5 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 58:7-10 1 Kor 2:1-5 Matt 5:13-16

Salt och ljus

Två bilder. Salt och ljus. Det är inte svårt att förstå vad de betyder. Salt – varje husmor på Jesu tid visste det av erfarenhet, och vi vet det också. Utan salt har maten ingen smak. Dessutom kunde mat inte bevaras utan salt. Den ruttnade. Dessutom renar det. Saltet ger smak, bevarar och renar.

Ljusets betydelse är självklar. Utan ljus var huset och rummet mörkt. Ingen sätter ljuset under bänken. Det placeras på hållaren så att det lyser för alla i huset.

Nu riktar sig Jesus till sina lärjungar och säger: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus”. Bilden vidgar sig. Det som skall saltas är inte bara maten, utan jorden. Det som skall upplysas är inte bara ett hus, utan världen. Hela jorden och hela världen. Redan i början av Matteus evangelium antyds detta universella syfte. I slutet av detta evangelium säger Jesus: ”Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar”. Men redan här i upptakten hör vi att det handlar om hela jorden och hela världen. Det kan bara en dåre säga – eller den som har fått all makt i himlen och på jorden.

I Johannesevangeliet hör vi honom säga: ”Jag är världens ljus”. Han lyste genom gärningar och ord, men det starkaste ljuset tändes på korset. Från korset lyser det inte genom att imponera och blända, utan genom att förtäras. Han lyste genomn att gå in i mörkret. Han gav liv genom att ge sitt liv. Också saltet förtärs. Det fullgör sin uppgift genom att sugas upp av den mat den blandas med. Vår Herre gav liv åt världen genom att ge sitt liv åt den.

Men nu säger han till sina lärjungar, och det är utmaningen: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus”. Det han har framför sig är en liten skara lärjungar. På dem hänger det att jorden hindras från förruttnelse. På dem beror det att världen inte förblir i mörker.

Han har i de föregående verserna inlett sin Bergspredikan med saligprisningarna. Dessa avslutas med att prisa dem saliga som förföljs och skymfas för hans skull. Så fortsätter han med det vi hört i dagens evangelium: Ni är jordens salt och världens ljus. Den tydligaste fortsättning ser vi därför i martyrerna, som med sina liv både utmanade och gav ljus. De utmanade genom saltade ord och klar bekännelse. De gav ljus genom att förlåta sina bödlar och löna ont med gott. Vi hör aposteln Paulus säga: ”Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta”.

Brist på salt hos lärjungen är inte bara en försumbar och ursäktlig svaghet. Salt som mister sin sälta är värdelöst. Det kastas ut och trampas ner. En lärjunge som inte påverkar sin omgivning är som salt utan sälta, som att sätta ljuset under bänken. En lärjunge som döljer eller förnekar sin tro sviker sin Herres uppdrag. Vi kan sörja över världens ogudaktighet, men det finns större skäl att sörja över det lärjungaskap som förlorat sin sälta. Jesus själv frågar om han vid sin återkomst skall finna tro på jorden?

Utmaningen kan göra oss rädda och ängsliga. Men vi hörde själve Paulus berätta om sin rädsla och ängslan när han först talade i Korint. Det var dock inte formuleringsförmåga eller egen styrka det hängde på, utan Guds kraft. Och den kraften kom från den korsfäste. ”Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Utan den kraften hade hans besök i Korint varit verkningslöst.

Alla är inte apostlar, men alla är lärjungar. Vi har ögonen på oss – och det är som det ska. Det gäller inte bara, eller ens främst, våra ord. Det gäller hela vårt sätt att leva. Vi hörde det i första läsningen: ”Bryt ditt bröd åt den hungrige, och skaffa de fattiga och husvilla husrum, kläd den nakne, var du ser honom”. Sådana gärningar ger ljus, också för den som utför dem. ”Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrdnad”. Redan hos profeten hör vi det Jesus skall tala om i domsscenen. Vad ni har gjort mot dessa minsta, eller inte gjort, det har ni gjort mot mig. Profeten talade också om sådant man lätt blir blind för, att peka finger, att håna och förtala. Vår påve Franciskus talar ofta om skvallret som en svår synd. Benedictus påminner om umgänget med gäster och besökare som en slags mission. Också affärer skall göras så att Gud blir förhärligad.

Jesus säger det tydligt. ”Ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Det låter riskabelt – att göra goda gärningar så att människorna ser det? Längre fram i Bergspredikan skall han fördöma hyckleriet, inte minst i dess fromma varianter. Det finns en hemlighet i de gärningar Jesus talar om. Den som ser dem prisar Fadern, inte dem som utför dem.

Här ligger ett löfte. Jesus säger inte att vi skall vara salt och ljus. Han säger att vi är det. Han beskriver ett faktum. Det rymmer förvisso ett uppdrag, men samtidigt en hemlighet. Hans lärjungar är så nära sin Herre att det märks, inte av dem själva men för omgivningen. Vi är ju lemmar i hans kropp. Vi är grenar i det vinträd, som är han själv. Av frukten känner man trädet.

Lärjungen upptäcker det när han lyssnar och ber. Vi hörde profeten säga: ”När du ropar skall han säga: ’Se, här är jag'”. Vi är lärjungar därför att vår Herre utan vår egen förtjänst har kallat oss, och fortsätter att göra det. Han ger inte upp. Han ger oss hela tiden nya möjligheter. Aposteln uttrycker det så: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni blivit ljus.”

Låt oss träda fram till ljuset för att bli upplysta. Låt oss be att det ljuset sprider sig.

Amen.