Ljus i mörkret

Julnatten

Ljus i mörkret

Människan behöver ljus. Utan ljus går hon vilse. Hon fångas av mörker. Hon ser inte längre vem hon är och hon ser inte sin nästa.

Så var situationen för en flykting från Afganistan. De ansvariga svenska myndigheterna missbedömde honom och något förfärligt kunde ha hänt. Men en av dem såg. Han såg vad som egentligen plågade mannen. Han kände igen symptomen. Den som såg fick kämpa en hård kamp, men han gav sig inte. Den missbedömde räddades och kunde få adekvat omsorg. Det handlade inte om bristande vilja, men om bristande klarsyn. Snällhet hjälper inte ända fram. Ingen konsulterar en läkare som inte kan ställa rätt diagnos, hur välvillig han än är. Utan att vi ser kan vi inte handla rätt. Människan behöver ljus.

Människans behov av ljus gäller hela hennes liv. Den som inte får hjälp att se sig själv på ett korrekt sätt, antingen det gäller talanger eller svagheter, får svårt att leva helt och fullt. Den som inte ser meningen med livet riskerar att helt missa målet. En kultur som inte ser vad den mänskliga gemenskapen är, vad en familj är, vad en person är, fångas lätt av ideologier eller ekonomiska beräkningar. Den mänskliga gemenskapen behöver något mera.

Vår tro är att allt ljus ytterst har sin källa i det barn som föds i Betlehem. Antingen det kommer direkt, eller mera indirekt genom de aningar och slutsatser som dras av människor av god vilja. ”Överallt där något blir synligt finns ljus”, säger aposteln. Tidiga kyrkofäder talade om utspridda frön av sanningen, som beredde väg för Ordet. Skottet från Jishajs rot skall, enligt profeten, vara fyllt av vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande. Han skall inte döma inte efter skenet eller efter rykten.

Vi har under hösten talat om tron som bejakandet av sanningen. Människan, den människa som inte låter orättfärdigheten fördunkla sanningen, känner igen ljuset i Kristi ord och verk.

Denna natt låter Gud det sanna ljuset stråla, bad vi i kollektbönen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, hade profeten sagt. Han hade också förutsagt att det var ett barn som skulle föra in ljuset i tillvaron. Som en Guds gåva till alla människor. ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila. Hans herradöme skall bli stort och friden utan ände”. Aposteln säger att Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. För herdarna uppenbarar sig en ängel och Herrens härlighet lyser omkring dem. Det var inte många som då såg ljuset, men det var några, och så småningom spred det sig.

Tänk ett ögonblick att Jesus inte hade funnits, att han inte blivit född som människa. Hur hade vår historia då sett ut? Vilken tideräkningen skulle vi då ha haft? Tänk bort alla kyrkor, kloster och helgon. Inga sakrament och inget Nya Testamente. Vad fanns då kvar i vår kultur av musik, konst och litteratur? Inga katedraler och inga oratorier. Universitet och vetenskap hade sett annorlunda ut. De har växt under inspiration av den kristna skapelsetron och uppdraget att förvalta den. Vi lider fortfarande av den meningslösa motsättningen mellan vetenskap och religion, mellan förnuft och tro. Hade de mänskliga rättigheterna kunnat formuleras utan kristen tro, de som gäller också de svagaste? Vi hade säkert varit religiösa, men ingen hade berättat för oss om den förlorade sonen eller om den barmhärtige samariten. Vem hade lärt oss att kalla Gud för vår Fader? Vem hade sagt oss att också fienden skall älskas? Paulus hade inte skrivit kärlekens höga visa. Vem hade lärt oss att varje människa är Guds avbild, värd vår respekt, omsorg och glädje?

Nu tar vi detta som självklart och glömmer att allt började i en råkall grotta. Före all julstämning. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron”. Det är ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. Det är i nattens mörker som ljuset tänds.

Evangelisten Lukas berättar inga detaljer kring själva födelsen. Han säger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Hon och Josef var långt från släkt och vänner. De var fattiga, påtvingad en mödosam resa. Det finns ingen berättelse bevarad, varken från henne eller från Josef. Tystnad omsluter det som skedde. Hur mycket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han funderande, nästan grubblande, lite vid sidan om. Trots ängelns besked i drömmen under natten. En hymndiktare låter Maria säga: ”En helig ängel i hans dröm har sagt, hur i mitt sköte detta barn blev lagt. I nattens dunkel av en himmelsk låga, hugsvalades hans ängslan och hans plåga.” Maria gömde och begrundade i sitt hjärta. Ännu när barnet var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv. Det nya livet föds i nattens tystnad och mörker.

Ingen kan beskriva hur det gick till. Uppståndelsen den första påsknatten hade inga vittnen. Lika lite finns det några mänskliga vittnesbörd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad omsluter allt. Ljuset lyser i mörkret.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan skett. Liksom det är änglar som förkunnar vad som skett i den grav, som är tom på uppståndelsens morgon. Änglarnas härlighet i julnatten får herdarna att gripas av stor förfäran. – Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det skapade ljuset förstå det gudomliga ljusets födelse? Hur kan det mänskliga förståndet begripa den gudomliga kärleken? Redan när vi möter mänsklig kärlek blir vi ställda och gripna. Hur mycket mer då inför den gudomliga? ”Kristus förenar i kärlek den skapade tillvaron med den oskapade,” säger Maximus Confessor, och han försöker inte förklara, utan fortsätter: ”O under av gudomlig vänskap och barmhärtighet!”

Det kommer faser och tider där lärjungen inte har hjälp av ord. Människan måste djupare in i mörkret. Det gudomliga ljuset lyser klarast när det är helt mörkt. Om Gud ödmjukar sig så att han blir detta fattiga och utlämnade barn, då är det i sin ordning att vägen till ljus går genom ödmjukhet, och vägen till större ljus genom större ödmjukhet. Ljuset tänds inte vid sidan om mörkret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till. Jesu eget liv var ju inte framgångsrikt i vanlig mening. Men mörkret fick aldrig makt över honom. När dödens mörker tycktes ha fått honom i sitt grepp, då, efter tre dagar, lyser själva mörkret som dagen.

Denna natt är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för dem som saknar anseende, makt och inflytande, för de sörjande och övergivna, för de ringa och föraktade, för de ödmjuka och de som inser att de är de lägsta och ringaste av alla. De kan bekräfta. Det är i mörkret de ser ljuset. Utan att fatta eller förstå. Men förundras, häpna och tillbedja. Det är barnet i krubban som säger: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”

Låt oss tillbedja ljuset som tänts för oss som vandrar i mörker!

Amen.