25 Söndagen under året

Vish 2:12,17-20 Jak 3:16-4:3 Mark 9:30-37

Kampen om människan

Vi lever i ett oroligt skede av historien. Det som händer inte minst i Främre Orienten påver­kar särskilt Europas historia. Flyktingströmmarna har inte varit så stora sedan 2:a värld­skriget. Men ingenting borde förvåna oss. Genom tron vet vi att det hela tiden pågår en kamp om människan. Inte bara i yttre orostider. Genom he­la histo­rien pågår en andlig kamp om vem människan skall tillhöra, vem hon vill tillhöra, det goda eller det onda, Kris­tus eller djävulen. I en gammal land­skapslag stod det: ”Kristus är främst i vår lag”. Vi har fortfarande ett kors i vår flagga. Men i det offentliga rummet vill man inte längre höra så­dant. Desto viktigare att några vet vad striden egentligen handlar om.

Alla tre läsningarnaa i denna mässa undervisar om en andlig kamp, som på olika sätt får nedslag i historien. I evangeliet förvarnar Jesus om sin egen kamp, att han skall över­lämnas i människors händer. Han förutsä­ger sin påsk, hans väg genom lidande och död till upp­ståndelse och liv. Hans seger i denna kamp gör honom till hela tillvarons Herre. Därför kan Skriften säga att vi lever i den ”yttersta tiden”. Fienden gör sina sista ansträngning­ar, men han vet att han har förlorat. Genom sin Ande är Kristus när­varande i den kamp som fortgår till tidens slut. Denna insikt har vi fått genom tron. Den gör oss både realistiska och hoppfulla. I Jesu kamp ser vi grundmönst­ret.

Där ser vi att det inte räcker med humanitet. Fienden kan också drapera sig i ljusets kläder. Samma röster som idag värnar om flyktingar, tiger om annat. När lögn och hyckleri utmanas visar det sig att många inte tål rättfärdigheten och sanningen, lika lite som mörk­ret tål ljuset. Jesu kamp var förutsagd i första läsningen ur Salo­mos Vishet, skri­ven kanske hund­ra år före Kristi födelse. Den rättfärdige lämnas inte i fred. Han står i vä­gen för den laglöses planer. I flyktingfrågan är den moraliska skyldig­heten relativt enkel att inse. Men saken gäller också ba­komliggande makter och drivkrafter. Kampen gäller också männi­skans okränkbara värdighet, från konceptionen till den natur­liga döden; vidare gäller det familjen, som vår påve Franci­kus har som särskilt fokus i sitt pontifikat. Vi ber för honom under hans resa till Kuba och USA, där han också skall delta i en stor familjekongress och tala i FN, och för biskopssynoden om familjen i oktober. I dessa ofta kontrover­siella frågor finns hela tiden san­ningsfrågan med, om det finns en sanning och därmed en skill­nad mel­lan rätt och orätt. Den som inte räknar med någon sanning uppfattar det som en skymf när någon på­minner om den. Sanningen och rättfärdigheten väcker motstånd, ”den skym­far oss som lagbryta­re”, säger de gudslösa enligt den vise Salomo. När sanningen förnekas, då finns det till slut heller ingen barmhärtighet. Men det talar inte fienden om, innan det är för sent.

Jesus blottlade människans storhet och elände. Hennes höghet och hur djupt hon kan falla. Han gjorde det för att upprätta henne. Detta stötte på motstånd. Fienden förstod att han måste röjas ur vägen. Han skymfades, smädades, hånades och dödades. Fienden trodde att han definitivt skulle bli kvitt honom, men han bedrog sig. Vad som egentligen hände på korset förstod han sig inte på.

Jesus slog inte tillbaka med våld, utan segrade på ett annat sätt. Han uthärdade med tålamod. Han gick till botten med det onda, ända ner i helvetet. Därmed skedde något. Or­men dödades. Det som återstår är dödsryckningar. Sedan dess kan vi vara hoppfulla. Kris­tus uppstod ur graven och är med sin kyrka i hennes fortsatta liv och kamp.

Vi ser det tydli­gast hos martyrerna. Det finns flera martyrer i vår tid än under nå­gon tidigare period i hennes historia. Kan det vara en tillfällighet? Martyrerna lönar ont med gott och besegrar därmed det onda. De vittnar om något starkare. Med glädje föl­jer de Jesus genom dö­den till li­vet.

Denna stora och kosmiska kamp utspelas också på det mindre planet, i den närmaste gemenskapen och i den egna kroppen. Djävulen inleder samarbete med krafter i männi­skans inre. Jakob nämner: avund, självhävdelse och begär. Också den som vill väl, gör den obehagliga upptäckten att han bär på egna inre sabotörer. Det kan vara olustigt att se och erkänna dem. Då frestas hon att rikta sin vrede mot den som påtalar det. Men att våga se sina inre fiender i vitögat är en hjälp. Självrannsa­kan är något gott. Det ger hjälp mot uppgi­venhet och förtvivlan. Realistisk självkännedom är inte avsedd att slå ner modet, utan att upprätta och befria.

Jakob talar om visheten från ovan, den helige Andes gåva. Det är en märklig gåva han beskriver. Å ena sidan är den fridsam, försynt och foglig. Men det tycks inte betyda ef­tergivenhet eller hukande rädsla. Aposteln säger att den också är omutlig och uppriktig. Det stämmer, när vi tar en titt på hel­gonen. De var både öd­mjuka och frimodiga, fogliga och samtidigt hårda som diamant. En gåva skymtar fram, som bara den uppståndne Kris­tus kan ge, genom sin Ande. Gåvan liknar ho­nom själv, han var ju både mild och stark, både lamm och lejon. Detta vet inte värl­den om. Den kan bara beskriva avarterna på båda sidor om vägen. Vägen själv känner den inte. Men vi känner den genom Kristus och hans helgon, vilka bekräftar att det är han som lever i sina heliga. Vi vet det och måste vittna om det för världen, som i ena stunden är relativis­tisk och menar att man inte får ta tron på för stort allvar, men nu till sin fasa upptäcker att det just i denna vår kultur växer upp unga människor som blir livsfar­liga fanatiker och krigare. Cy­niker och nihilister, de som inte tror på nånting, vänder blott blicken. De föredrar en god middag eller en extra golfrunda.

Endast Kristus och hans Ande kan lära oss både att tjäna och att stå omutligt fasta. Den som vill vara den främste skall vara den ringaste av alla och allas tjänare. Det betyder inte feg anpassning eller att låta sig styras av rädsla. Kristus var både tjänare och sanning­ens Konung. Bara han själv kan ge oss den gåva som världen behöver mer än allt annat.

Han ställer fam ett barn som förebild, lägger armen om det, och säger: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”. Det betyder inte att vuxna människor skall vara barnsliga. De har uppdraget att vägleda och fostra barnen. Men barnet kan lära oss att alla är beroende, att vi behöver varandra och framför allt Kristus och hans he­liga Kyrka. Det som är självklart för barnet, att det behöver sina föräldrars varma och fasta stöd, behöver vi vuxna lära oss på nytt. Vårt totala beroende av Kristus, av Maria hans moder, och den heliga kyrkan. Inte bara i teorin, utan i ödmjuk och omutlig lydnad, i trons överlåtelse och det ständiga mottagande av den gudomliga barmhärtigheten.

Det är vad vi firar i eukaristin. Vi tar emot Kristus, som betjänar oss när han gör sig till bröd och dryck för oss. Vi tar emot för att förvandlas till det vi tar emot. Tillvarons innersta mönster skymtar fram. Jesus, den korsfäste och uppståndne mitt ibland oss och i oss.

Han är på väg att fullborda sitt verk och upprätta sitt rike. Han kallar oss som sina med­arbetare.

Amen.