Andra Påsksöndagen

Apg 2:42-47 1 Pet 1:3-9 Joh 20:19-31

Trosvittnen

Denna söndag, Den Andra Påsksöndagen 2011, ställer fram för oss två trosvittnen, aposteln Tomas och påven Johannes Paulus II. Båda är vittnen om samma tro. Tomas hörde till de tolv apostlarna, vars vittnesbörd lagt fundamentet för den kristna tron. Johannes Paulus II, som saligförklaras i Rom idag, vittnade för en hel värld om en tro som är starkare än alla ideologier och politiska system. Tomas helades från sina tvivel genom att få beröra den Uppståndnes kroppsliga sår. JP II bar spår av ett attentat i sin kropp och mot slutet av sitt liv berövades han steg för steg sina kroppskrafter. Han vittnade genom sitt sätt att bära sin sjukdom.

Det är det märkliga med tron, den vittnar om en kraft, som är starkare än tvivel, och som lyser fram också under svaghet och lidande. (Ett av de många helgon som JP II kanonicerade var moder Teresa av Calcutta. I efterhand har det framkommit att hon under lång tid plågades av ett inre andligt mörker. Det gör hennes trosvittnesbörd ännu starkare.)

Både Tomas och JP II var av naturen utrustade med iver och kraft. När Jesus vid ett tillfälle talar om att gå till Jerusalem, är det Tomas som ivrigt vill gå med för att dö med honom. Spänsten och ivern hos JP II var uppenbar för alla. Varken attentat eller nedbrytande sjukdom kunde hindra honom att fullfölja ett banbrytande pontifikat.

Evangeliet berättar öppet om Tomas tvivel när han hör de andra apostlarna berätta att de sett Herren. Tomas tycks ställa orimliga krav: ”Om jag inte får se spikhålen såren i hans sida, tror jag det inte”. Vi kan lätt känna igen oss. En kyrkofader och tidigare påve (Gregorius den Store) säger att Tomas tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro. Och frågan är om inte JP II:s svaghet är ett ännu starkare vittnesbörd än hans lysande mänskliga styrka, så länge den räckte.

Tron är något annat än mänsklig styrka. Människor tänker ofta att tron är en särskilt intensiv form av andlig insikt och känsla. Man tänker att den måste ta sig uttryck i starka ord och underverk. Sådant finns också i den kristna historien. Redan apostlarna imponerade med sina underverk. Det kan påverka och vara ett första steg på trons väg. Men det kan också förblinda och förvränga trons egentliga hemlighet och sedan, när trons kraft tycks borta, leda till tvivel. Tro i denna mening är beroende av växlande konjunkturer. Men är det tro i egentlig mening?

Häromveckan frågade mig en journalist om jag aldrig tvivlade. Han tänkte sig tron längs dessa banor, som en känsla, en religiös känsla som lyfter och stärker övertygelsen om en högre makt. Somliga tycks ha mera, andra mindre, och ibland är den helt borta, bortsopad av någon kyrklig skandal eller av ondskans tragiska framfart.

Kyrkan säger, märkligt nog, att tron är ”säker”, att den ger ”visshet”. – Orsaken är att tron är en Guds gåva. Den har Gud själv som upphov och garant. Tomas fick se och beröra den Uppståndne. Det sopade undan hans tvivel. Att Tomas fick se kan tyckas priviligierat. Ändå är hans villkor inte på djupet skilda från våra. Också Tomas behövde tro för att kunna se Gud i den Jesus han såg framför sig. Det är ju det han bekänner: ”Min Herre och min Gud.” Så fortsätter Jesus: ”Saliga de som inte ser och dock tror”. Det är våra villkor.

Hur uppstår tron? Av att lyssna. Vi får höra, både om vad som hände med Tomas och allt det andra som evangeliet vittnar om. Tron kommer av att höra budskapet. Tron är därför något som ges människan, en gåva. Tron bär en kraft i sig själv, i det som erbjuds människan. Klassisk definition på tron är att mäniskan med sitt förnuft och med sin vilja bejakar det hon hör. Det är nåden som drar, men människan måste låta sig dragas. Hon måste, som Tomas, vilja tro, även när det tycks orimligt. Tomas fick sticka handen i Jesu sida och sitt finger i Jesu hand. Det är vad vi gör när vi lyssnar till Guds Ord och låter det få ingång i hjärtat. Som bekräftelse får vi dessutom beröra och beröras av de heliga sakramenten. Varje kommunion stärker den tro vi har bejakat genom att lyssna. Ett gammalt råd är att be om tro. Det visar vår vilja, och vårt beroende av tron som en gåva.

Det är Jesus själv som ger tron styrka. Hans Ande gjuter trons gåva i vårt öra när vi lyssnar och bejakar hans ord, de ord som förmedlats till oss genom hans heliga apostlar. Att avvisa Jesu ord kan bara den göra som tror sig veta bättre än den Gud har sänt. Därför kallar kyrkan ett sådant frivilligt tvivel en svår synd och en akt av högmod.

Det vi kallar tvivel har ofta andra orsaker. Människan lyssnar mera till annat än till Guds ord. Det är att vansköta sin tro, vilket kan leda till att den helt förtvinar. Tomas tvivlade så länge han höll sig borta. Men hans tvivel fick inte makt över honom. Han visste att tvivel är en dödlig sjukdom. Det goda sidan av Tomas ”tvivel” var att han inte ville tro bara för att de andra gjorde det. Han ville bli personligt övertygad. Därför sökte han sig tillbaka och Jesus bemötte honom med en herdes omsorg. Tron uppstår ur detta möte, där Jesus frågar efter Tomas och denne låter sig helas. Han kan avlägga sin bekännelse, ”Min Herre och min Gud”, en slags kulmen i hela Johannesevangeliet.

Katekesen säger att tron kan förefalla dunkel för förnuftet och den mänskliga erfarenheten. Ändå är tron ”säker”. ”Den säkerhet som det gudomliga ljuset ger är säkrare än det ljus man får av det naturliga förnuftet”. Trons gåva ger en visshet som är starkare än alla hinder. ”Tiotusen svårigheter utgör inte ett enda tvivel”, säger JH Newman.

Tomas blir ett trosvittne. I början av en lång kedja fram till JP II. In i det sista vittnade denne om den tro som var starkare än hans kroppsliga svaghet. Han vittnade om det hopp som vi hörde om i andra läsningen: ”ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen”. Han fullföljde det uppdrag som Jesus gav sina apostlar: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Uppdraget att förlåta synder och ge hopp. Det är det apostoliska ämbetets uppgift, som JP II fullgjorde in i det sista.

Johannes Paulus II ägde osedvanliga krafter. Ingen kan betvivla hans insatser. Men frågan är om inte hans svagheter har vittnat ännu starkare. När påven i en springa i klagomuren i Jerusalem lade in ett blad med böner om förlåtelse för kyrkans synder mot det judiska folket, redan då med vacklande hälsa, gjorde han sannolikt mera än kraftfulla insatser, för att försona kyrkan med sina äldre bröder i tron. När han öppet visade sin kroppsliga svaghet har han vittnat om människans sanna värdighet. Något lyser igenom, något som går utöver mänskliga krafter.

Det motsvarar när Thomas uppmanas att sticka sitt finger i Jesu händer och sin hand i hans sida. Som profeten förutsagt: ”I hans sår blir vi helade.” Såren har ändrat karaktär. De är förvandlade och förvandlande. Denna förvandling fortsätter när hans tjänare, och vi i deras efterföljd, förenar våra lidanden med den Herre vi tror på.

Därför tackar vi Gud för hans tjänare Johannes Paulus. Vi vågar nu också be om hans förböner, och vi instämmer i den tro som han och Tomas vittnade om.

Amen.