Hur är det möjligt att få besök av Herrens mor?

4 Söndagen i Advent

Mika 5:1-4a Hebr 10:5-10 Luk 1:39-45

Hur är det möjligt att få besök av Herrens mor?

Elisabet, Sakarias hustru uppe i Juda bergsbygd, får besök. Hennes yngre släkting Maria har skyndat till henne från Nasaret i Galileen. När de hälsat varandra utbrister hon: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?” Det är också vår fråga inför den stundande högtiden: Hur är det möjligt att få besök av Herrens mor?

Maria har tagit emot ängelns budskap om att föda en son. Efter ett par dagar skyndar hon iväg till sin släkting Elisabet, Johannes Döparens mor, som också hon är havande. Maria får inga råd att företa denna vandring. Den var inte självklar och långt ifrån riskfri. Den tog flera dagar i anspråk och hon bara en ung flicka. Men Maria tvekar inte. Hon är fylld av trons ivriga lydnad. Evangelisten säger att hon skyndade iväg.

Redan från början är evangeliet på vandring. Evangelisten Lukas låter Kyrkans vandring ut i världen skymta fram redan här i dess spröda begynnelse. Samme Lukas skall i Apostlagärningarna berätta hur evangeliet når ända till Rom, världens dåvarande centrum. Och sedan, enligt den Uppståndnes löfte, till ”jordens yttersta gräns”. Bakom kyrkans vandring genom tiden och ut i världen skymtar den gudomliga smärtan över den fallna människan, fångad av synden och dömd att dö.

Därför skyndar Maria ner genom Samarien och upp i Juda bergsbygd, havande med den dyrbaraste av gåvor. Så bekräftas ordet i Höga Visan: ”Där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.”

När Maria står framför dörren till Sakarias och Elisabets hus, bekräftas ordet ur bibelns sista bok: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig”.

När Elisabet hör Marias hälsning spritter barnet till i hennes liv. Hon fylls av helig Ande och ropar med hög röst de ord som sedan skall upprepas av miljoner troende: ”Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus”. Elisabet tog emot Marias hälsning och öppnade dörren för henne och därmed också för det barn hon bar. Därigenom bekräftas Elisabets egen kallelse och hemlighet. Barnet i hennes sköte spritter till. Förelöparen Johannes avger redan i sin moders liv ett första vittnesbörd om den som skall komma efter honom, den som han senare skall peka på och säga: ”Se, Guds lamm”. De två kvinnorna representerar de två Förbunden, som bekräftar varandra.

Elisabets förundrade fråga har också andra förebilder. När kung David skulle föra Herrens ark till Jerusalem fylls han av fruktan och frågar hur arken skall flyttas dit. När den sedan förs till sin plats dansar David före arken, med liv och lust under jubelrop och fanfarer. Denna Davids dans når sin fullbordan när Johannes Döparen spritter till i Elisabets sköte. Lukas använder samma verb för ”spritta till”, som Samuelsboken använde för Davids dansande. Så blir Maria det Nya Förbundets ark. Elisabet är ju den äldre, men här förundras hon över den yngre och kallar henne sin Herres mor. Precis som Elisabets son Johannes Döparen skall säga: ”Efter mig kommer en som är större än jag”.

Allt är ett verk av den helige Ande. Den Ande som kommit över Maria upplyser också Elisabet, och så möter de varandra och kan stödja och bekräfta varandra och sina respektive kallelser. De konfirmerar varandra. I och genom den helige Ande.

I Maria ser vi också en bild för Kyrkan. Liksom Maria bar sitt barn över tröskeln till Elisabets hus, så bär kyrkan julens budskap och verklighet över tröskeln in i våra hus och våra liv. Och vi får som Elisabet öppna dörren och ta emot den gåva Maria och kyrkan bär till oss. Det står uttryckligen: ”När Elisabet hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande”. Gåvan kommer in i våra hjärtan genom örat. Genom att vi lyssnar, i stillhet. Så var det också för Maria. Hon blev havande genom örat. ”Om någon hör min röst och öppnar dörren, så skall jag gå in till honom”.

Då Elisabet lyssnade sparkade barnet till i hennes liv. Något i vårt innersta bekräftar det ord vi lyssnar till. ”Anden vittnar med vår ande”, säger aposteln. Den ande vi bär i vårt innersta, Guds egen avbild, spritter till i oss av fröjd. ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd”. Hjärtat vidgar sig och vi anar att det barn Maria bär inte bara är vår Herre, utan också nyckeln till vårt eget livs kallelse och stora glädje. Med Elisabet får vi förundras: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?”

Marias besök hos Elisabet och Elisabets mottagande av sin gäst ger oss ett mönster för att rätt fira jul. Låt oss be att den helige Ande renar våra hjärtan, gör oss bli stilla så att vi hör, fylls av bön och ivriga gärningar för alla sjuka och för dem som lider nöd.

Det är inte självklart att få fira jul. Låt oss med Elisabet förundras: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?”.

Amen.