2 Södagen i fastan

1 Mos 15:5-12, 17-18 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36

Visshet om himlen

I eftermiddag kan man i radio höra ett samtal om eutanasi, frågan om legaliserad döds­hjälp (Filosofiska rummet kl.17.00). Det finns krafter som vill genomföra detta, liksom det redan finns i andra europeiska länder. Opinionsmässigt tycks det också finnas stöd för det i vårt lands be­folkning. Detta säger något om en brist. Inte bara en brist på respekt för li­vets okränkbar­het, att människan inte råder över livets gåva, inklusive det egna livet. Det säger också något om en försvagad tro på himlen och det eviga livet. Den som tror att allt är slut med döden, har förlorat något avgörande, sitt hopp. Människan har förlorat tron på livets ytter­sta mål. Då tänker hon, som Paulus säger i andra läsningen, bara på det jordis­ka. I värsta fall har hon gjort buken till sin gud och har sin ära i könet. Men utan tro på det eviga livet blir det fel redan i detta livet. Hur får människan visshet om himlen och det evi­ga livet?

Abraham hade en liknande fråga. ”Hur skall jag veta att jag skall ta landet i besittning?” Han hade ju inte bara fått löfte om en son, utan också om ett land. Det är då han uppma­nas att se upp mot himlen och räkna stjärnorna. ”Se upp mot himmelen och räkna stjär­norna, om du kan räkna dem (gudomlig humor?). Så skall din säd bli”. Det står sedan en­kelt: ”Abraham trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet”.

Men han fick också stöd för sin tro. När han frambar sitt offer, efter urgamla och för oss obegripliga sedvänjor, kommer först en förskräc­ke­l­se över honom och ett stort mörker. Men ”när det hade blivit alldeles mörkt, syntes en… flammande låga”. En skymt av den Gud som ofta liknas vid en eld. Så sluter Herren ett förbund med Abraham och Abraham förblir fast i både tro och hopp, trots alla prövningar under hans långa vandring.

Också i evangeliet är man på vandring. Jesus och lärjungarna är på väg mot Jerusalem. Det är på den vägen som han tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklarings­berget. Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, för att visa att vägen har ett mål. Jerusalem betyder inte bara platsen för Jesu lidande och död. Jerusalem är också bilden för slutmålet, det himmelska Jerusalem.

Lärjungarna får i förväg se målet, den förhärligade och uppståndne Kristus, även om de inte förstår och det bara varade en kort stund. De går ner från berget och fort­sätter vand­ringen, men har sett målet.

Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäder­neslandet.” De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat Röda havet. Men uttåget betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång och mödosam vandring genom öknen, med alla dess frestelser och faror. Det nya var att de var befriade och hade fått ett mål.

Av detta drar Augustinus en konkret slutsats för den troendes vand­ring. Allt vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är vill­ko­ren.

Redan att se svårigheter som en prövning förändrar landskapet. Det svåra som möter är inte ett nyckfullt öde. Den som tar emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar, men han råder över hur han tar emot det. En er­faren väg­ledare på efter­följelsens väg, Tho­mas à Kempis, säger: ”Om du bär lidan­det mot­strä­vigt, gör du korset tyngre för dig själv och ändå mås­­te du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.” Cassia­nus berättar om ”den som vill äga hjärtats renhet, men inte vill ålägga sig vaksamhet. And­ra talar om tå­la­mod, men står inte ut med att lida o­rätt.” Det är den som är from i talet och i kyr­kan, men i vardagen kan vara vass bå­de i tungan och med armbågen.

Ändå är det inte något asketiskt program vi är kal­lade att ge­nom­­föra. Vi är kallade att följa Kristus, i tro och efterföljelse. Det är inte en kallel­se för de starka, utan för alla som är tyngda av bördor. Och vi har fått ett mål för vår vandring. Ett hopp.

När Thomas a Kempis talar om att bära korset hör man att en förändring ägt rum. Pröv­ningen har förvandlats. ”Den människa som plågats på många sätt är inte u­tan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer rika frukter fram. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit paradiset på jor­den.”

Det första verktyget för att förvärva visshet om himlen hör vi som Faderns röst ur mol­net: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” I kollektbönen bad vi: ”Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet till vilken Kristus har gått före.” Lärjungen läser sig till hopp om det eviga livet.

Det andra verktyget är bön. Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet. ”Vi har sett hans härlighet”, säger Johannes i sitt evangelium. Det sked­de när de bad. När tiden är mogen öppnas dörren, kanske bara en glipa, för det som inte kan ses med fysiska ögon, eller uttryckas i ord.

Men det kan erfaras och smakas. Psaltaren sjunger: Smaka och se att Herren är god. Varje eukaristi är ett förklaringsberg. För att vi skall stärkas i vissheten om den eviga saligheten. I slutbö­nen tackar vi för att vi ”re­dan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens härlighet”.

Amen.