ANNANDAG PÅSK

Påskljuset

Ibland läser man dåraktiga utsagor om Kristi uppståndelse, som att han ”kvicknade till och blev levande igen”, eller liknande. Kristi uppståndelse är omöjlig att formulera i jordiska begrepp, omöjlig att se för det fysiska ögat. Endast natten var vittne. Dess ”plats” var dödsriket. Hans uppståndelse lyser med ett över­naturligt ljus. När det skymtat fram har det mänskliga ögat bländats. Vakterna föll ner i förskräckelse redan inför änglarna vid den tomma graven. Paulus blev blind i tre dagar av ljuset på Damaskusvägen. Därför använder kyrkan väl valda symboler och tecken, som ger antydningar och pekar i rätt riktning.

Den tydligaste symbolen för Kristi uppståndelse är påskljuset, som nu står i kyrkans mitt under hela påsktiden. Det står där också vid begravningsmässor. Ett ljus lyser genom att brinna upp, genom att förtäras. Den korsfäste lät sitt liv förtäras, därför ger det ljus. Vetekornet föll i jorden och dog. Därför bär det frukt. Påskljuset är prytt med korsets tecken. De fem mindre ”tecknen” i korsändarna och i korsets mitt, var från början rökelsekorn. De påminner om hans genomborrade lemmar och genomstungna sida. Över och under korset ser vi bokstäverna A och O, begynnelsen och änden. Han var före all tid och är alla tidevarvs fullbordan och slutmål. Men han steg in i tiden. Det är ingen saga eller myt som kyrkan berättar. Han steg in i historien, också detta år 2009.

Påskljuset tändes i nattens mörker. I den högtidliga bön, Exsultet, som sjungs vid påskljuset, förenas historia och nutid i en svindlande enhet. Under natten fördes våra fäder, Israels barn, ut ur Egypten, ut ur slaveriets och syndens mörker. Eldstoden visade folket vägen genom öknen mot det utlovade landet. Påskljuset förde de troende in i kyrkan, in i nådens rike. Där påmindes vi om vårt dop, som får fienderna, synden, döden och djävulen, att dränkas i havet. Allt är samlat i Kristi påsk. I hans död dödas döden och det nya livet uppstår. För att friköpa tjänaren utgavs sonen. Själva skulden blir salig. Skulden ”förtjänade” sin Frälsare. Den avtvår alla synder, ty alla döps i samma källa.

Ljuset fortsätter att lysa. De troendes erfarenhet bekräftar att det lyser i mörkret. När det är som mörkast, i prövningar och lidanden, lyser det med sitt klaraste sken. Det driver hatet på flykten, det skapar fred och endräkt. När alla andra försök har strandat, när människans öde tycks som en hopplös tragedi av ständigt upprepade misstag och förvillelser, tänds ljuset på nytt, där man minst anar det. Kyrkan bär på detta ljus som aldrig slocknar, trots stormar och angrepp. Varje troende fick ett ljus i sin hand. Kyrkans påskljus motsvaras av det ljus som går upp i den troendes hjärta.

Under påsknatten bär kyrkan fram detta påskljus. Hon bär fram det som ett välluktande offer. Äldre påskljus var stöpta av vax, som också luktade gott. Men den angenäma doften är kyrkans och de troendes egna liv, som blir brinnande av tro, hopp och kärlek, av en tacksägelse utan gräns. Såsom döende, men se vi lever. Vi brinner för att förtäras.

I påsknatten bad kyrkan: ”Tag emot denna låga som ett välluktande offer och låt den förena sina strålar med himmelens stjärnor, med den klara Morgonstjärnan.” Kyrkan förenar sin låga med det ljus hon själv tagit emot, han som kallar sig världens ljus. Påskljusets lov blir en föregripande eukaristi. Kyrkan förenas med den Morgonstjärna som aldrig går ned, Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.