4 Söndagen under året

Sef 2: 3 ;3 :12-13 1 Kor 1: 26-31 Matt 5: 1-12a

Porten till lycka

Kyrkporten till en medeltida katedral har ofta en portal. Den är som en öppen och välkomnande famn, även om själva porten är trång. Dessutom är portalen ofta utsmyckad och vacker. Saligprisningarna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Jesus kallar himmelriket.

Jesus har gått upp på berget. Han sätter sig ner och börjar undervisa. Det påminner om hur Mose en gång förmedlade Guds lag från Sinai berg. Nu förmedlar Jesus den nya lagen. Matteus har samlat denna undervisning i tre kapitel, den s.k. Bergspredikan, men allt möter redan i portalen. Saligprisningarna lockar genom sin skönhet, samtidigt som de visar väg och förmanar. De kan sjungas och upprepas, man blir aldrig mätt på deras skönhet.

Salig och lycklig – orden ligger nära varandra. ”Alla vill vi leva lyckliga”, säger Augustinus, ”och i människosläktet finns det ingen som inte instämmer i detta påstående.” Det är inget okristligt att vilja bli lycklig – om någon trodde det – det är bara mänskligt. Människans tragik är att hon söker för lite lycka eller söker den på fel ställe. Längtan efter den verkliga lyckan är människans djupaste behov. Jesus kallar den lyckan salighet. Som Guds avbild bär människan på denna längtan. Gud vill göra oss lyckliga. O eviga salighet! O saliga evighet!

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. Att gå in genom porten är att bejaka sina villkor som människa. Hon kan inte vara sin egen lyckas smed. All världslig rikedom och lycka tar slut. Krafterna också. Människan har inte skapat sig själv. Hon är helt beroende av sin Skapare. Allt hon har och är har hon fått som en gåva. I sig själv är människan stoft och aska, en vindpust som snabbt blåser bort. Jesus kallar denna insikt för att vara ”fattig i anden”. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Det är första steget till lycka.

Det andra handlar också om insikt, om att våga se. Människan skadar det liv och de gåvor hon har fått. Bibeln kallar det synd. Människan syndar när hon tränger undan sin djupaste längtan och söker lyckan på fel ställe, i det skapade i stället för i Skaparen. Det slutar i tomhet. Jesus talar om dem som sörjer. Det är de som inser att de kan förstöra och förlora sitt liv. Men då händer något. Insikten blir en sorg och denna sorg kallas salig. Porten är stängd för den som vill fortsätta att vara sin egen herre, men den öppnar sig för den som sörjer. Aldrig är Gud så närvarande som i den äkta sorgen över synden. ”Saliga de som sörjer de skall bli tröstade”.

Lyckan att vara förlåten har en smak som är ”sötare än honung”, en av himmelrikets frukter. Men därmed väcks en ännu djupare sorg, sorgen över att inte helt och utan avbrott leva i denna lycka. En sorg över allt i världen som skadar och förstör Guds goda frukter. Sorgen över att var delaktig i förstörelsen och inte vara trogen sin insikt. Sorgen över att vara så glömsk och obeständig. Men själva sorgen förblir en port. ”De som sår med tårar skall skörda med jubel.” Därför var sorgen för de tidiga munkarna ett hjälpmedel att inte glömma vad de smakat. Munkarna visste att skilja mellan denna saliga sorg och allmän depressiv dysterhet och melankoli. Den äkta sorgen, däremot, förblir en port till glädje och lycka. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Också ödmjukheten har sina karikatyrer. Tomma gester och fromma ord. Den verkligt ödmjuke lever i verkligheten, i ljuset från Gud. Illusionerna får det svårt i det ljuset. Människan börjar lära känna sig själv. Hon kan inte längre förhäva sig över någon annan. Hon slutar att försvara sig. Då händer något. Porten för in i ett nytt land. ”De ödmjuka skall ärva landet.” Det är det land som Israels barn fått löfte om. Jesus kallar det Himmelriket. Den ödmjuke har sin förankring där. Den helt ödmjuke är redan framme. Därför är den ödmjuke oåtkomlig för angrepp. Frestelser och demoner får inget grepp om den ödmjuke. ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”

Så växer längtan. Jesus kallar det hunger och törst efter rättfärdigheten. Då blir det omöjligt att nöja sig med medelmåttighet. Själviskheten, som tidigare var en vana och ett hantverk, blir nu ett gift och en tandvärk. Den ödmjuke dras som av en magnet. Till livet i dess fullhet. Det Jesus kallar rättfärdighet är både en gåva och en uppmaning. Gåvan består i att Jesus tar sin boning i den som hungrar. Paulus säger i andra läsningen att Kristus har blivit ”vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet”. Hungern och törsten är vår samverkan med nåden. ”Lycklig den som följer Herrens bud.” ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”

Temperaturen i hjärtat fortsätter att stiga. Det kalla och själviska hjärtat blir barmhärtigt. Generositet blir en nödvändighet och en väg till lycka. Det blir en lycka och glädje att ge. ”Det är saligare att ge än att få”. Ingen är så fattig att han inte kan ge ett leende eller ett vänligt ord. En trång port kan vara att förlåta sina fiender. Men också det är vägen till lycka. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”

Längtan stegras ytterligare. Längtan efter att se, att se in i livets källa och bländande ljus, att få se ansikte mot ansikte. Redan Mose bad att få se Guds ansikte. Den som ser Jesus vet att bönen är besvarad. Det rena hjärtat har befriats från orenhet och främmande ockupanter. Hjärtat har låtit den sanne Konungen inta sin plats. Det rena hjärtat är ett hjärta som älskar. ”Min vän är min och jag är hans.” ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

De renhjärtade stiftar fred. På ett märkligt sätt, utan att upphäva sanningen och rätten, sprider sig den frid de själva bär i sitt innersta. Många helgon har ägt denna förunderliga förmåga att stifta fred, att försona och förena, där alla vägar tycktes låsta och tillfrusna.

”Saliga de som håller/stiftar fred, de skall kallas Guds söner.” De bär ju Fridsfursten, Guds Son, i sitt hjärta.

Hur vacker och lockande portalen än är, skiljer sig ändå andarna inför den port som Jesus öppnar. Den som inte själva går in, irriteras och störs av den som gör det. ”Han står som en anklagelse mot vårt tänkesätt”, säger Salomos Vishet. Det går lärjungen som hans mästare. Jesus gratulerar också dem. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.” Världen helas genom de rättfärdigas lidande. Martyrerna är kyrkans bästa utsäde. ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.”

Porten är trång, säger Jesus på ett annat ställe, men det förblir en port, en port till lycka och salighet. O eviga salighet! O saliga evighet!

Vem är så dåraktig att han inte vill gå in genom den porten?

Amen.