Alla helgons dag

Upp 7:2-4,9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Helgonens hemlighet

Det är något märkligt med helgonen. De är inte vilka idoler och hjältar som helst. Sådana kan man beundra och imponeras av. Men helgonen både utmanar och hjälper. De kan ut­mana vår tröghet men också ge kraft och mod. Helgonen kan vara skräm­mande i sin radi­kalitet, som en ökenfader eller som en sjungande martyr, men aldrig bara det. De är också tröstande och milda. De tycks vara släkt med både lejonet och lammet. Lilla There­sa, t.ex. har lärt oss sin lilla väg och talar till oss som till barn, men hon var samtidigt en kämpe, som visste vad offer och lidande innebar.

Detta märkliga, helgonens förmåga att både utmana och hjälpa, gör dem till både före­bilder och förebedjare. De både visar vägen och ger kraft att följa den. Hade de bara varit föredömen, hade de bara gett dåligt samvete och snart varit glömda. Ingen orkar i längden att bara ha höga ideal. Ändå påminner de om människans kallelse till helighet. Thomas Merton säger: ”Det en­da som det är värt att leva för är helig­het.”

Helgonen hade inte allt klart från början. De var högst vanliga männi­skor. Men de hung­rade och törstade, och drevs av en out­släck­lig läng­tan att bli vad Gud hade tänkt med dem. De nöjde sig inte med att vara barn. De ville växa och bli lika honom som kallat dem. Och – vad mera är – de delar med sig.

Det finns otaliga vittnesbörd om att helgonen, inte minst efter sin död, varit till hjälp för de levande. Under tidernas lopp har dessa kämpar fortsatt att ge ifrån sig stöd och kraft. Idag krävs det två under­verk för att någon skall förklaras som helgon. Un­derverken skall kunna åter­föras till helgo­nens svar på förbön och inte kunna förklaras med gängse veten­skapliga metoder. Det räc­ker inte med egna personliga dygder, om än he­roiska, helig­heten måste på något sätt komma andra till del.

Därför är helgonen både heliga och folkliga, både upphöjda och ändå genuint mänskli­ga. Deras helighet har inte gjort dem mindre mänskliga, utan mera. Helgonen utgör kyr­kans elit genom att vara helt fria från elitism. Deras helighet är en tillgång för alla. Hel­go­nens segrar tillfaller hela gemenskapen. Ett spår ”i världen” av detta fenomen ser vi när landslaget i fot­boll vin­ner och många går omkring och säger, ”vi vann”, trots att de inte varit i närheten av bollen. Helgonens segrar och ”förtjänster” kommer alla till godo. Hela krop­pen har glädje av att en enskild lem vä­xer i styrka och kraft. Vi hör det i den apostoliska trosbe­kännelsen, när vi bekänner oss till ”de heligas samfund/gemenskap” (con­gregatio sancto­rum). Den som kommit ett stycke längre drar de andra med sig. Ju närma­re Gud någon är, desto mer kan han hjälpa sina bröder. Därför är det självklart för de troende att vän­da sig till jungfru Maria, som står sin son närmast. Aposteln Paulus vittnar om det, sär­skilt i Andra Korin­tierbrevet. Allt det som sker med mig, säger han, ”sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflöd­ande tacksamhet, till Guds ära”.

Helgonens egenart åtskiljer inte, utan förenar. I helgonen upptäcker vi att allt är gemen­samt. Thomas Merton formu­lerar det så: ”Helgonen är glada därför att heligheten gör det möjligt för dem att be­undra var och en annan. Den befriar dem från bördan att fördöma andra männi­skor”. Heligheten är som blodet i kroppen, det pulserar genom kroppens alla lem­mar, det är ”ge­mensamt” och förenar lemmarna som det pulserar igenom. Det rycker in för att bistå sva­ga och sjuka lemmar.

En munk på 1100-talet, Aelred av Rievaulx, säger: ”Den allsmäktige hade kunnat ge al­la dygder åt var och en. Men i sitt heliga rådslut hand­lar han så mot oss att var och en be­höver den andre, och att var och en i den andre finner något han inte har själv, så att öd­mjukheten bevaras, kärleken växer och enheten blir känd.” Helgonen vittnar om att detta inte är luftiga ideal eller abstrakta teorier. De har gett sina liv åt gemen­ska­pen och därige­nom blir allt gemensamt.

Helgonens betydelse upphör inte när de dör. Steg för steg har kyrkan förstått det som aposteln undervisat om, att vi är lemmar i en och samma kropp, antingen vi är levande el­ler döda. Därför var det naturligt för de första kristna att be för de döda, vil­ket vi gör särskilt i morgon när vi firar Alla själars dag. Men också att man samlades vid martyrer­nas gravar, firade deras dödsdag som en himmelsk födelsedag och bad om deras förbön. De troende förstod att alla var infogade i Kristi levande kropp. Den helige Dominicus (d. 1221) säger på dödsbädden till sina bröder: ”Gråt inte, jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än un­der mitt liv.” The­resa av Jesusbarnet (d. 1897) sä­ger: ”Jag skall tillbringa min himmel med att göra gott på jorden”.

Helgonens största hemlighet är deras vittnesbörd om Gud. De är tecken på Kristi när­varo ibland oss till tidens ände. Det är helgonen som skriver den verkliga kyr­kohistorien. Helgonen är en följd av att Gud har blivit män­ni­ska. And­ra Vatikankonciliet for­mu­lerar det så: ”Genom dem (helgonen) som är människor liksom vi, visar Gud sin levande närvaro och sitt ansikte för människorna. I dem talar han själv till oss och visar oss sitt rikes tec­ken”.

Därför säger den katolska kyrkan att vördnad för helgonen är god och nyttig, bonum atque utile. Hon varnat för överdrifter och undervisar om skillnaden mellan vörd­nad för hel­gon och den tillbedjan som endast tillkommer Gud. Ändå skulle ingen katolik komma på tanken att lyfta ut helgonen ur kyrkans liv.

Att Gud med sin nåd kan förvandla en människa till en bild av Jesus Kristus, och detta utan att göra våld på människans frihet – det sker i fullkomlig en­het mel­lan människans frihet och Guds suveräna nåd – det är en förlängning av själva inkarnatio­nen. Helgonen blir tecken på Kristi närvaro mitt ibland oss till tidens slut.

I vördnad och barnslig glädje tackar vi för de helgon, våra vänner och syskon, som Gud redan har gett oss.

Vi ber om deras stöd och hjälp, men också att Gud skall sända helgon i vår egen tid. Låt oss heller inte dra gränser för vad Gud vill göra med oss själva.

I slutbönen på denna Alla Helgons dag ber kyrkan: ”I dina heliga tillber vi dig, du som är den ende Helige”.

Amen.