Första södagen i fastan

5 Mos 26:4-10 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13

Den stora kampen i den lilla

Det började dramatiskt, med en tvekamp. Jesus har blivit döpt av Jo­hannes och skall börja sitt verk. Men någon vill hindra honom, redan från början. Djävulen vill locka honom att svika den upp­gift han fått av Fadern.

Samtidigt är det Anden som för honom ut i öknen, där kampen äger rum. Kampen har en mening och Gud låter evangelisten berätta om den för oss. Vi får höra om denna tve­kamp som inledning till fas­tetiden för att ”tränga in i kunskapen om Kristus”, för att förstå att vi inte är ensamma i kampen mot fres­telser och prövningar. För att få den hjälp vi behöver för att inte gå un­der. I prefationen skall vi sjunga: Jesus besegrade frestaren för att lära oss att övervinna synden, så att vi en gång kan fira evig påsk i hans rike.

När vi ser oss omkring märker vi hur kampen pågår hela tiden, striden mellan gott och ont, en kamp om männi­skan. Och den tycks öka i intensitet. Den troende borde inte bli för­vå­nad. Vi vet att ba­kom de yttre striderna pågår ett andligt krig. Katekesen lär oss bis­tert att detta krig är oundvikligt, för att den sanna freden skall uppnås. När befriaren Jesus kom för­stod djävulen att hans makt i världen var hotad. Därför går han till angrepp och för­sö­ker få Je­sus att avvika från sin väg, att få över honom på sin sida i upproret mot Gud. Djä­vulen är listig. Han citerar bibeln, men på ett förvridet sätt. Här möter han sin överman. Därför behöver den kristne inte förskräckas, gripas av panik eller lägga ner vapnen. De troende behöver det som fastetiden ger dem.

Det är svårt att bevara den andliga spänsten och klarsy­nen. Människan fångas lätt av trög­het och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smy­ger sig in. Ofta sker det i små steg. Människan lockas av drömmar. Djävulen är illusionernas mästare. Han vill få bort oss från verkligheten. Lura oss in i tan­kegångar, som i första steget verkar lockan­de, men som leder till maktlöshet och slutar i förtvivlan. Den som låter sig fångas hamnar i en mardröm, där man ju är maktlös. Enda lösningen är att vakna.

Fastetiden är en hjälp att vakna upp och återvända till verkligheten. Att åter ta ut kur­sen och åter­vinna glädjen. Upptäcka att det finns en framkomlig väg mitt i kampen, en väg som har ett mål. Den helige Bene­dictus vet att det är svårt, men han mö­ter det varken med fördömande eller med eftergi­ven­het. I sitt kapi­tel om fastan ger han i stället rådet att ”åtminstone under fasteti­den bevara vårt liv i största ren­het”. Att bör­ja om, av hela hjärtat, i glädje över att få leva nära Kris­tus på hans väg till livet. Den kristne får gå­van och uppgiften att delta i den avgörande kampen.

Dessutom är det en urgammal och beprövad tradition. Mose fastade 40 dagar innan han fick ta emot Guds bud på Si­nai. Profeten Elia likaså, på berget Horeb, innan han fick mö­ta Gud. Jesus själv fastade i 40 dagar. Inte för att han själv behöv­de prövas, men för att ge oss ett exempel. Människans värdighet och storhet har ett pris. He­donismen har det ”lättare”. Den erbjuder godbitarna direkt och lockar oss att tro att livet är en idyll. Något me­ra än detta livet finns ju inte, tänker ateisten. När så sjukdom och ka­ta­strofer, ondska och död drab­bar, så står människan handfallen och utan erfarenhet. Bot och fasta kräver något av män­ni­skan, men det för­vånande är att redan fastetiden väcker så mycket gläd­je. Inget kapitel i Bene­dictus re­gel talar så mycket om glädje som fastekapitlet.

Ändå är den helige Benedictus klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss att ge upp, efter en eller några veckor. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”något mera”: läsning, sär­skilda bö­ner, återhållsamhet i mat och dryck.

Bakom dessa observanser ligger den stora kampen, det stora kriget, som den kristne får kallelsen att delta i genom att bevara sitt liv i största renhet.

Det första rådet i kampen är att genomskåda frestelsen, att se den som frestelse. Att upp­täcka sin vär­dig­het som människa. Att vi inte är hjälplösa offer för påverkan och trender, tröghet och bedrövelse. Tvärtom finns en mening i detta. Herrens stora kamp utspelar sig i den troendes hjärta.

Det andra rådet är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Att med vil­jan säga nej till det onda. Så länge människan håller fast vid den goda viljan är hennes hjärta rent, även om frestel­serna dansar för ögonen och tröttar ut kroppen. Att frestas är ingen synd. Synd blir det först när vi sam­tycker till frestelsen. Knepet är att av­visa fres­telsen redan vid porten, innan den slinker in i hjärtat. Släpper vi in den blir kampen längre och svårare. Börja inte förhandla med frestelsen! Bli inte förvånad, men grips inte heller av rädsla och klenmod. Underskatta inte den kraft du bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. Det är egentligen ett privilegium att få delta i Kristi befrielsekamp av världen. Att trampa på ormar och skorpioner.

Det tredje och viktigaste har vi redan antytt. Lita på Guds hjälp! Vi upptäcker den hjäl­pen genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen, i tro. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönens vapen och inte släppa det vapnet förrän frestelsen vikit undan. ”Den som är i er är större än han”, säger apos­teln. Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit, utan resa sig och fortsätta framåt utan att någonsin misströsta om Guds barmhärtiga hjälp.

Amen.