6 Söndagen under året

3 Mos 13:1-2,44-46 1 Kor 10:31-11:1 Mark 1:40-45

Vrede och medlidande

En kort dramatisk händelse. En spetälsk kommer fram till Jesus och blir botad. Spetälska som sjukdom är idag utrotad, åtminstone i vår del av världen, men spetälskan represente­rar ondskan, i vilken form den än uppträder. Spetälskan kunde på Jesu tid inte botas med medicinska medel. Endast Gud kunde. Kyr­kan har förstått att spetälskan är en bild för syn­den, den dödligaste av alla sjukdomar. Därmed blir evangeliets händelse den koncentrera­de berättelsen om hur ondskan och synden mö­ter sin överman.

När Jesus möter den spetälske grips han av vrede. I den tidigare översättningen står det att han grips av medlidande. Båda översättningarna har stöd i handskrifter och kan försvaras. Vreden är riktad mot ondskan, medlidandet mot den sjuke. Båda behövs. Vrede utan medlid­an­de träffar människan och blir obarmhärtig och omänsklig. Medlidande utan vrede blir kraftlös, en medkänsla som inte förändrar något. Båda behövs. Kärlek till synda­ren och vrede mot ondskan. Hata synden och älska syndaren. Vi vet hur svårt vår tid har för att se och hantera denna skillnad. Det ena praktiseras på bekostnad av det andra.

Vreden vågar kalla det onda ont och synden för synd. Medlidandet dömer aldrig syn­da­ren. Jesus har medlidande och tvekar inte att röra den spetälske. Han vill bota honom. Och han kan det också. Viljan och förmågan är förenad i en och samma person.

Den spetälske är inte bara ett hjälplöst offer. Han stannar inte i självömkan över sitt öde. Han kommer till Jesus. Han kräver inte att bli botad. Han faller på knä och ber. Han frågar: ”Vill du?” Han ber i tro: ”Du kan göra mig ren.” Så gör den tro som är ödmjuk. Så gör den öd­mjukhet som tror. Mötet mellan den spetälske och Jesus är evangelium i en kon­centrerad bild.

Men, frågar många, varför märker vi så lite av detta Jesu maktfyllda medlidande?

Evangeliet antyder ett svar, när det berättar hur Jesus drar sig undan, ut i ödemarken. Han vill inte bli utnyttjad som mirakelman och kroppsläkare. Han vill mera. Han vill bota hela människan, både kropp och själ. Vilket de flesta inte frågar efter. De vill ha hans hjälp för de kroppsliga och mate­riella behoven, men sedan fortsätta att leva som tidigare.

Från ödemarken går Jesus senare till Jerusalem. Fastetiden börjar på onsdag, Ask­onsdagen. På vägen till Jerusalem är det ännu färre som vill följa honom. Trots det tar hans med­lidande inte slut. I Jerusalem sker något som är ännu större än att bota från spetälska. Han går dit för att korsfästas utanför staden, som en spetälsk uteslöts från den mänskliga gemenskapen. ”Föraktad och övergiven av människor”, säger profeten, ”vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Det hebreiska ordet för ”hemsökt” är samma ord som ”spetälsk”. ”Han blev spetälsk (Vulgata, den latinska översättningen), men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig”. Sådant är hans medlidande, driven av vrede mot ondskan och synden.

Jesus uppmanar den botade att gå till prästen och bära fram det av Mose stadgade offret. ”Det blir ett vittnesbörd för dem”. Först ett vittnesbörd om att Jesus inte kommit för att upphäva Mose lag, utan för att fullborda den. Och därmed ett vittnesbörd om något me­ra och större än kroppsliga underverk. Aposteln Paulus uppmanar oss att bära fram oss själva som ett levande och heligt offer. Drivkraften för detta offer är Guds barmhärtighet, hans medlidande. Den är så kraftfull att den övervinner synden och döden och öppnar vägen till ett nytt liv. ”Jag ber er, bröder, vid Guds barm­här­tighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud.”

Det som hindrar oss att bära fram detta offer är vår orenhet, vår spetälska, de synder och laster som gör oss trö­ga, självupptagna, bedrövade, eller förmätna, dömande och högmodiga, det som hind­rar vårt och kyrkans vittnesbörd. Johannes Cassianus uppmanar till ständig kamp för det rena hjärtat, men är lika omutlig när han säger att ingen vinner se­ger annat än genom Guds nåd.

När Jesus talar om att bära hans ok, om att lära av hans ödmjukhet och saktmod, då säger han att oket är milt. Och dessförinnan har han sagt: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”. Det var vad den spetälske gjorde. Resten gjor­de Jesus. Däri ligger evangeliet.

Låt oss inte likna dem, vilka Jesus gråter över och säger: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”

Låt oss varje dag och särskilt i varje prövning, göra som den spetälske, när han faller på knä och ber: ”Vill du, så kan du göra mig ren.”

Och i tro – i biktstolen, vid altaret, i läsningen, i hjärtat – höra Jesu röst: ”Jag vill. Bli ren!”

Amen.