Den goda ivern
Trettondag Jul – Epifania
Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12
Den goda ivern
Det är tretton dagar sedan vi firade jul. Trettondedag jul har blivit julens andra stora högtid. Detta tvåfaldiga firande har historiska skäl. Trettonde dag jul växte fram i öst, juldagen i väst. Men vi firar båda högtiderna – och det tycks vi behöva. En slags kyrkans pedagogik, eftersom människan är trög och har svårt att smälta julens enorma innebörd. Efter tretton dagar har vi i bästa fall förstått hur ofattbart stort det är. De vise männen hann fram till barnet på tretton dagar, trots att de kom från fjärran land, Persien eller Babylonien. En kyrkofader förklarar det med att arabiska hästar är så snabba. Men allt tyder på att de själva också var ivriga.
Omkring de vise männens färd har det vuxit fram ett skimrande ramverk av konst och sång, dofter och bilder. Den fromma fantasin har blandats med genomtänkt teologi. De vise männen har blivit tre till antalet, eftersom de frambar en trefaldig gåva av guld, rökelse och myrra. De har blivit kungar, eftersom psalmisten sjunger om kungar från Tarsis, Saba och Seba. Dessa platser representerar alla de dåtida kända världsdelarna. Profeten hade sagt: ”Må alla konungar falla ned för honom, alla hedningar tjäna honom”. Evangelisten Matteus berättar detta i början av sitt evangelium. I slutkapitlet skall han berätta hur apostlarna får befallningen att göra alla folk till Jesu lärjungar. Men målet skymtar redan i början.
Evangeliet är sagolikt, men samtidigt historiskt förankrat. Också stjärnan har man funnit astronomiska belägg för just den aktuella tiden. Vår förre påve Benedikt XVI hänvisar i sin bok ”Jesus från Nasaret” till ett känt planetfenomen, en s.k. konjunktion, ett möte, mellan planeterna Jupiter och Saturnus, som inträffade just vid tidpunkten för Jesu födelse. Det betyder några år före vår tideräknings början. Någon har ju räknat fel och vi vet nu att Jesus föddes några år tidigare än vi normalt räknar med, vilket alltså bekräftar den astronomiska iakttagelsen. Också kinesiska astronomer bekräftar observansen av en stjärna, en s.k. supernova, vid den aktuella tidpunkten. Liksom änglarna angav vägen för herdarna, så visar stjärnan vägen för de vise männen. ”Himlarna förkunnar Guds härlighet”, hade redan profeten sagt.
Det är ett sagolikt evangelium, men det är inte romantiskt. Herodes var känd för sin paranoida rädsla för konkurrenter till makten. De vise männen undgår hans förslag att berätta om barnet. De återvänder en annan väg och Herodes lämnas ensam med sitt ursinne. En bild för hur den ödmjuka lydnaden övervinner försåt och frestelser att dras över på ondskans planhalva, medan den gudlöse fastnar i sin egen snara, som vi sjöng i morgonens ters.
De vise männens ödmjukhet märks också däri att de lät sig vägledas av profetens ord om att Messias skulle födas i Betlehem. De böjer sig under profetens ord, liksom de sannolikt kände till en annan biblisk profetia. Fjärde Moseboken låter den hedniske profeten Bileam säga: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. Kanske hade de också hört om löftet till Juda, en av patriarken Jakobs tolv söner, som fick denna välsignelse av sin fader: ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad.” Den babyloniska kulturen var också påverkad av grekisk filosofi. Det är alltså inte ohistoriskt att se våra stjärntydare som både astronomer och filosofer, och därmed som uppriktiga sökare av sanningen.
Samtidigt märker vi här en korrigering av det mänskliga sökandet, inte minst i astrologin. Enligt den gängse uppfattningen kunde man utläsa människans öde i stjärnorna. Det var människans stjärna som avgjorde hennes öde. Här är det tvärtom. Det är barnet som styr stjärnan. Augustinus för en intensiv kamp mot fatalismen, tron på att människans öde står ”skrivet i stjärnorna”. Paulus ska säga att Kristus har besegrat himlens alla krafter och makter. Den sanna människan ser vi i det barn som ligger i krubban. Det barnet är större än universum.
De vise männen inleder därmed den procession genom historien, som söker sig till Jesus i Marias famn. Matteus nämner inte Josef, trots att denne spelar stor roll för Matteus. Sannolikt en markering av jungfrufödelsen. De vise männen faller ner och tillber med pannan mot marken. En sådan tillbedjan sker bara för någon som de bekänner som gudomlig. Gåvorna talar samma språk. Guldet vittnar om den messianske konungen. Rökelsen om barnets gudomlighet och myrran om att han blivit en dödlig människa.
De vise männens sökande blir en bild för den stora processionen genom tiderna på väg till folkens slutliga konung. Bibelns sista bok låter oss se hur jordens kungar kommer med all sin härlighet till den himmelska staden. Där förenas olärda herdar med visa män och kvinnor, medan Herodes och de skriftlärda lämnas utanför. Mitt i historiens grymheter skyndar denna ivriga procession genom tidevarven och länderna – även om vi benediktiner skyndar långsamt.
Det avgörande hos både lärda och olärda är att de är ödmjuka nog att låta sig ledas. De lyssnar och lyder det ord och den Ande som leder dem. Matteus berättar att de vise männen fylls av glädje när de ser stjärnan. Det är inget svårt eller krångligt. Jesus säger att hans börda är lätt. ”Vem du än är som skyndar till det himmelska fäderneslandet”, skriver Benedictus i regelns sista kapitel, ”fullgör med Kristi hjälp denna enkla nybörjarregel”. I det näst sista kapitlet har han skrivit: ”Må han föra oss alla till det eviga livet”. Den goda ivern är god, därför att den är ledd av den gode.
Vi övar oss i denna procession varje gång vi firar och tillber vår Herre i den heliga eukaristin. Kom låt oss tillbedja honom.
Amen.