Fastetiden – vägen till verklighet och glädje

Första Söndagen i Fastan

5 Mos 26:4-10 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13

Fastetiden – vägen till verklighet och glädje

Det är svårt att bevara den andliga spänsten och klarsynen. Människan fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in. Ofta sker det i små steg. Människan lockas av drömmar och illusioner. Djävulen är illusionernas mästare. Han vill få bort oss från verkligheten. Lura oss in i drömmar, som i första steget verkar lockande, men som leder till maktlöshet och slutar i förtvivlan. Den som låter sig fångas hamnar i en mardröm, där man ju är maktlös. Enda lösningen är att vakna.

Fastetiden är en hjälp att vakna upp och återvända till verkligheten. Att åter ta ut kursen och återvinna glädjen. Att sätta fötterna i verkligheten och upptäcka att det finns en väg att gå, en väg som har ett mål. I år sammanfaller fastetiden med skiftet på Petri stol. Kanske medvetet från påvens sida. Han vet hur mycket kyrkan behöver av fasta och bot, för att återvända till ljuset och verkligheten. Vår egen Benedictus är också realist. Han vet att det är svårt att bevara spänsten. Men han möter det varken med fördömande eller med eftergivenhet. I sitt kapitel om fastan ger han i stället rådet att ”åtminstone under fastetiden” bevara vårt liv i största renhet. Det är fastetidens nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om, att återupptäcka glädjen i att få leva nära Kristus på hans väg till livet. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

Dessutom är det en urgammal och beprövad tradition. Mose fastade 40 dagar innan han fick ta emot Guds bud på Sinai. Profeten Elia likaså, på berget Horeb, innan han fick möta Gud. Jesus själv fördes av Anden ut i öknen och fastade 40 dagar innan han trädde fram för att förkunna det inbrytande Gudsriket. Han gjorde det inte för att han själv behövde prövas, men för att ge oss ett exempel. Människans värdighet och storhet har ett pris. Hedonismen har det ”lättare”. Den erbjuder godbitarna direkt och lockar oss att tro att livet är en idyll. Något mera finns ju inte. När så sjukdom och katastrofer, ondska och död drabbar, så står människan handfallen och utan erfarenhet. Thomas Merton säger att det behövs en viss självdisciplin för att bevara friheten. Bot och fasta kräver något av människan, men det förvånande är att redan fastetiden väcker så mycket glädje. Inget kapitel i Benedictus regel talar så mycket om glädje som fastekapitlet. Omvändelse gör människan beredd för Guds rike. Omvänd er och tro evangeliet!

Ändå är den helige Benedictus klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss på fall. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”något mera”: läsning, särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck.

”Något mera” – i klostret får man en fastebok, som man skall läsa från början till slut. I Benedictus regel handlade det om en bok i bibeln. Jesu svar på den första frestelsen är hämtat ur Femte Moseboken: ”Människan skall inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” När frestelsen drabbar, gäller det att vara bättre rustad än den försåtligt argumenterande rösten. Ett första steg kan vara att läsa dagens mässtexter. Eller att ta upp den bibelläsning som har fått stå tillbaka för annat. Eller att hitta en lämplig bok som man vet är tillförlitlig och till hjälp.

”Särskilda böner” – kanske räcker det att återvända till den goda böneordning som rostat igen. Biskopen manar i sitt herdabrev att också delta i mässor utöver söndagens. För någon handlar det om att av hela hjärtat be om hjälp med den sak som särskilt tynger hjärtat. En skötesynd eller ett molande bekymmer. Dagens andra läsning gav det vidunderliga löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

”Återhållsamhet i mat och dryck” – inga stora saker. Kyrkan ger den enskilde frihet att själv avgöra vari fastan konkret skall bestå. Redan ökenfäderna var medvetna om att vi här har olika förutsättningar. Det den ene kan, är omöjligt för den andre. Biskopens fastebrev ger konkreta exempel. Vad gäller den kroppsliga fastan så är syftet att tillgodose behoven, men inte ge efter för begären. Och därigenom upptäcka friheten. Det är anden som skall styra kroppen, inte tvärtom. Den första frestelsen för Jesus var att missbruka sin makt och förvandla stenar till bröd. Det är materialismens frestelse, att människan tror sig ha rätt att göra allt det hon med tekniken kan göra. Jesus säger själv: ”Se till att era hjärtan inte blir nertyngda av omåttlighet”. En måttlig fasta upptäcker maten som en Guds goda gåva. Så att vi kan tacka för den, att återvända till verkligheten.

Gåvan till och tjänsten för dem som lider nöd har samma effekt. Den befriar från onödiga bojor.

Munkfadern säger också att det måste ske ”frivilligt i den helige Andes glädje”. Den yttre disciplinen frågar efter mitt inre samtycke, efter min vilja att återuppliva den goda ivern. Och denna inre vilja är egentligen redan orsakad av Guds nåd. Psaltaren uttrycker denna samverkan som en bön: ”Uppehåll mig med villighetens ande”. Eller som det står på ett annat ställe i regeln: ”Älska fastan”.

Fastetiden är ett koncentrat av det kristna livets paradox. Att dö för att leva, att ge för att få, att ödmjuka sig och bli upphöjd. Det vi avstår från, får glädjen att rinna till. Hela livet är en förberedande fastetid för det himmelska mål vi hoppas på och som föregrips av Kristi påsk. Den största paradoxen mötte vi på askonsdagen. Askan, symbolen för vår dödlighet, påminner om att vi är kallade till livet. Vi behöver fastetiden för att väcka längtan efter påsken. Fastan förbereder festen. Benedictus manar oss att ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”.

Amen