Pingstdagen

Apg 2:1-11 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 20:19-23

Anden – en fråga om liv och död

Steget från vinter till vår känns som att få livet tillbaka. En av beteckningarna på Anden är Livgivaren. Anden är en fråga om liv och död. Utan Ande inget liv.

Sedan begynnelsen är det så. Bibelns första vers berättar. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Men ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker”. Först när Andens vind sveper fram skapas liv. De ord som Gud uttalar för att skapa är andefyllda och därmed livgivande. Så fick allting liv.

För vetenskapen är det en gåta hur det uppstått liv ur den döda materien. Ingen har ännu lyckats förklara det. Ett nyfött barn väcker samma förundran, nästan tillbedjan. Utan liv funnes det bara död materia. Bibeln säger att råmaterialet till människan var stoft. Gud blåser in liv i stoftet och så blir människan en levande varelse. Psaltaren sjunger: ”Du sänder din Ande, då skapas liv”.

Men människan är dödlig och skall åter bli stoft. Psaltaren säger: ”Du tar bort deras ande och människan vänder åter till stoft igen”. Det är villkoren, som inte fanns från början. De kom in i tillvaron genom människans synd. Gud vill inte människans död. ”Det är inte Gud som har gjort döden, han gläder sig inte åt att liv släcks”, säger Visheten. Därför sänder han sin Son för att hon skall ha liv, nytt och evigt liv. Jesus talar om att födas på nytt genom vatten och Ande. Han går själv i närkamp med döden för att besegra den. Därmed öppnas dörren till ett oförstörbart liv. Det är vad vi har firat under påsktiden. Jesus var själv utsänd av Fadern. Nu sänder han sina apostlar för att förmedla detta liv till alla människor. Han andas på dem och ger dem sin livgivande Ande.

Apostlagärningarna berättar hur Anden utgjuts som tungor av eld över den unga kyrkan. De räddhågade apostlarna förvandlas till en levande och livgivande kyrka. Kyrkan bär denna livgivande kraft i sitt ord och i sina sakrament. Alla får samme Ande att dricka. Anden blir en källa i den troendes inre, en källa som ger liv.

Men det fungerar inte automatiskt. Aposteln varnar de troende för att utsläcka Anden. Staretsen Siluan tycks känna när han förlorat Anden och han gråter tills han funnit den på nytt. Utan Anden reduceras kyrkan till en död institution och det kristna livet till konventioner. Som döda ben. I varje tid är Anden en fråga om liv och död. Utan Ande blir Guds ord döda bokstäver och liturgin estetik, plikt eller besvärjelser. Johannes varnar för ljumhetens långsamt dödande gift. De troende nöjer sig med att överleva, i stället för att leva. Psalmistens ord besannas på nytt: ”Du tar bort deras Ande och de dör”. Den som inte frågar efter förlåtelse för sina synder blir bunden i dem. Samvetet blir allt rymligare, tills det knappt reagerar alls. Även om man för skams skull går i mässan och kanske förfasar sig över sekulariseringen.

Några lockas av Andens kännbara manifestationer i karismatiska former. Det kan bli till välsignelse och en nystart. Men det kan också bli en återvändsgränd, om det är upplevelser man söker.

Anden skall, enligt Jesu löfte, påminna om allt vad Jesus har sagt och gjort. Anden för oss djupare in i sanningen, på den väg som Jesus har gått. Anden fullbordar påsken i kyrkans och de troendes liv. Jesu väg som gick genom lidande, kors och död till ett nytt och evigt liv. Det betyder att Anden inte bara ger direkt vad människan söker och frågar efter. Då hade de första lärjungarna kunnat bli apostlar utan Kristi död och uppståndelse. Men vi vet hur mänskligt de tänkte ända in i det sista. Deras andra och egentliga omvändelse skedde när de förstår sin Herres påsk, hans död och uppståndelse. Och att de själva måste gå samma väg.

Anden är inte bara sådan hänförelse och entusiasm som människan förstår och tar till sig direkt. Ingen slår nytt vin i gamla läglar. Det finns tjocka lager av mänskliga planer, förväntningar och tankar, som måste dö för att ge plats för det nya livet. Att lämna grova och uppenbara synder är inte så svårt. Det är värre med de försåtligare lasterna, tankarna och de inre synderna, självrättfärdighet och högmod i alla dess varianter.

Sådant kan som regel bara botas genom prövningar, lidande och motgångar. ”Innan jag fick lida for jag vilse”, säger psalmisten. Sådana faser i livet tycks beröva lärjungen allt. Till och med förmågan att be. Inte ens tron tycks längre självklar. ”Du tar bort deras ande och de dör.” Men nu är det Anden som för lärjungen vidare. Katekessvar känns tomma och inga kartor stämmer. Människan sjunker ner i dy. Det är där, på botten, som Jesus var i sitt lidande och sin död. Där kan Anden lära den ödmjuke vad bön, tro och hopp egentligen är. Det är där hon lär sig korsets kraft.

När Benedictus har beskrivit ödmjukhetens alla tolv steg, talar han om att Anden drivit ut fruktan och berett plats för den fullkomliga kärleken. Andens gåva är så stor att den först måste utblotta oss. Ge lärjungen den enkla insikten att hon är helt beroende av Hjälparen. Den ödmjuke förstår att han är stoft. Först där kan Anden fylla oss med hela sin rikedom.

Kristi väg upprepas i den kristne. ”Du tar bort deras ande och de dör. Du sänder din Ande, då skapas liv”.

Amen.