Trettondag Jul – Epifania

Jes 60:1-6,Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Förtätad härlighet

Evangeliet på Trettondedag jul doftar av rökelse och myrra. Det skimrar av guld och sagolika händelser, gestalter och sånger. Vem fascineras inte av stjärnan, som visar vägen för de vise männen? Besjungen av tusende barnaröster, som sjunger om stjärnan som inte leder bort men hem. Den fromma fantasin har under tiderna broderat och smyckat. De vise männen blev tre till antalet, och konungar till professionen. Därför har andra velat avfärda det hela som enbart myt och legend. Den nyktra eftertanken vet att Matteus inte skriver historia i vanlig mening. Den katolske författaren Tolkien kallar det en sann myt.

Bilden av stjärntydarna på knä inför barnet kan verka sagolik och romantisk, men det finns inga skäl att betvivla dess äkthet, och den samlar och förtätar vad evangelisten Matteus vill berätta. Dessa män ser något med sina ögon som fick dem att falla ner och tillbe. Alla kan förundras och glädjas över ett nyfött barn, men de vise männen gjorde något mera, de tillbad. – Vad var det de såg?

Bibeln har ett särskilt ord för det, Guds härlighet. Det är inte lätt att beskriva den – strålar av ljus, renhet, helighet, sanning, skönhet… Det är vad människan ser och erfar när hon närmar sig Gud och Gud drar undan förlåten. På hebreiska heter det kabod, vilket snarast betyder tyngd. Den sanne Guden är verklig, till skillnad från lättviktiga och flyktiga avgudar. Det är denna härlighet som lyser fram i bibeln, från början till slutet. Mose ser den i den brinnande busken. Den uppenbarar sig på Sinai när Gud sluter förbund med sitt folk. Den uppfyller Salomos tempel i Jerusalem. Det är Guds härlighet som lyser över den himmelska staden i bibelns sista bok.

Det är denna härlighet som herdarna såg och hörde änglarna besjunga i julnatten. På latin heter det Gloria. Vi hör det i julens mässa: Gloria in excelsis Deo. Det är om detta lärjungarna vittnar i Johannesprologen: ”Vi såg hans härlighet, och den var fylld av nåd och sanning”. Det är denna härlighet som förblindade aposteln Paulus på Damaskusvägen, men sedan gick upp som ett ljus i hans hjärta, ”för att kunskapen om Guds härlighet skall sprida sitt sken”. Med Johannes ord är det ”en härlighet som den ende sonen får av sin fader”. Hebreerbrevet talar om: ”Utstrålningen av Guds härlighet”.

Det är denna härlighet som de vise männen ser.

De var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. De representerar den sökande människan. Hon som fascineras av naturens under och läser i dess bok. Dessa hedniska sökare ställs fram som föredömen Nya Testamentets inledning. Därför har kyrkan djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Samtidigt vet hon att detta inte leder ända fram. Förnuftet måste upplysas av tron. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen, profetens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyssnade till genom de skriftlärda i Jerusalem. Det är inför detta vittnesbörd som många tar avstånd eller rentav anstöt. Stjärntydarna hade kunnat avvisa det svar de fick, men deras renhjärtade sökande både övervinner Herodes list och drar nytta av de skriftlärdas svar.

Teologerna i Jerusalem visste det rätta svaret, men satt inlåsta i sina bokliga kunskaper. De visste svaret, men hade smittats av maktens rädsla. Det påminner om den vetenskap och den ”sekularism” som idag framställs som fiende till tron. Förnuft och tro är inte varandras fiender. Tvärtom, de behöver varandra. Tro utan förnuft leder till fanatism. Förnuft utan tro hamnar till slut i blind förnuftstro och resignation. Dessutom förlorar den lätt respekten för det mänskliga livets okränkbarhet.

De vise männen kom fjärran ifrån, medan de som stod närmast var blinda. Matteus låter ”hela Jerusalem” göra gemensam sak med Herodes. Redan i början låter han oss ana närheten mellan krubban och korset. Dessutom får vi från början höra om evangeliets ärende till alla folk. Matteusevangeliet skall ju sluta med missionsbefallningen. Profeterna har förutsagt det. Vi hörde profeten Jesaja i första läsningen: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång.” Det bibliska budskapet har sina rötter på en bestämd plats i tiden och rummet, men sträcker sig mot alla folk. De som står närmast är blinda för sin egen messianske konung, medan stjärntydarna från fjärran länder ser. Det mönstret tycks upprepa sig idag. I den s.k. tredje världen växer på många håll skarorna kring krubban, medan man i gamla ”kristna” länder inte längre vet varför vi firar jul. Från två dagstidningar, en lokal och en riks-, kan jag inte minnas en enda rad om världshistoriens viktigaste födelse de gångna två veckorna. De som står närmast förblindas, medan andra ser. De högmodiga skall störtas. De som faller på knä i tillbedjan skall se.

Stjärntydarna tycks oberörda av den dramatik som deras fråga utlöser. De lyssnar artigt på Herodes och de skriftlärda, men låter sig inte dras in i argumenterande. I stället fullföljer de sitt eget sökande och följer det råd de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt blinda raseri. Så avväpnas ondskans planer.

Mitt i den värld där maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks blinda och döva, genomför Gud sin plan. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att massmedia upptäcker det. Som förebild en förblindad, splittrad och krigshotad värld, inte minst i Främre Orienten, lyfter Kyrkan upp ikonen av de vise männen på knä inför ett judiskt gossebarn i Betlehem. Guds förtätade härlighet, som frigör människans sanna värdighet, hennes kapacitet att tillbedja. De vise männen förenar sig med olärda herdar och med alla dem som är som barn, begynnelsen till en ny gemenskap av olärda och lärda av fattiga och rika.

Den förtätade härligheten smittar av sig på dem som ser den. Redan Mose ansikte blev lysande. Paulus jämför härligheten från Mose ansikte med den härlighet som strålar i det nya förbundet: ”Vi alla som skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild”.

Det är vad Kyrkan gör i varje eukaristi. I den eukaristiska bönens kulmen, när de offrade gåvorna lyfts upp för tillbedjan, ber kyrkan: ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet, i alla evigheters evighet”. Med aposteln vågar vi hoppas: ”vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Amen.