Trettondag jul

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

Suverän ledning

Trettondedag jul doftar inte bara av rökelse och myrra. När Kristus uppenbarar sig vaknar också onda makter, och de har en annan doft. Stjärntydarna söker och finner, men Herodes hemsöks av oro och ser en konkurrent om makten. Samma reaktioner har följt detta barn genom hela historien – tecknet som blir motsagt. Kampen pågår i varje människohjärta, i varje gemenskap, också i de frommaste familjer. Antingen tillber människan det barn, på vars skuldror herraväldet vilar, eller samverkar hon med de krafter som vill röja det ur vägen.

Stjärntydarna var inga romantiska äventyrare. De var inte på allmän turistresa. Deras studier av stjärnorna var seriösa. De stod i en tusenårig tradition. Man känner till en ovanlig konstellation på himlavalvet några år före vår tideräknings början. Eftersom Jesus, på grund av en senare felräkning, föddes några år före vår tideräkningsbörjan, sammanfaller konstellationen med tiden för Jesu födelse. Stjärntydarna söker sig till judarnas Jerusalem. Kanske hade de hört om ordet i Fjärde Moseboken ur en annan hednings mun, Bileam: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. De var ödmjuka nog att fråga sig fram: ”Var finns judarnas kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom”.

Kyrkan har djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Evangeliet ställer t.o.m. fram dessa stjärntydare som föredömen, trots att hon avvisar horoskop och astrologi. Kyrkan vet också att filosofi och vetenskap inte leder ända fram. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen och kyrkans vägledning.

Jerusalems invånare borde ha varit de ivrigaste att söka sin egen messianske konung. I stället blir de oroliga och gör gemensam sak med Herodes. Matteus skall längre fram i sitt evangelium skriva: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför”. Det mönstret tycks upprepa sig, inte minst idag, i ett ”efter-kristet” och förvirrat Västerland. De som står närmast har blivit blinda. De första skall bli de sista och de sista de första. Även i kyrka och kloster. Cassianus talar om hur dubbelt allvarligt det är när en munk förlorar sin första kärlek. Ju större gåva, desto större ansvar. Människan kan förspilla sina chanser. Medan Gud suveränt kallar dem vi minst anar.

Evangeliet om de vise männen har ofta inspirerat den fromma fantasin, men det var ingen idyll. Herodes skydde inga medel för att stoppa varje tänkbar konkurrent. Idag talar den världsliga makten om människolivets okränkbarhet, medan de legaliserade barnamorden fortsätter. Det är ju märkligt vilka reaktioner kyrkan och tron kan utlösa, en tro som man inte begriper, men ändå tycks frukta. ”Herodes, varför är du rädd?”, sjunger kyrkan i en hymn. Det barn som föds har ju inga politiska ambitioner. Det har kommit för att driva ut djävulen och upprätta människan.

Stjärntydarna tycks oberörda av allt detta. De lyssnar artigt på Herodes och ivrigt på de skriftlärda. De argumenterar inte, men fullföljer sitt eget sökande och följer det råd de fått. De vet att skilja mellan de skriftlärdas ord och ondskans ränkspel. De kan skilja mellan andarna. De har utvalt sanningen och viker inte från den insikt de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt eget ursinne. Så avväpnas ondskans planer. Gud tar suveränt också den politiska makten i sin tjänst. Allt och alla måste tjäna det barn som föds. Men det märks inte direkt.

I detta ryms ett mönster för Guds rådslut och sätt att handla. Mitt i den värld där maktlystnad, begär, förvirring och hyckleri dominerar, där de flesta tycks blinda och döva, sänder Gud sin älskade Son och genomför sin plan. I dramats slutskede, passionshistorien, får Messias förvisso ge sitt liv. Men också detta skall visa sig ingå i Guds plan. Och redan här i evangeliets upptakt ser vi samma mönster. Suveränt och stilla, både mitt i historien och utan att världen upptäcker det, genomför Gud sin plan.

Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger inte bara i deras sökande, utan än mer i deras ödmjukhet. Deras sökande bland stjärnorna gjorde dem inte till naturdyrkare. Ännu mindre till fatalister som tror att livets mening är skrivet i stjärnorna och går att utläsa i horoskop. De tillber inte stjärnorna, utan den Herre som tar naturen i sin tjänst. De var öppna för att Gud utvalt ett särskilt folk och att han talade till dem genom detta folks profeter. Deras egna observationer fullbordas av profeternas vittnesbörd. Filosofin behöver teologin. Naturvetenskapen behöver etiken. Humanismen behöver tron. Det mänskliga sökandet fullbordas av Guds egen uppenbarelse. Det är uppenbarelsen som skall döma historien, inte tvärtom, som det blir när kyrkan anpassar sig till historiens växlande trender och ideologier.

Stjärntydarna är ödmjuka nog att känna igen Gud i Marias barn. Denna världens vishet kommer på skam. Men de ödmjuka ser och gläder sig över den vägledning de får. Och så förenas de visa med olärda herdar – begynnelsen till en ny gemenskap, en katolsk gemenskap.

I tillbedjan finns källan till frid och glädje. Inte bara en gång måste vi falla ner och tillbedja, utan ständigt. I daglig omvändelse och överlåtelse. I tro och lydnad. I stillhet och hjärtats förkrosselse. I tålamod med den besvärliga medmänniskan. I tjänandet av de sjuka, de illa medfarna och rättslösa. I omutligt saktmod inför motståndare och belackare. I orubblig fasthet när motgångar och prövningar möter. I lyssnande till hans ord. I ständig bön och tacksägelse, vad som än händer. Gud leder oss genom denna värld, när vi håller fast vid den Gud har sänt, också genom lidande och kors. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.

Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. Gåvorna som de vise männen bär fram, guld, rökelse och myrra, syftar alla på honom som de tillber. Guldet för hans kunglighet. Rökelsen för hans gudomlighet. Myrran för att han blev dödlig som människa.

Det vi frambär, tro, lydnad och överlåtelse, har han själv lagt i våra händer. Den vi söker har själv kommit oss till mötes och blivit vårt föredöme och vår väg. Julens saliga utbyte fullbordas när vi gör hans överlåtelse till vår och låter honom leda oss till Fadern.

Det sker i varje eukaristi. Kom låt oss tillbedja honom!

Amen.