Alla helgons dag

Uppb 7:2-4,9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Himlen öppnar sig och helgonen visar vägen dit

När träden avlövas och mörkret tätnar låter oss kyrkan se en öppnad himmel. Människans liv på jorden är inte tänkt att sluta i död och mörker. Gud har inte gett oss livet för att det skall sluta i gravens intighet. Har har gett oss livet för att det skall nå sin fullbordan i ett evigt liv.

Sedan lång tid har det ansetts lite misstänkt att tala om himlen. Också i kyrkan talas det märkligt lite om de yttersta tingen. Agendan och slagorden från 60- och 70-talen tycks seg­livade. All kraft skulle ägnas åt att förbättra denna världen. Men om det inte finns något slutmål bortom döden, då blir det mödosamt, eftersom människan aldrig lyckas helt med de jordiska projekten. Till slut blir det meningslöst. Livet förvandlas till en kamp för tillvaron, som ändå slutar i nederlag.

En hel kultur har förlorat hoppet om det eviga livet. Mycket har blivit bättre på jor­den. Män­niskans fram­steg är enorma. Ingen vill vrida klockan till­baka. Men om hoppet förloras är priset för högt. Vi märker det när orienteringsförmågan blir osäker och vilsen. Männi­skans värdighet och okränkbara värde rinner långsamt bort, utan att hon märker det. Män­niskan redu­ceras till vad hon kan producera och åstadkomma, till vad hon äger och hur hon ser ut. Att leva livet som om Gud inte finns slår tillbaka på männi­skan själv. Att leva “utan hopp och utan Gud i världen” leder till människans inre död, även om hon lever fy­siskt. Profeten kallar det dårskap. Att tända ljus på de hädangångnas gra­var är mänsk­ligt. Men hittar de sörjande inte in i kyrkan, förblir de utan ljus och andra krafter tar över i livet. Inte minst blir hon rådlös när katastrofer hotar, när samtal ersätts av slagord. Inte ens hu­manitet räcker i det längre perspektivet. Det som återstår blir en kamp för till­varon. De starkaste vinner, de svaga går under, men också de starka dör. Utan himlen går den jor­diska ekvationen inte ihop. Utan Guds rike blir det inte bra I människans rike.

De som skulle kunna ge oss hoppet tillbaka är vår tids martyrer. Och de är flera än nå­gonsin under kyrkans historia. Martyrerna har förlorat sina liv för trons skull, men de dog med en bön på läpparna, ofta för sina bödlar. De vittnar om ett hopp som är starkare än våld och övergrepp, starkare än döden. Det är dessa som Johan­nes såg när himlen öpp­nar sig för ho­nom i den första läsningen på Alla Helgons dag. Någon frågar vilka de är som står runt Guds tron, i lovsång och tillbedjan. Han får svaret: “Det är de som kom­mer ur det stora lidandet”. Martyrerna var de första helgon som kyrkan började fira. Dagens högtid var från början en martyrfest. Jesus talar om dem i Saligprisningarna: “Sali­ga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor I himlen”.

Men alla helgon har levt i hoppet. Det gav dem stadiga fötter på jor­den. Inte minst i mot­gångar och prövningar, som ingen förskonas från. “Finns någon bland alla des­sa helgon”, frågar en av kyrkans lärare, “som inte gick över till himlen genom smärtor och bedrövelser i detta livet?” Men de visste att sådant hörde till. En av dem kunde säga: “Vå­ra li­danden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Hedonis­men lurar oss att att det är det bekväma och problemfria livet som är det nor­mala. Helgo­nen visste att detta livet är en tåredal, en förövning till det fulla livet. Att vi lever i hop­pet. De suckade med hela skapelsen, men de visste att det var födslovåndor. Därför fick inte bedrö­velsen sista ordet. De lärde sig dessutom att skilja mellan olika slags bedrövel­se. De sörj­de inte längre över att förlora något världsligt eller övergående. Men de sörjde över den egna synden och den egna likgiltigheten.

Då skedde något med dem. De fick sina synder borttvättade i Lammets blod och fick ny lust att öva barmhärtihget mot de ännu värre drabbade. De sörjde över att inte likna sin Herre, men tröstades av hoppet. Aposteln Johannes säger: “Var och en som har detta hopp till Jesus renar sig, liksom han är ren”.

När de prövades av motgångar och orättvisor klagade de inte, men ödmjukade sig ännu mer. De såg sig själva som de lägsta och ringaste. Men då hände något I deras hjärtan. Deras sorg över den egna halvheten gav dem glädjen tillbaka. Jesus säger: “Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”. Profeten sjunger: “De som sår under tårar skall skörda med jubel”. De hungrade och törsta­de efter rättfärdigheten och upptäckte att själva hung­ern mättade.

Helgonen visar sig vara inte bara vägvisare och föredömen. De var också hjälpa­re. De ger hjälp från himlen för att vi skall nå dit. Vi hör ihop med dem som nått målet. Pau­lus sä­ger att vi är en enda kropp, där de starka hjälper de svaga. De som kommit närmare Gud kan dra de andra med sig. “Allt som sker med mig”, säger aposteln, “sker för er skull, för att nåden skall nå allt flera och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära”.

Vår stund på jorden blir inte längre en kort parentes mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål. Vi blir pilgrimer som tillhör en “skara som ingen kan räkna av alla folk och stammar och länder och språk”, på väg mot samma mål. Redan här får vi glädja oss i gemen­skapen med den triumferande skaran inför den himmelska tronen, en fest­försam­ling som tillber Gud i en lovsång utan ände.

På Alla Helgons dag lyfter vi blicken mot slutmålet. Vi ser den stora skaran inför tronen. Vi påminns om vår gemenskap med dem, vi ber om deras förbön och gläder oss över de­ras stöd och tröst.

Inför det offrade Lammet på kyrkans altare föregriper vi slutmålet i lovsång, tillbed­jan och hopp. Vi ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga …”.

Amen.