2 Söndagen under året

1 Sam 3:3b-10,19 1 Kor 6:13c-15,17-20 Joh 1:35-42

Vägledning i virrvarret

Världen tycks befinna sig i ett kritiskt läge.Vi läser och hör om våldsamma händelser, som hotar att sprida sig. Reaktioner, åsikter och bedömningar pekar i olika riktningar. Det är in­te svårt att få information, men desto svårare att urskilja och bedöma. Hur ser jag klart? Det är inte predikantens uppgift att analysera världsläget. Det enda han kan göra är att be­rätta vad evangeliet vittnar om. Det svarar inte på alla frågor, men det tänder ett ljus. Vad säger det evangelium vi nyss har hört?

Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar. Avsnitten före har beskrivit ho­nom. Han bereder väg. Han vittnar om någon som skall komma efter honom. Han pekar på ett ljus som skall lysa i människornas mörker.

Då kommer Jesus gående. Johannes ser på honom och säger: ”Där är Guds lamm”. De som hör honom känner igen uttrycket. Profeterna före honom har använt det om en hjälpare som Gud lovat sända. Men det är en gåtfull hjälpare. Han skall föraktas och pinas, som ett lamm som förs till slakt, men han bad för dem som plågade honom. När hans elände är över skall ljuset gå upp och det som skett med honom skall bli många till hjälp. De som lyssnade till Johannes kände till löftena och nu säger han om den som kommer gåen­de: ”Där är Guds lamm”.

Evangelisten berättar, hela tiden kortfattat och komprimerat, om de två lärjungar, som stod bredvid Johannes. Han säger att de ”hörde vad han sade och följde efter Jesus”. Den enes namn var Andreas. Den andre var förmodligen evangelisten själv. Vi vet vad som skall hända med dem, men nu är vi i det första avgörande momentet. Vad hände? – Det står att de ”hörde” vad Johannes sade. De lyssnade till en pålitlig vägvisare.

Det finns många som pekar och ropar, talar och argumenterar, men alla är inte på­lit­liga. Johannes grundade inte något eget parti. Han hade inte ens ett eget och originellt bud­skap. Han hänvisade till profeterna långt före honom själv. Hans eget sätt att leva be­kräftade hans ord. – Vad kan vi dra för slutsatser av detta, vi som be­höver vägvisning? Det är inte rådligt att lyssna till vem som helst. Vi har skäl att pröva an­darna innan vi lånar nå­gon vårt öra. Men det finns också tunga skäl att säga: Johannes Döparen är en pålitlig väg­visare.

De två som följde hans vägvisning följde Jesus. De stannade inte som åskådare. De nöjde sig inte med att lyssna till ständigt nya röster och synpunkter. De gjorde ett val, trots att de inte visste allt. De anade att ett sådant val hör till människans villkor, om hon inte skall föras med strömmen eller grubbla sig fördärvad.

Nästa händelse är att Jesus vänder sig om och ställer en fråga till de två som slagit följe med honom: ”Vad söker ni?” De hade kunnat vara lite nyfikna och snabbt dragit sig undan. Men de säger inte heller mera än de kan stå för. De frågar: ”Mästare, var bor du?” De vill veta mera och får rådet: ”Följ med och se!” Det är en inbjudan att få veta mera, att få både kunskap och erfarenhet, både teori och prak­tik. Men det utmanar också den som sö­ker. Det prövar motiven, om han/vi kan instämma med psalmisten: ”Jag har utvalt san­ningens väg”.

Det motsvarar den undervisning som kyrkan ger om Jesus. Det är vad novisen får när han går i kloster. Novismästaren skall pröva om novisen verkli­gen söker Gud och inte styrs av andra motiv. Det tar sin tid, och tid behövs. Det står att de två följde med och såg var han bodde. De stannade hos honom den dagen. Evangelisten säger att det var ”sent på eftermiddagen” (noga läst, vid tionde timmen, vilket med dåtidens sätt att mäta dagens timmar betyder ca 16.00 eller senare). I praktiken betyder det att de stannade hos Jesus hela dagen. Det finns mycket att lära och se. Allt har sin tid. Hela livet är en sådan ”dag”. Ändå sker den dagen något avgörande för de två först kallade lärjung­arna.

Vi hör att något har hänt när Andreas träffar sin bror Simon. Till denne säger han: ”Vi har funnit Mes­sias”. Han säger inte att han funnit något häftigt. Han talar inte om sina upp­levelser. Han talar om den person som Johannes Döparen hade lovat skulle komma efter honom. Andre­as har förstått att Johannes hade pekat rätt, att hans vittnesbörd var pålitligt.

Andreas är den förste av apostlarna som avlägger detta vittnesbörd. Genom att stan­na hos Jesus där han bodde, det betyder i kyrkan, föll bitarna på plats. Det profeterna för­utsagt kan han som apos­tel bekräfta. En tvåtusenårig förberedelse når sin fullbordan. An­dreas korta vittnesbörd är grun­den för kris­ten tro.

Det vittnesbördet hörs inte på gatorna. Det ropas inte ut i medier­na. Det förs från bro­der till broder, från mun till öra, från hjärta till hjärta. Ändå utspelar sig världshistorien kring detta vittnes­börd. Med centrum i Mellersta Östern. Då som nu. Det är pärlan i kyr­kans skattkammare. Martyrerna har i Döparens efterföljd bekräftat det med sina liv.

Några säger att de inte har funnit sanningen, men söker den. Det låter ödmjukt, men är både fel och rätt. Kan de inte instämma i Andreas ord bör de ärligen erkänna det. Men de som instäm­mer slutar inte att söka. Det är då sökandet börjar på allvar. Ty skatten är outtömlig och leder till ständigt större upptäckter.

Inte minst till upptäckten vem sökaren själv är. När Andreas tar med sin bror Simon till Jesus står det att Jesus ”såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes son. Du skall helta Kefas, det betyder Petrus’”. Jesus ser vem Simon är, var han kommer ifrån. Men till­talet säger också vad han skall bli. ”Du skall heta Kefas, det betyder Petrus”. Simon har inte bara funnit Messias. Messias har funnit honom och han har också funnit sig själv, och förstått att han är älskad och utvald.

Vi frågade i inledningen hur vi skall se rätt och hitta vägen i dagens virrvarr. Det bistra svaret är: Det gör vi inte, inte utan pålitliga vägvisare. Vi behöver vägvisare som öpp­nar våra ögon för nå­gon som ser oss och som älskar oss. Hans kyrka berättar vad hon funnit och håller i varje mässa upp hostian och säger: ”Se, Guds lamm, som borttager värl­dens synder”. I bibelns sista bok talar samme Johannes om dem som ”följer lammet vart det än går”. De går inte vilse.

Amen.