Långfredagen
Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Må det ske

Hela det mänskliga dramat utspelas i denna vecka. Men också i varje gudstjänst, inte minst i denna korsgudstjänst till åminnelse av Herrens lidande. Kyrkan lyfter kor­set och uppmanar de troende: ”Se, korsets trä”. Men vi har svårt att se, att se vad det handlar om. Finns det hjälp för skumögda? – Hjälpen står vid korset. Det är en person. Jesus säger om henne: ”Se, din moder”. Den 22 mars i år vigde de nordiska biskoparna våra länder till

Marias rena hjär­ta. Den ren­hjärtade ser. Låt oss ta hjälp av Maria för att se korsets myste­rium.

Maria har tilldelats många ärenamn genom historien. Ett av de mera okända hör vi, när hon kallas martyr. Hon led inte det kroppsliga martyriet. Men vid korset led hon ett inre martyrium genom att se sin son lida och dö. Otaliga mödrar kan bekräfta vad det kos­tar att se sitt barn lida. Maria hade bevarat i sitt hjärta vad hon hört ur sonens mun. Hon för­stod att hans lidande övergick allt annat. Nu drabbar det henne själv. Symeon hade profe­terat att ett svärd skulle gå genom hennes själ. Det svärd som stack upp Jesu sida kunde inte såra honom längre eftersom han redan var död, men det genomborrade moderns hjärta. Så säger Bernhard av Clairvaux i en predikan över Marias martyrium.

Alla apostlarna, utom Johannes, hade flytt, av rädsla eller skam eller bådadera, men Maria stod kvar. Vi hör inte ett ord från hennes läppar. Men vi anar vad hon sade i sitt hjärta, vi har redan hört det för några veckor sedan, vid Bebådelsen: ”Må det ske med mig efter ditt ord”. Liksom sonen överlät sig åt Fa­derns vilja i Getsemane, överlåter sig mo­dern vid korset. ”Må det ske”.

Hon gjorde inte revolt. Men hon låter sig heller inte förlamas av förtvivlan. Hon flydde inte. På något sätt anar hon att detta är sonens stund, att världen skall räddas, inte ge­nom god politik, inte ens genom stora ord och märkliga underverk, utan ge­nom lidande. Hon vet det när hon hör sin son och ser hans lidande. Benedic­tus säger samma sak i sin regelprolog: ”så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike”.

Hon ser inte längre varken sin förmåga eller sin vanmakt. Hon ser bara sin son. Ge­nom att bejaka och deltaga i sonens öde tar hon emot korsets hemlighet. Maria vid korset blir där­med också en bild för att ta emot den heliga kommunionen. När kommunikanten säger ”Amen”, säger han också: låt din vilja ske i mitt liv. Kyrkan låter oss ta emot kommu­nionen ock­så i den­na gudstjänst, trots att ingen mässa firas.

Maria vid korset är en bild för kyrkans hela liv och villkor. Varje lärjunge kan känna igen sig. Förr eller senare ställs den troende i valet mellan revolt eller eller förtviv­lan. Psal­mis­ten säger: ”Jag ropar om dagen, men du svarar inte. Inte heller om natten finner jag ro.”

Maria stod kvar vid korset. Vi vet vad som skall hända. På pingstda­gen är hon mitt ibland apostlarna. Och sedan dess i Kyrkans mitt, som moder, tröstare och förmedlarinna. Men det hade hon inte varit om hon inte hade stått vid korset.

Maria lär oss att stå kvar, att se i rätt riktning med blicken på Jesus, och säga i våra hjärtan: ”Må det ske med mig efter ditt ord”. Korsets mysterium skymtar fram och dess kraft rinner upp i våra hjärtan.

Amen.

I Marias efterföljd omsluter kyrkan denna dag hela världen med sina förböner. Kyrkan räknar med att de tro­ende fullgör sin prästerliga tjänst.

Maria fick ta emot den livlösa kroppen i sitt sköte och kyssa den. De troende inbjuds att uttrycka sin tack­samhet och kärlek ge­nom att hylla och kyssa korset.