Doft till liv och doft till död
TRETTONDEDAG JUL – EPIFANIA
Jes 60:1-6,Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12
Doft till liv och doft till död
Evangeliet på Trettondedag jul fortsätter att dofta och fascinera, utmana och vägleda. Det doftar av rökelse och myrra. Det skimrar av guld och sagolika händelser, gestalter och sånger. Vem fascineras inte av stjärnan, som visar vägen för de vise männen? Besjungen av tusende barnaröster, stjärnan som inte leder bort men hem. Den fromma fantasin har under tiderna broderat och smyckat. De vise männen blev tre till antalet, och konungar till professionen. Men den nyktra eftertanken har länge vetat att Matteus inte skriver historia i vanlig mening. Därför har andra velat avfärda den som enbart legend.
Matteus har givit oss berättelsen som ett anslag till hela sitt evangelium. Josef har fått veta att barnets namn skall vara Immanuel, Gud med oss. Och Matteus skall avsluta sitt evangelium med uppfyllelsen av denna profetia, Jesu löfte: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Efter att ha gett befallningen att göra alla folk till lärjungar. Apostlarna skickas ut i världen för att sprida evangeliets doft. Aposteln Paulus talar om en doft till liv eller en doft till död.
Det sagoskimrande lyser inte i någon idyll. Tvärtom. Mot den nyfödde kungen ställs den demoniska ondskan, personifierad av den skrupelfrie Herodes. Han skydde inga medel. Det godas värnlöshet ställs mot den hycklande maktlystnaden. I denna dramatik dras de vise männen in. De vittnar om det godas villkor, när det konfronteras med ondskan.
I en hymn frågar kyrkan: ”Herodes, varför du rädd?” Det är rädsla som styr hans handlande. Helt i onödan. Ty den världsliga makten har inget att frukta av detta barn. Inte heller av barnets kyrka. Tvärtom! Den kan få ljus och vägledning för att rätt fullgöra sin världsliga uppgift.
Kyrka och religion utmålas idag ofta som farliga och hotfulla krafter, beredda att manipulera och förtrycka. Man drar inte bara fram kyrkans synder – för vilka hon måste göra uppriktig bot – man vill marginalisera och skilja henne från det offentliga rummet, från skola och lagstiftning, till enbart den privata sfären. T.o.m. kristen fostran i hemmet har kallats förtryck. På många håll i världen slår politikernas rädsla över i ”herodianskt” ursinne, i förföljelse och förtryck. Vad skulle inte kunna hända om politiker började lyssna utan rädsla till kyrkans sociallära? I vårt eget land vill statsministern inte ens tala med kyrkornas representanter, trots att man flera gånger bett om det. Är det bara okunnighet?
De vise männen, eller stjärntydarna som den nya översättningen kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. De representerar den fördomsfritt sökande människan. Hon som fascineras av naturens under och läser i dess bok. Dessa hedniska sökare ställs fram som föredömen Nya Testamentets inledning. Därför har kyrkan djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Samtidigt vet hon att detta inte leder ända fram. Naturens bok ger antydningar, men inte entydiga svar. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen, profetens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyssnade till genom de skriftlärda i Jerusalem. Det är inför detta vittnesbörd som många tar avstånd eller rentav anstöt. Stjärntydarna hade kunnat avvisa det svar de fick, inte minst när de märkte vilket spel de kunde utnyttjas till. Men deras hållning övervinner både Herodes list och drar nytta av de skriftlärdas svar.
Teologerna i Jerusalem visste det rätta svaret, men satt inlåsta i sina bokliga kunskaper. De visste svaret, men hade smittats av maktens rädsla. De kan ses som representanter för den vetenskap och den ”sekularism” som idag ställs mot tron och livet. Vår påve talar ofta om att förnuft och tro inte är varandras fiender. Tvärtom, de behöver varandra. Tro utan förnuft leder till fanatism. Förnuft utan tro handlar i blindo. Båda slutar i omänsklighet och förlorar respekten för det mänskliga livet. De vise männen personifierar den syntes som kyrkan förkunnar.
De kom fjärran ifrån, medan de som stod närmast var blinda. Matteus låter ”hela Jerusalem” göra gemensam sak med Herodes. En kuslig förvarning till det vi hörde i söndags: ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom”. Matteus låter oss redan i början ana passionshistorien. Redan i början hör vi också om evangeliets ärende till alla folk. Redan profeterna har sagt det. Vi hörde profeten Jesaja i första läsningen: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång.” Vi hörde aposteln säga: ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löfte som vi”. Det bibliska budskapet har sina rötter på en bestämd plats i tiden och rummet. Samtidigt ser vi redan från början dess enorma attraktionskraft och universella syftning. Alla folk genom historien och runt hela världen tillber ett judiskt gossebarn i Betlehems krubba.
De som står närmast förblir blinda för deras egen messianske konung, medan stjärntydarna från fjärran länder ser. Det mönstret tycks upprepa sig. I den s.k. tredje världen växer på många håll skarorna kring krubban, medan man i gamla ”kristna” länder inte längre vet varför vi firar jul. De som står närmast förblindas, medan andra ser. Också på ett mindre plan upprepas detta mönstret, också i kyrkan och kloster. Rädslan förblindar.
Stjärntydarna tycks oberörda av den dramatik som deras fråga utlöser. De lyssnar artigt på Herodes och de skriftlärda, men låter sig inte dras in i argumenterande. Istället fullföljer de sitt eget sökande och följer det råd de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt blinda raseri över att ha blivit lurad. Så avväpnas ondskans planer.
I detta ryms ett mönster. Mitt i den värld där maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks blinda och döva, genomför Gud sin plan. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att massmedia upptäcker det.
Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger fr.a. i deras ödmjukhet. Deras sökande i naturen gjorde dem inte till naturdyrkare. De söker vidare till det som naturen pekar hän mot.
De var inte blockerade för att Gud kunde välja att själv uppenbara sig på ett konkret sätt. Evangeliet med en konkret människa, en jude från Nasaret, blir för närgånget för många. Allmänt tal om Gud kan locka och fascinera i en tid där allt kan sägas och ingenting är sant, men att Gud skulle ha utvalt ett särskilt folk, talat till dem genom sina profeter, och sedan själv blivit människa av kött och blod? Här visar sig stjärntydarnas sanna storhet, deras ödmjukhet. Deras egna observationer lät sig krönas av profeternas vittnesbörd. Det mänskliga sökandet fullbordades av Guds egen uppenbarelse. Efter att ha lyssnat till de skriftlärda och dragit vidare ser de åter stjärnan och fylls av stor glädje. De ödmjukas särskilda lön.
Deras vishet är stor nog att upptäcka Guds närvaro i detta barn. De förenas med olärda herdar och med alla dem som är som barn, begynnelsen till en ny gemenskap av lärda och olärda, av fattiga och rika.
I deras tillbedjan ser vi den sanna visheten. Tillbedjan är att erkänna den sanning som Gud givit oss. Inte bara en gång, utan ständigt. I daglig överlåtelse. Och i den heliga mässan. Vi deltar inte i mässan för att ”få ut” det ena eller det andra. Vi går i mässan för att tillbedja. I varje mässa leds vi som stjärntydarna genom Guds ord fram till det bröd som vilar på altaret, som barnet en gång i krubban.
Tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. Gåvorna som de vise männen bär fram, guld, rökelse och myrra, syftar alla på honom som de tillber. Guld för Konungen, rökelse för Gud, myrra för hans lidande och död. Det vi frambär av tro och överlåtelse, har han själv lagt i våra händer. Den vi söker har själv kommit oss till mötes. Låt oss tillbedja honom. Så att våra liv blir en doft av liv till liv.
Amen.