S. Scholastica, jungfru, 10.2

Hos 2:14b,15b,19-20 Uppb 19:1,5-9a Luk 10:38-42

Syskonkärlek

I alla benediktinnunnekloster världen över firas idag den heliga Scholastica, syster till den helige Benedictus. En syster och en broder, syskon både biologiskt och andligt. Men därmed också man och kvinna – med den spänning mellan manligt och kvinnligt som går genom allt mänskligt liv. En spänning som ibland utvecklas till kamp och strid. Någon talar om ett krig mellan könen, en kamp om makt och inflytande. Medan andra vill lösa upp spänningen genom att förneka och upphäva olikheten mellan könen och förklara alla skillnader som mänskliga konstruktioner. Men olikheten finns där från allra första början – ”som man och kvinna skapade han dem”.

Också i Kyrkan finns denna olikhet mellan manligt och kvinnligt. I kyrkan finns både Petrus och Maria, både det hierarkiskt manliga och det innerligt kvinnliga, både den sunda läran och den intuitiva insikten, både den fasta ordningen och den milda kärleken. Det som i världen ofta kännetecknas av kamp och konkurrens är i kyrkan en försonad enhet. Det manliga och det kvinnliga är förenat i äkta lydnad och ren kärlek. Kyrkofäderna kallar ibland kyrkan för ”den försonade världen”. Man och kvinna kan förenas, utan förtryck eller falsk undergivenhet. De överträffar varandra i respekt och vördnad. Regeln talar om att ”blanda mildhet och stränghet”, om att både ”leda själar och tjäna många temperament”. Petrus är kyrkans klippa och herde. Men det utesluter inte att Maria kallas apostlarnas drottning och härskarinna.

I dagens andra läsning ur Uppenbarelseboken beskrivs hela tillvarons slutmål som ett bröllop. Den gladaste av alla jordiska fester når i evigheten sin fulländning. Men där handlar det om den slutliga föreningen, den mellan alla människan och Gud. Förenandet av man och hustru får tjäna som bild för hela tillvarons fulländning. Där blir alla människor feminina, både män och kvinnor. De utgör den brud som skall förenas med sin brudgum, Kristus. Där har spänningen mellan man och kvinna nått sitt mål. På vägen dit ger kyrkans historia många konkreta och levande exempel på hur manligt och kvinnligt har berikat och befruktat vartannat. De flesta ordensstiftare har snart fått en kvinnlig motsvarighet. Franciskus och hans bröder fick en syster i Clara och hennes systrar. Theresa av Avila och Johannes av Korset är ett annat syskonpar, och det finns många fler. Bland dem Benedictus och Scholastica.

Gregorius den Store berättar att Scholastica följde sin broder i spåren och själv levde som nunna, först i Subiaco och sedan i ett kloster ett stycke från Montecassino. En gång om året träffades de båda syskonen i ett hus i närheten av klostret. Deras sista samtal blev dramatiskt. Hela dagen ägnade de åt ”heligt samspråk”. När de hade ätit och kvällen närmade sig bad Scholastica sin broder att inte lämna henne, utan fortsätta samtalet ”ända till gryningen”. Det betydde att hon också ville be nattens tidebön tillsammans med honom. Brodern svarar då: ”Hur kan du säga så? Du vet ju att jag på inga villkor kan stanna utanför klostret”. Men systern ger inte upp. Hon knäpper händerna och böjer huvudet i bön. När hon lyfter huvudet igen bryter det ut ett våldsamt åskväder och ett sådant skyfall att varken Benedictus eller hans medbröder kan ta ett steg över tröskeln. Brodern blir upprörd och frågar: ”Vad har du ställt till med?” – Scholastica svarar, kanske med en glimt i ögat: ”Jag bad dig och du ville inte höra på mig; jag bad till min Gud, och han hörde mig. Gå nu, om du kan, lämna mig och gå tillbaka till klostret”.

Så kom det sig att de vakade hela natten och ”med heligt samtal mättade varandras hunger”. Gregorius ger det hela sin egen förklaring: ”Vi behöver inte förvåna oss över att kvinnan blev honom övermäktig. Om nu Gud, enligt Johannes ord är kärlek, så var det inte mer än rätt att hon, som älskade mest, också förmådde mest.”

Händelsen talar egentligen för sig själv. De två är bror och syster, lärare och lärjunge, man och kvinna. Men det som ofta leder till konkurrens och spänning, förtryck respektive falsk undergivenhet, det blir här till en befruktande enhet som för dem båda framåt. När Benedictus hänvisar till regler och bud, så svarar Scholastica varken med falsk undergivenhet eller uppror mot goda regler. Det som driver henne är kärleken och ivern att lära och höra mera. Namnet Scholastica betyder ”den lärande”. Det är denna iver som driver henne till bön och därmed finner vägen mellan de falska alternativen. Som Augustinus uttrycker det: ”Älska, och gör vad du vill”.

Benedictus blir visserligen först upprörd, men tar sedan emot sin systers och lärjunges lektion. Han fastnar inte i prestige och manlig fåfänga, utan ödmjukar sig och så kan de fortsätta samtalet. Därmed upptäcker han vad han själv har undervisat om i sin regel, men som stannat i huvudet. Han når själv den kärlek som driver ut fruktan, som är djärv och frimodig och kan se längre än också goda regler. Om detta blev säkert apostlarna undervisade av jungfru Maria efter himmelsfärden. Benedictus blir här, mot slutet av sitt liv, undervisad av sin egen syster och lärjunge. Men den egentliga läromästaren är den helige Ande, kärlekens förenande band.

Att det fullkomnar syskonens enhet märker vi tre dagar senare när Benedictus i bön ser sin systers själ i en duvas gestalt stiga mot höjden och träda in i himlens boningar. Han fylls av glädje och brister ut i lovsång. Så sänder han sina bröder att hämta hennes kropp och lägger den i den grav han gjort i ordning för sig själv. Gregorius skriver: ”Inte ens graven kunde skilja deras kroppar åt, de som alltid varit ett i anden i Gud”.

Låt oss därför med kollektbönens ord be om ”kärlekens djärvhet”, för att också få glädjas åt Herrens ”rika gensvar”.

Amen.