KYNDELSMÄSSODAGEN – HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Livets aftonbön

Hur många barn får idag lära sig att be aftonbön? Jag vet det inte, men misstänker att om föräldrarna själva inte ber blir det svårt att lära barnen. I dagens evangelium hör vi den gamle Symeon be en bön som är en slags aftonbön, men en aftonbön för hela hans liv. Han tycks veta att han skall få dö i frid. ”Herre, nu låter du din tjä­nare fara hädan i frid, som du har lovat.” Hans liv är fullbordat. Han har fullgjort sin tjänst och kan lämna livet tillbaka till sin Herre. I hans aftonbön skymtar ett ljus, trots att hans ögon blir allt skummare. Det är ljuset från en ny dag. Han har sett mycket mörker och oheligt under sitt liv, bå­de hos sig själv och hos andra. Nu ser han något annat, något ljust, heligt och rent. Han får hålla det i sina armar. Han ser det som han väntat på hela sitt liv, Messias-barnet, den som profeter­na utlovat. Den gamle tar emot det Nya i sina armar. Därmed fullbordas det Gam­la och ö­vergår i det Nya. De judiska gränser­na vidgas. Israels härlighet blir ett ljus för alla folk, svaret på all mänsklig längtan efter fred och frid. Vem vill inte kunna göra hans aftonbön till sin och få gå in i ljuset och friden? Bil­den av den gamle Symeon är fylld av vär­me, ömhet och tillförsikt, men hans ord klargör att det inte är någon romantisk idyll.

Han talar om hur barnet skall tas emot, att det skall bli ett ”tecken som väcker strid”. Där­med ser han in i framtiden, in i Kyrkans tid, som också lever i väntan, men nu i väntan på att Kristi verk skall fullbordas. Kyrkan är ett pilgrimsfolk som går sin vandring genom tiden med Kristi ljus i sina händer, i ständig bön att Guds rike skall komma. I varje mässa på­minns vi om att vi ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi åter­komst”. Varje mässa är en övning i denna väntan, när vi steg för steg lyssnar och ber oss fram, för att få se ljuset på kyrkans altare och ta emot den utlovade i våra händer och på vår tunga, bli delaktiga av Kristi frid för att förmedla den till andra.

Varför blir detta barn ett motsägelsens tecken, ett tecken som väcker strid? Hur kan ljuset frammana så mycket mörker? Varför diskuteras det fortfaran­de vem Jesus är? Varför får kyrkan än idag så många martyrer, långt flera än någon annan religion?

Det första skälet är att här finns någon som rör och berör alla, som både lockar och ut­manar. Någon som inte kan reduceras till en privat åsikt eller upplevelse. Nå­gon som inte låter sig röstas bort genom majoritetsbeslut. Någon som förblir den han är. Orubbligt både sann och god. Någon som utmanar människan i hennes innersta, när hon försöker leva sitt liv på egen hand, med sitt eget ljus. Någon som påminner folken och deras ledare om skill­naden mellan rätt och fel, om vad en människa är och vad ansvaret för de fattigaste, mins­ta och mest värnlösa innebär. Irritationen över Jesus är egentligen ett slags bevis, ett tec­ken på att han bär på nyckeln till människans hemliga kod, på att mörkret inte fått makt över ljuset.

Utmaningen drabbar också dem som står närmast. Också genom Marias själ skall det gå ett svärd. Det som drabbade hennes son, drabbar också henne och den kyrka, som hon personifierar. Symeon talar om att svärdet måste gå genom hennes själ, ”för att mång­as innersta tankar skall komma i dagen”, att han skall bli ”till fall eller upprättelse”. För att vi skall nå friden ställs människan inför ett val.

Ett första val är att förstå att människan kan och måste välja. Valet mellan välsignelse och för­ban­nelse. Människan kan inte vara neutral, hon kan inte leva livet som åskådare, som den som suveränt väljer och vrakar bland åsikter, där ingen är sannare än den andra. Faktum är att väljer vi inte sanningen så fångas vi av lögnen. Antingen det gäller vad vi tror eller hur vi lever. Så stor är människans värdighet. Den människa som inte väljer san­ningen blir så småningom förblindad och fångas av mörkret. Barnet i Syme­ons armar skall senare säga: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus”. Därför kallade man de första kristna efter sitt dop för ”de upplysta”.

Men svärdet är skarpslipat. Också den som lever ett i yttre mening anständigt och kan­ske ”kristligt” liv kan hamna i mörker. Tankesynder kan bli väl så allvarliga. Inre knotande och klagan, besvikelse och klenmod, högmod och förakt. Symeon talade om de ”innersta tankarna”. Också där ställs vi inför ett val, om de mörka tankarna skall få råda över oss eller om vi skall råda över dem. Finns det några botemedel mot de mörka tankarna?

Det första är att upptäcka dem, lära sig sortera och urskilja de goda från de onda. Varje dag behö­ver en tid för självrannsakan, för sortering och urskiljande. Kanske vid aftonbö­nen. Så att vi inte glider in i ett dunkel där alla katter är grå.

Det andra är vad vi gör när de onda tankarna slinker in i hjärtat. Om vi umgås med dem och låter dem finnas där, kanske ger oss hän åt dem. Eller om vi tar avstånd från dem, sä­ger nej till dem, driver ut dem. Tankarna kan upplevas som övermäktiga, men de upplevs som starkare än vad de är. I kraft av vårt dop och vår tro har vi frihet att släppa in dem eller att avvisa dem. Det är en kamp, men den är möjlig.

Det tredje är att använda de botemedel som finns, fr.a. Guds ord och bönen. För att er­sätta de onda tankarna med goda. Lära oss böner och ord ur den heliga Skrift som uppre­pas och blir vårt hjärtas nya tankar och dagliga bröd. Det är att ta barnet i våra armar och till vårt hjärta, för att få del av dess frid.

Prövningen kan bestå i att frestelserna tycks så envisa och framgången så dålig. Syme­on och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I en händelsefattig väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycks få svar, och miss­mod och tvivel kan sippra in under hjärtats trös­kel och t.o.m. förtvivlan hotar. Inte heller Maria förskonades från detta, när hon stod vid korset.

Symeon visar att vi aldrig får sluta att hoppas. Att vi aldrig behöver sluta att hoppas. När vi minst anar det, går ljuset upp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde”. Ty, och det är evangeliet, den vi söker kommer till oss. Han har lovat att inte pröva oss över vår förmåga. Han läggs i våra händer och på vår tunga, och går upp som ett ljus i våra hjärtan. Den helige Benedictus uppmanar si­na bröder att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. Det är både en maning och en tröst. Det kan också översättas så: ”aldrig sluta att hoppas på Guds barmhärtighet” (num­quam desperare).

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Det kan tyckas underligt, eftersom Maria hade ett rent hjärta. Kanske är det sagt till tröst för dem som står närmast. De som älskar mest får lida mest. Som när Maria står vid korset och svärdet går genom hennes eget hjärta. När hon får ta emot sin döde son i sina armar. För att dela smärta och lidande med alla plågade och lidande. Hon fullbordar det vi ser när Symeon håller barnet i sina armar. Det gamla fullbordas i det nya.

Hon är en bild för kyrkan, som bär fram allt lidande i mässans heliga offer. Det Symeon ser är vad kyrkan ser i varje mässa: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Vi vet genom tron att Kristus uppstått från de döda. Men vi måste följa honom ända till slutet för att få del av den slutliga friden. Så att Symeons aftonbön också blir vår.

Amen.