5 Söndagen i fastan

Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Den gudomliga barmhärtigheten

Så ser den ut, den gudomliga barmhärtigheten. Barmhärtigheten är inte ett begrepp utan en person, vår Herre Jesus Kristus. Redan två veckor före påsk firar vi barmhärtighetens seger. På korset är det djävulen som tror sig ha honom i sitt grepp, men som får se sig besegrad.

Här är det de skriftlärda som gillrar en fälla. De kommer med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Jesus hade hela tiden hänvisat till Mose lag. Och lagen anbefallde här det strängaste av straff. Samtidigt hade Jesus rykte om sig att vara barmhärtig och mild mot syndare. Skulle han vara barmhärtig också nu? Om han hade dömt kvinnan hade han släcka det hopp som väckts i människors hjärtan. Dessutom skulle han ha upphävt sina egna ord. Han hade ju inte kommit för att döma världen, utan för att rädda den.

För oss människor kommer lagen ofta i konflikt med barmhärtigheten. Vi kan tänka på frågan om uppfostran, både i hem och skola. Pendeln tycks svänga mellan ytterligheter. En generation håller på klara bud och stränga regler. Överträdelser beivras strängt. Den avlöses av sin motsats, frihet från alla bud och regler. Alla vet hur det slutar. Så svänger pendeln tillbaka igen. Finns det någon balans, någon väg mellan de båda ”dikena”? Hur förmanar man utan att den andre berövas modet? Hur älskar man syndaren utan att låta synden växa fritt? Feg snällhet, ”snällism” kallas det, ställer till med åtskilligt. Medan de ”stränga” lätt får syndarna att gömma sig, men driver både glädjen och till slut också människor på flykten. Något i själva evangeliet går förlorat, ett urbehov hos varje människa, behovet av barmhärtighet. Vem hade vågat sig fram till Jesus om inte barmhärtighet hade präglat det han sade och gjorde?

De skriftlärdas fälla var listigt gillrad. ”Vad säger du?” Så lyder frågan. Jesus svarar inte på den. Istället böjer han sig ner och skriver i sanden. Han ritar på marken med sitt finger. En kyrkofader tror sig veta vad han skrev: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” De envisas med sin fråga. De tror sig fortfarande ha honom i fällan.

Då ser han upp och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. Så böjer han sig ner igen och ritar på marken. Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle hända? Detta hade ingen väntat sig. Hans svar, hans ord, har en tyngd som de inte hade räknat med. Listen kommer på skam. En efter en går därifrån, de äldsta först, kanske för att de bättre känner sin svaghet.

Det är lätt att stanna här och dra för snabba slutsatser. Det handlar inte bara om att vi inte får döma syndaren. Då har vi inte kommit till roten. Då upphävs lagen och halva problemet kvarstår.

När alla hade gått ser Jesus upp och frågar kvinnan: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” – “Ingen har talat som den mannen talar”, hörde vi igår

Här kunde predikanten sluta. Varje försök att förklara riskerar att försvaga eller fördunkla Jesu ord. Ändå dras vi till hans ord, som Mose drogs till den brinnande busken. Orden sammanfattar hela evangeliet och föregriper korset och Golgota. Den ende som hade fullmakt att döma, eftersom han var utan synd, avstår från att döma. Han skall själv låta sig dömas. “Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.” Det är denna korsets befriande kraft som kvinnan får höra, liksom i förväg: “Inte heller jag dömer dig.”

Ändå upphävs inte lagen. “Gå, och synda inte mer.” Liberalerna säger det första, men tiger om det andra. Om Jesus bara viftat undan lagen hade de skriftlärda fått rätt och Jesus kunde ha dömts för att vilja upphäva Mose lag. Men Jesus upphäver inte, utan fullbordar lagen. Något nytt lyser fram, något fullkomligt unikt i mänsklighetens historia, den gudomliga barmhärtigheten. Jesu påsk befriar alla syndare från dödsdomen och öppnar en väg ut i livet. Redan profeten låter Herren förutsäga det: “Se, jag vill göra något nytt.”

“Gå, och synda inte mer.” En annan lag ingjuts i kvinnans hjärta. Ett föregripande av uppståndelsen och den helige Ande. Den som smakar den gåvan upprättas för att leva ett nytt liv, påskens liv i den helige Andes kraft.

Paulus vittnar om detta nya liv. Allt annat kastar han på sophögen. Han glömmer allt som ligger bakom honom, sträcker sig mot det nya, löper mot målet, han vill lära känna kraften från Jesu uppståndelse och dela hans lidande.

“Inte heller jag dömer dig.” Det är korsets befriande dom. Inte minst befrielse från den egna inre domaren, som ständigt river i gamla syndasår. Ibland med stöd från djävulen, som är rasande över att ha förlorat på korset. “Om Gud är för oss, vem då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Gud frikänner, vem kan då fälla?”

“Gå, och synda inte mer.” Vi hör det i varje bikt. “Herren har förlåtit dig. Gå i frid.” Och i varje mässa: “Gå i Herrens frid”, ut i ljuset och glädjen! Paulus glömmer allt som ligger bakom honom och sträcker sig mot det som ligger framför.

Kvinnan skulle aldrig glömma de ord hon hört. Hon befriades för att leva. Jesu ord sammanfattar hela evangeliet och föregriper påsken. De uttyder vad vi tar emot i den heliga kommunionen. De rymmer kraft och näring för den som hungrar och törstar. De är ord att leva av.

“Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer”

Den gudomliga barmhärtigheten.

Amen.