Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Det gudsvigda livet

Redan i början på 400-talet firades denna fest i Jerusalem. Glädjen var lika stor som vid påsken. Vem blir inte glad i hjärtat av att se den gamle Symeon ta barnet i sin famn och uppstämma sitt livs aftonbön? Hans ögon får se frälsningen och han sjunger om ljuset för hedningarna och för hans folk Israel.

I öst kallas festen ”mötet”. Herren kom­mer till sitt tempel, buren av sina föräldrar. Där möter han sitt folk, representerat av Symeon och Hanna. Symeon känner igen sin Herre. Det var inte självklart. Kanske var det många föräldrar bredvid Josef och Maria, men Sy­meon ser. Lukas säger att han är ledd av Anden. Människan behöver An­dens upp­lysning för att upptäcka Jesus. Symeon har berett väg för Anden. Det står att han ”väntade på Is­raels tröst”. De flesta hade resignerat och slutat hoppas. Precis som idag. Men Sy­meon hade inte gett upp hoppet. Också Hanna hörde till dem som vän­tade. ”Hon vek aldrig från templet”, berättar Lukas, ”utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön”. Därför är de beredda och mottagliga när Josef och Maria bär fram sitt barn.

Symeon välsignar dem, men vänder sig sedan särskilt till Maria och talar om hemlighe­ten med detta barn. Det skall bli ”till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tec­ken som väcker strid.” Också genom Marias själ skall det gå ett svärd. Hon skall de­la sin sons öde och samverka med honom i hans lidande för världens räddning.

Liksom Symeon och Hanna står Maria helt till Guds förfogande. De har vigt sina liv åt Guds vilja. Därför är Kyndelsmässodagen särskilt ägnad åt det gudsvigda (ordens)livet. Inte minst detta år, som påven Franciskus givit åt hela kyrkan som det gudsvigda livets år.

Kallelsen att överlåta sitt liv åt Gud gäller alla kristna, även om det tar sig olika uttryck. Författaren CS Lewis beskri­ver det så när han kapitulerade för Gud. Dessförinnan hade han kallat sin själ ”sin egen”. Han ville ”vara i fred”. Han ville vara sin egen herre. Han för­stod att det var en illusion. Han hade inte skapat sig själv. Från den dagen ställde han alla sina gåvor i Guds tjänst.

Den gångna veckan predikade vår biskop Anders om det gudsvigda livet i en kyrka i Stockholm. Jag tillåter mig att stjäla ur hans predikan. Han har själv sagt att allt i kyrkan är gemen­samt.

Biskopen säger: Det är en nåd att människor får viga sig helt till Gud och tas i anspråk av honom för hans rike. Om Gud är Gud måste han också ha rätt att helt och hållet lägga beslag på vissa människor för egen del, samtidigt som de paradoxalt nog också står helt till sina med­människors förfogande. Denna dubbla aspekt av det gudsvigda livet är profe­tisk. Inte minst i vår egen tid, då det uppfattas som självklart att individen är fri att suveränt gestalta sitt liv efter egen vilja. Därför behövs de gudsvigda, som låter Gud förfoga över dem utan reser­va­tion och förbehåll. Samtidigt som detta kolliderar med tidsandan, så finns det djupt inom män­ni­skor en längtan att få ge sig helt och hållet och överlåta sig förbe­hålls­löst. Och gör man det inte åt Gud, då gör man det kanske för ett annat ideal eller nå­gon ideologi, som ibland kan leda käpprätt åt, ja, ni vet vart…

Biskopen fortsätter: Det gudsvigda livet är egentligen något djupt mänskligt, samtidigt som det är evigt. Gud har skapat oss för att vi skall förhärliga honom och peka vidare på honom. Människans värdig­het är så stor att hon kan reflektera något av Gud. Hon är ska­pad till Guds avbild och kan göra hans mysterium mer livsnära och konkret. Även i vår se­kulära omgivning tänker folk på Gud, vare sig de tror på honom eller ej, när de ser en munk eller nunna. Rent spontant identi­fierar man dessa gudsvigda med Gud och hans kärlek. Man förväntar sig ofta, oftare än vi tror, att de gudsvigda skall vara gudslika. Ju mer sekulär vår värld blir, desto mer för­väntar man sig också av de gudsvigda.

Kallelsen till helighet är inte ett privilegium för de gudsvig­da. Alla är kallade till helighet. Men de gudsvig­da har kallelsen att påminna hela gudsfolket om denna kallelse. Våra brö­der och systrar har rätt till detta, säger biskopen, ja, hela världen har rätt att förvän­ta sig av de gudsvigda att de lever ett liv som vittnar om att Jesus Kristus lever och verkar bland oss. Därför får det inte förvåna oss att även inbitna ateister blir arga och känner sig svikna när de gudsvigda inte är gudslika utan döljer Gud genom sitt sätt att vara och leva.

Så lyfter biskopen fram de tre personerna i dagens evangelium som särskilt återspeglar detta gudsvigda ideal. I de båda heliga åldringarna Symeon och Hanna ser han det vi ofta har glömt bort i vår tid: de gamlas värdighet och vishet som behövs i varje civilisation, för att inte falla i avgudadyrkan av det unga, vackra och hårda. Biskopen kallar Hanna en ikon av det kontemplativa klosterlivet.

I Jungfru Maria får det gudsvigda livet sitt allra högsta uttryck. Det gudsvigda livet är vårt mänskliga tack och vårt svar – vårt ja, vårt amen, vårt fiat – till Jesus Kristus. Om han kal­lar vissa av oss till det gudsvigda livet, beror i sista hand på att han själv har valt det ”män­niskovigda livet”, om vi nu skall sätta saken på sin spets. Det gudsvigda livet kan visa sig i otaliga facetter. Därför är det så typiskt katolskt. Det åter­speglar skönheten i mångfaldens enhet. Vi tänker spontant på mångfalden av ordnar i Kyrkan. Nya former av gudsvigt liv föds utifrån de andliga be­hov som finns just här och nu.

Biskopen hänvisar till påven Franciskus, som har utropat denna söndag till en böndag för offren för trafficking, det moderna slaveri som brer ut sig som en löpeld. Unga männi­skor, ofta barn, mest flickor, säljs för att utnyttjas sexuellt, i militära syften, för att berövas kroppsliga organ, för giftermål etc. Påven bränn­märker den ”globaliserade likgiltig­heten” för detta sla­veri. I slutet av budskapet lyfter han fram den heli­ga Josephine Bakhita, född 1869 i Su­dan. I nioårsåldern kidnappades hon av slavhandlare och levde i slaveri under tolv år. Till slut köptes hon av en italiensk vice-kon­sul och kom med hans familj till Italien där hon efter flera år blev en fri kvinna och till sist också ordenssyster. Hon dog 1947 och helgonför­kla­rades år 2000. Påven säger att hon än idag är ”ett vittne om hopp för slave­riets många of­fer. Hon stödjer dem som kämpar mot detta öppna sår i dagens samhälls­kropp, ett gissel på Kristi egen kropp.

Vi vet att det idag finns ordenssystrar som vigt sig åt Gud för att rädda dessa sina olycksdrabbade systrar. Samtidigt finns det andra gudsvigda som kallas till ett kontemp­lativt liv för att ära Gud och dra ner ett nådens regn över världen. De olika formerna av ordensliv behöver och kompletterar varandra.

Alla troende är kallade att vittna om det vi firar denna fest. I Symeons famn ser vi ljusets källa och upphov. Han blev ett människobarn för att vi skulle bli ljusets barn. Låt oss med stöd av jungfru Maria, Symeon, Hanna, Josephine Bakhita och alla he­liga hålla ut i hopp­full vän­tan. Låt oss tändas och förtäras av ljuset till ett gudsvigt och gudslikt liv.

Herren kommer till sitt tempel. I ditt ljus ser vi ljus. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.