Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Kristendomen uppstod ur den tomma graven

Också denna påskmorgon fick klostret besök. Korgen med påskmat utanför porten var visserligen något försenad i år, förmodligen orsakat av någon bacill som inte gillar påskfirande, men den var lika välfylld som vanligt. Det andra besöket kom genom datorn, ty papperstidningar har det också svårt i dessa dagar. För första gången på flera år förkunnar tidningen (Svenska Dagbladet) ett glädjande påskbudskap: ”Kristendomen uppstod ur den tomma graven.” Visserligen inte en förkunnelse, men ett tecken på att också ett kritiskt sinne kan komma nära sanningen. Artikeln utgår från både en film (Risen) och från en bok (N T Wright, The resurrection of the son of God). Både filmen och boken hävdar att kristendomen, och därmed hela vår kultur, blir obegriplig om inte något ovanligt har hänt den första påskdagen. Den tomma graven och Jesu kroppsliga uppståndelse är inga fromma konstruktioner i efterhand, som många har hävdat. Det bästa sättet att förklara kristendomens ursprung och ofattbara framväxt ur dess judiska bakgrund är att något faktiskt hände den tredje dagen efter Jesu död. Detta budskap gör ingen till troende, men det vågar påstå som ett historiskt faktum att påskdagens budskap har förändrat världen. Det är inte mot förnuftet att tro på Kristi uppståndelse. Den tomma graven och de förvirrade, tvivlande och skakade lärjungarnas förvandling – den förnuftigaste förklaringen till dessa två fakta är att något faktiskt hände, att det var verkligt. Förnekarna har mycket att förklara. Kyrkan fortsätter lugnt att leva och växa av denna massiva verklighet.

I påskdagens högmässa hör vi ett stillsammare tonläge än i påskvakan. Det vittnar om en tyst och ständig närvaro, jämförbar med solens förmåga att locka fram våren. Det är ingen tillfällighet att vi började påskvakan med att läsa om skapelsen. Påsken är skapelsens fullbordan, den är dess innersta mening. Johannes kallar denna ”mening” logos, översatt med begreppet ”ord”. Detta Ord har iklätt sig sin skapelse och blivit människa i Marias son. Detta ”ord” förvandlar meningslösheten till liv.

Ordet har gått in i tiden. Vi såg och hörde det när påskljuset invigdes vid elden. Påskljuset, som är en symbol för Kristus, ristas med hans namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Mellan dessa ristas det innevarande årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2016. Vår och varje människas tid får mening när den låter sig infogas i Kristus. Det är vad som sker i dopet. Den som upptäcker sitt dop, upptäcker sitt livs mening. Fem ”rökelsekorn” sticks in i korset. De symboliserar Jesu sår, genom vilka vi blir botade. Från påskljuset utgår ett milt ljus som helar människans synder och skador. I gångna tider var påskljuset föremål för stor vördnad. Påskljuset lyser genom att brinna upp. Jesus ger sitt liv till den som tror på honom och följer honom.

Den första läsningen sammanfattar Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfästelse och uppståndelse. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade, berättar Lukas. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Gud lönar ont med gott. Guds barmhärtighet är starkare än orätt och våld. Den gäller också dem som korsfäst honom, det är alla syndare. Han bad för dem, och bönen besvaras av hans Fader genom att låta honom uppstå från de döda och ingjuta hopp i alla botfärdiga syndare. Påskbikten kan avläggas också efter påsk.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmännen förkastade”. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades den av Gud till en hörnsten i ett nytt tempel och blev början till en ny skapelse. Sådan är Guds makt, hans barmhärtighets makt. Guds vidunderliga förmåga att förlåta och förvandla ont till gott.

Påsksekvensen, hymnen före evangeliet, uttrycker hur död och liv gick i närkamp. Vi sjunger om de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven.

Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamma variant. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig språngmarsch till graven. Det står att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, de snabba fötter som den helige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar om bindlarna och huvudduken, den senare ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det varit ett gravrov, hade det sett annorlunda ut. Men tron förblir en gåva för den ödmjuke. Otron kan alltid hitta undanflykter. Om Johannes står det enkelt: ”han såg och trodde”.

Kanske gick han hem till Maria och berättade. Enligt Jesu ord från korset fick hon ju sitt hem hos honom. Kanske visste hon redan. Därom tiger evangelisterna. Liksom endast natten var vittne till uppståndelsen. Också den tomma graven är ett tecken som skall bli motsagt.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Det ger ljus genom att förtäras. Liksom rökelsen sprider sin väldoft genom att förtäras av det glödande kolet, Guds glödande kärlek och längtan efter varje bortgången människa.

Eller brödet, både det kroppsliga och det sakramentala, som ger näring genom att förtäras och införlivas i våra kroppar och våra liv. Påskens hemlighet är inskrivet redan i skapelsen. Vetekornet faller i jorden och dör för att växa upp och bära rik frukt. Det är också människans kallelse. Påskljuset visar oss livets mening.

Låt oss fira påsk genom att upplysas och förtäras av Kristi ljus. Det ger verkligt och evigt liv. Ty Kristus är uppstånden från de döda!

Amen.