Heliga trefaldighets dag

5 Mos 4:2-34, 39-40 Rom 8:14-17 Matt 28:16-20

Har någon hört talas om något liknande?

Vad skall vi jämföra den med, den tro som kyrkan firar idag? En skimrande pärla, en väl­doftan­de rökelse, sötare än honung. Finns det något större, något skö­nare? Finns något som är bättre för människan? Finns det något som ens kommer i närheten av det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror. Det utmanar alla andra relgioner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor. Det låter som tre gudar, men är enhetens källa. Det är ofatt­bart, men vi hör samtidigt begripliga ord och bilder. Det är omöjligt att förklara och än­då?

Redan i första läsningen hörde vi en liknande fråga: ”Utforska hur det var i gångna ti­der, fråga från himlavalvets ena ände till den andra om något så stort som detta har skett eller om någon har hört talas om något liknande.” Så berättas om förbundet mellan Gud och Israels folk på Sinai berg och om folkets befrielse ur slaveriet i Egypten. ”Därför skall du i dag inse och besinna att det är Herren som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan”. Vi läser detta i femte moseboken.

Som kristna läser vi det som en förberedelse till det som skulle hända när Jesus Kris­tus förklarade sin hemlighet, ofta från ett högt berg, och hur han befriade alla folk ur mör­ker, synd och död genom sin påsk, hans död och uppståndelse. Det är stort och över­väl­digande. Men inte bara det. Tidigare i sam­ma bibelbok hör vi en liknande fråga: ”Vilket folk har gudar som är dem så nära som Her­ren, vår Gud, är oss nära?” Vad är oss närma­re än den Guds Ande som tagit sin boning i våra hjärtan? Den närhet som inifrån har förvandlat de kristtroende från slavar till Guds barn, och därmed befriat oss till det vi är, skapade till Guds avbild och likhet.

Så överväldigande och så nära, allt finns i vår tro på Fadern, Sonen och den helige Ande. Vad kunde vara större, viktigare och mera avgörande än denna vår allraheligaste tro? En dårskap för somliga, en hädelse för andra. Kyr­kan har fått utstå mycket smädelse och många förlorar idag livet just för sin tro på den heliga Tre­enigheten, men hon har vår­dat denna tro som sin dyrbaraste skatt.

För många troströtta har tron förlorat sin charm och sin kraft. En hel kultur har satt sitt ljus under skäppan och jagar i stället efter vind och fåfäng­ligheter. Endast mörkrets furste kan glädjas åt en sådan dårskap.

Teologerna har ibland hukat inför läran om den heliga Treenigheten. Den finns ju inte fix och färdig i bibel, utan har mejslats fram under Andens ledning. Och då fick man ta filo­sofiska ord och begrepp till hjälp. Det betyder inte att kyrkan har tänkt fram sin lära. Teolo­gin har inte för avsikt att förklara mysteriet, utan att skydda det, vilket kräver att den avslö­jar dem som tror sig kunna för­klara och därför leder till ensidigheter och falska läror. Kyr­kan vet att tron är en himmelsk gåva som övergår allt förstånd, den är oss given för att upprätta och upplysa, förso­na och förena, för att uppliva och gudomliggöra. Utan tron på den Treenige går människan vilse, förminskas och förs ner i dödsriket.

Därför är det självklart att den troendes och kyrkans liv inleds, omfamnas och avslutas i Faderns, Sonen och Andens namn.

Vi hör hur den Uppståndne möter de elva apostlarna på det berg i Galileen, dit han be­fallt dem att gå. Vi hör hur löftena om Människosonen i Daniels profetia går i uppfyllelse, han som skulle få makt att döma alla folk: Jesus säger ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jor­den”. Det är antingen högsta dårskap eller högsta sanning.

Det stannar inte i ord. Hos Gud är ord och handling ett. Därför övergår det i en befall­ning, generalordern till kyrkan: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar.” Men så hör vi hemlig­heten, det som ger befallningen dess kraft och liv: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Exe­geterna kan egent­ligen inte förklara hur formeln har upp­stått. Jesus var återhållsam med att tala om Anden, inte minst enligt Matteus. När senare kyrko­fäder skall för­klara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt i kyr­kans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn. Det kan hon omöjligen ha hittat på själv. Hon viss­te det, trons fanns i hennes sköte,.Hon vet att här rinner källan upp för hela det kristna livet. Vi döps in i Fadern och So­nen och den he­lige Ande. In i livet.

Ändå behövs ett helt liv för att upptäcka bredden och längden, höjden och djupet av denna tro och detta liv. Därför får apostlarna gudomlig befallning att lära de döpta att hålla alla de bud som han har gett dem. Den som älskar vill leva som hennes Herre och Fräl­sa­re har lärt och befallt. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mitt ok är milt och min börda är lätt.” Han står för sitt löfte: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

En kyrkofader säger: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan sin Fa­der. Och An­den vittnar hela ti­den om So­nen och leder till Fadern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i var­and­ra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som de var och en är per­soner. Ty i Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud (modalismens falska lära). Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Evan­gelierna vitt­nar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Människans djupaste behov och slutliga mål har uppenbarats för oss. ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än del­ak­tighet i det liv som är Treenighe­tens. Där skall vi en gång leva helt och hål­let i Gud och i varandra som Guds personer lever i var­andra.” (Thomas Merton)

Den kända trinitariska ikonen, med motivet hämtat från de tre männens besök hos Ab­ra­ham i Mamres terebintlund, där de tre männen framställs som en fullkomlig inbördes enhet och gemenskap, är öppen mot den som betraktar bilden. Människan/betraktaren är kallad att träda in i Tre­enighetens eget överflödande liv. Det föregrips i den eukaristiska måltiden.

Den troende kan inte annat än bäva, förundras och tillbedja.

Låt oss av hjärtat, med munnen och med hela vårt liv säga: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet.

Amen.