor om människans svaghet som ofta sjungs. Människan utmålas som ett hjälplöst offer för arv, uppväxt och därför som helt beroende av omständigheter som hon inte råder över själv. Syrak fortsätter: ”Du bestämmer själv om du skall vara trogen”. Det gäller inga småsaker: ”Framför människan ligger livet och döden, och hon får det hon väljer”. Detta förnekar inte att förmildrande faktorer kan spela in, men det tar inte bort människans personliga ansvar och frihet. Det är lätt att skylla ifrån sig, det går av sig självt och blir lätt en vana, men det betyder att människan förminskar sig själv. Hon förnekar sin mänskliga värdighet, till vilken friheten hör. Till slut säger han: ”Ingen har fått Guds tillåtelse att synda”. Gud är inte likgiltig. Han bryr sig. Bakom hans dom över synden vibrerar hans barmhärtighet. ”Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.”

I bergspredikan tycks Jesus vara än mer obeveklig. ”Om er rättfärdighet inte överträffar de skriftlärdas och fariséernas kommer ni inte in i himmelriket”. Vi hör tre exempel. Det gäller livet, sexualiteten och våra ord. Han börjar med att citera buden: Du skall inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte vittna falskt. Så långt kan nog alla förnuftiga människor instämma, även de som saknar andlig erfarenhet. Paulus har talat om dem som är nybörjare och barn i tron. Alla kan nog också förstå att brott mot dessa bud måste få konsekvenser, här och i evigheten. Syrak sade: ”Människan får det hon väljer, livet eller döden”.

Men Jesus skärper buden. Han ser inte bara den yttre handlingen, han ser till hjärtat och sinnelaget. Också Syrak sade det: ”Gud ser allt”. Redan den som vredgas på sin nästa ställs under domen. ”Den som hatar sin broder är en dråpare”, säger Johannes. Redan i hjärtat börjar valet mellan liv och död. Något liknande gäller äktenskapsbrott: ”Den som ser med åtrå på en kvinna har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap”. Det gäller också orden och tungans bruk. De halvsanna och överflödiga orden kan skada och är egentligen onödiga: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej”.

Kräver inte Jesus det omöjliga? – Mänskligt sett är det omöjligt, men då bortser man från vem det är som uttalar dem, vem Jesus är. Jesus kräver inte mera än vad han också ger kraft till. Det är därför han inte bara gav oss sina bud, utan också botade sjuka och till slut gav sitt liv. Han gav det för att vi skulle få liv, lycka och salighet. Genom sin Ande ger han oss detta nya liv.

Det är detta människans val gäller. Hela tiden är det Jesus den troende väljer – eller väljer bort. Det var detta val Syrak profeterade om, när han talade om att välja livet eller döden. Det är Jesus vi väljer att tro på och att följa. Hans bud, som verkar omöjliga att följa, är inte bara bud. De ger också liv. ”Öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.” Samme Jesus, som skärpte buden, säger också att hans ok är milt och hans börda lätt. Paulus förklarar det i Romarbrevet: ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Anden”. Det är Anden som förvandlar buden till en väg till livet. Anden ger människan lust och glädje av att följa buden.

Människan bekräftar med sin vilja att hon är Guds avbild. Viljan har skadats och försvagats genom synden. Men den upprättas och nyskapas genom att Gud sände sin Son och gav oss sin Ande, som är kärleken. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”, säger Johannes.

Den som väljer det onda förlorar sin frihet och blir slav under synden. Den som väljer det goda befrias och växer i frihet, ju mer hon älskar. När det goda blivit en vana och dygden en lust närmar hon sig målet. Benedictus kallar detta ett Andens verk i människan.

Därför är också kampen mot vrede och orenhet en befriande möda. Att ge sig hän åt irritation och vrede är inte frihet, utan att fångas i slaveri. Jesus fullkomnar budet mot äktenskapsbrott genom att göra äktenskapet till ett sakrament. Han drar in det i sitt rike och gör det till ett tecken på kärleken mellan sig själv och kyrkan. Kyrkans vakthållning kring äktenskap och sexualitet beror inte på att kyrkan är lagisk, utan på att hon vill föra människan in i nådens rike. Den som förkunnar äktenskapets oupplöslighet är densamme som gav synderskan i Simons hus nytt hopp, inför fariséernas dömande blickar. Ljuset från honom måste gå upp i hjärtat hos den som vill kasta sten på andra. Men till livet hör att se, och att märka hur glädjen växer till.

Också människans ord och försäkringar behöver hitta denna väg till friheten. Budet säger att vi inte skall svära falskt och att vi skall hålla vad vi lovat. Falskhet och brutna löften upplöser den mänskliga gemenskapen. Vi kan inte längre lita på varandra. Leder det till baktal och skvaller, så lämnas till slut människan ensam.

Men budet att inte vittna falskt är för grovmaskigt för att fånga upp alla våra ord. Orden avslöjar ju vad som finns i hjärtat. Jesus går till roten när han säger: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.” När människan lär sig att hålla vakt över sina ord, begränsas hon inte, hon befrias. Hon upptäcker glädjen i att lyssna, glädjen i att få de rätta orden lagda i sin mun, de få och förnuftiga orden.

Syrak lovade att människan skulle få det hon väljer. Det löftet uppfylls i Kristus. Människan upptäcker att hon själv är tilltalad och älskad. Det är den kärleken hon väljer, och besvarar. Därför vill hon hålla Guds bud av hela sitt hjärta.

Paulus talade om att föras vidare in i Guds hemlighetsfulla vishet, som var bestämd att leda oss till härlighet: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men Gud har berett åt dem som älskar honom”. Det är andlig insikt, som ges genom Guds Ande. Den som väljer att bevara sitt hjärta rent ser bättre än om hon låter trögheten styra. När tiden är mogen får hon insikt. Han smakar den gudomliga kärlek som strömmar fram ur den korsfästes sida. Anden förklarar och upplyser Sonens verk. Stor är Herrens vishet och makt, sade den vise Syrak. Andens kraft fullkomnas i den mänskliga svagheten.

Det är helgonens vittnesbörd, inte minst de som fått lida. Mitt i sin svaghet och sitt lidande har de fått smaka och se: ”Vad inget öga sett och inget öra höra, det som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

Vi firar det i den heliga eukaristin. Vi väljer livet och upptäcker att vi är utvalda och älskade – för att få del av den gudomliga frihetens sötma.

Amen.