NN, kom ut!

5 Söndagen i fastan

Hes 37:12-14 Rom 8:8-11 Joh 11:1-45

NN, kom ut!

Lasaros, kom ut! Två veckor före påsk hör vi hur Jesus ropar den döde Lasaros ut ur hans grav. Men ropet ljuder än idag, som en förövning till påsken. Ett rop till alla oss som hör evangeliets ord. Ett rop att stiga ut i livet.

Vi måste börja från början. Den gång i begynnelsen då Herren belade synden med dödsstraff: ”Den dag du äter av kunskapens träd på gott och ont skall du dö.” Det var vad människan gjorde. Därför dömdes hon att återvända till det stoft varur hon hade skapats. Vi påmindes om det vid vid fastetidens början, när askan tecknades på våra hu­vuden: ”Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli.” Människan skapades för att leva, men genom sin synd föll hon i dödens våld. Hon skapades av Gud för att leva som hans spe­gelbild, i gemen­skap med honom, med sig själv och med sin nästa. Allt detta blev sårat ge­nom synden, dödligt sårat. Döden fick makt över oss, som skapats för att leva. Döden är i grun­den det mest omänskli­ga som finns, även om den på ytplanet kan tyckas natur­lig. Dö­den är mot­satsen till livet, den makt som åtskiljer det som Gud fogat samman, det liv som förenar oss med Gud, med varandra och med oss själva.

För att ge oss livet tillbaka sände Gud sin Son. ”Jag har kom­mit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”, säger Jesus. Men detta sker inte genom att förlänga våra jordiska liv eller göra det lite lättare. Döden måste förintas i sin rot. Jesus tar på sig dö­dens förban­nel­se och dör vår död. Han upp­stod från de döda för att vi skulle uppstå och leva med ho­nom. Detta nya liv ges oss i do­pet.

När dopkandidaterna i fornkyrkan förbereddes för sitt dop fick de bl.a. lyssna till evange­liet om hur Lasaros uppväcktes från de döda. Som en föröv­ning till sitt dop fick de lyssna till hur han besegrade den död som tagit makten. ”Lasa­ros, kom ut.” Det var ett ord direkt till dopkandidaterna om vad som skulle hända i dopet. Dopet rycker den döpte ur dödens makt och herravälde, ur den synd som trasar sönder livet och leder till döden. Det är vad vi snart skall bekänna: ”Jag tror på… ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse”. Där­med är det ett rop också till oss som lyssnar till samma evange­lium, men som dåligt lever i vårt nya liv: Människa, vad du än heter, kom ut! Kom ut ur den fångenskap och den maktsfär som hindrar dig att leva det liv du har skapats till.

Också vi, som står vanmäktiga inför döden, får höra. Med sitt eget liv som in­sats, skall Jesus stiga ner i dödsriket och kalla alla döda ut ur dödens herravälde. Vi hörde det i förs­ta läs­ningen: ”Se, jag vill öppna era gravar… och ni skall förstå att jag är Herren… jag skall låta min ande komma in i er, så att ni åter blir lev­ande..”.

Jesus har redan uttryckt det i sitt svar till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Sanningen i dessa ord kan vi förmodli­gen inte förstå om vi inte också bävat inför döden och risken att gå evigt förlorade, att för evigt fastna i döden. Den som förtränger döden och inte vå­gar se den i ögonen, förstår sannolikt inte heller påskens fulla budskap. Men evangeliet hjälper oss.

Evange­listen Johannes berättar också om varma mänskliga inslag. Vänskapen mellan Jesus och de tre syskonen, den kostbara vänskap, som är en av livets största gåvor. Syst­rarna skickar omedelbart bud till Jesus, när Lasaros insjuknat. Som ville evangelisten lära oss att inte tve­ka att skicka bud till Herrens tjänare, prästerna, när någon blivit sjuk, eller att be sina vän­ner om förbön, när man är i nöd. Otaliga vittnen kan bekräfta vad vänners förbön betyder när man själv är kraftlös och förlamad.

Evangelisten berättar också om systrarnas förebråelser: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Vi får vara uppriktiga i bönen. Psaltaren ger mängder av exempel på denna uppriktighet. ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?” Varför dröjer du med att ingripa? Varför tillåter du sjukdom och död att härja? Bönen behö­ver inte vara from. Men den måste vara sann. Också Jesus bad i Getse­mane om befrielse från sitt lidande. Men det slutade inte med förebråelser.

Marta måste hon ha anat något, anat att det som hänt inte skulle få sista ordet. Hon återvänder hem. Hon kallar på sin syster Maria, som stannat hemma, och vis­kar till henne. Hon viskar! När något viktigt skall sägas passar inte det höga röstläget eller de sto­ra or­den. Hon viskar: ”Mästaren är här och kallar på dig.” Inte heller försöker hon förkla­ra vad Jesus har sagt. Ibland är tystnad bättre än också goda ord.

Maria skyndar iväg. Hon framför samma förebråelse som sin syster, men får inget svar alls – inte i ord. Det svar Jesus ger henne är en handling. En målmedveten handling. Han frågar var de har lagt den döde. Han befaller dem att rulla undan stenen. När Marta tvekar och tvivlar, den döde luktar ju redan, får hon en mild med bestämd förmaning: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Han lyfter blicken mot himlen och vittnar om sin enhet med Fadern. Han är ju Ordet, Faderns Ord, det Ord som en gång ska­pat människan ur stoft och blåst in liv i henne. Det är detta Ord som med hög röst ropar: ”Lasaros, kom ut.”

Han kallar den döde, och oss alla som hör hans röst, tillbaka till livet. Han uppväcker La­saros för att vi skall tro att han är Faderns Son, utsänd för att befria oss ur dödens förban­nelse, och kalla oss tillbaka till livet. Han kallar oss ut ur otrons mörker, så att vi ser ljuset från hans ansikte. Ut ur syndens, självupptagenhetens och klenmodets fängelse, för att vidga våra hjärtan och föra oss ut på rymlig plats.

Tveka att inte att avlägga din påskbikt! Låt ingenting hindra dig! Det är kyrkans milda och moderliga uppgift att befria dig från onödiga bördor och bindlar. Det är Jesu uppdrag till si­na lärjungar när Lasaros kommer ut ur graven med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Med en duk för ansiktet ser man ju inte så bra. Jesus säger till sina präster: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Ut i det liv och in i den ge­menskap som genom hoppet sträcker sig över alla jordiska grän­ser, inklusive den kropps­liga döden. Redan på korset rinner livet fram ur Kristi öppna­de hjärta, det blod och det vatten som är källan till dopet och den heliga eukaristin, före­gripan­det av den slutliga enheten med Gud och med alla heliga.

Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som kallar oss ut ur gravens mörker och ger oss del i det eviga livet!

Amen.