FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTAN

1 Sam 16:1b, 4-7, 10-13 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Att fälla domen över sig själv

Förra söndagen lyssnade vi till ett samtal mellan Jesus och den samariska kvinnan. Samtalet hade en balanserad lugn ton. Det förde kvinnan från klarhet till klarhet, även om det grep djupt in i hennes liv. Vem skulle inte önska att alla samtal hade den to­nen? Antingen det gäller vardagsfrågor, själavård eller samtalen mellan världens mäk­­­tiga.

Idag berättar Johannes om ett annat samtal. För den ene leder det till klarhet. Den blind­födde förs inte bara till fysisk, utan också till andlig klarhet. Men bredvid det fåor­diga samtalet med den blindfödde utspelar sig också ett annat samtal. Det är intensivt och blir allt häftigare. Det är fariséerna som står för aggressiviteten. De talar först med den blindfödde, sedan med hans för­äldrar, så med den blindfödde igen och till slut med Jesus själv. Men med farisé­erna sker ingenting. När samtalet är över är de be­fästa i den uppfattning de hade från början.

Det är ett obehagligt samtal, som många helst inte vill höra. Men evangelisten Jo­hannes har ingen idyllisk syn på människorna i världen. Själv brukar han avbildas som en vacker ung man med mjuka drag, antingen han står vid korset eller vilar vid Jesu bröst. Kanske liknade han den unge vallpojken David, han som hade ”vackra ögon och ett behagfullt utseende”. Men David fick utkäm­pa hårda strider och fälla många tårar. Dessutom fick han blod på sina egna händer. Johannes vet att det utkäm­pas en kamp i världen. Det är inte självklart att hans älskade mästare blir motta­gen. Det är han som säger: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:11)

Fariséerna representerar detta motstånd. Men det överskrider alla partigränser. Den blindfödde berättar om det som hänt med honom. Han berättar rakt och rättframt hur en ”som heter Jesus” lade en deg på hans ögon. Hur han tvättade sig och nu kan se. Men farisé­erna är blockerade. De vet redan. Sådant sker bara inte. För dem är det ute­slutet att ett sådant under kan ha skett. Det hade ju ägt rum på sabbaten, och på sab­baten fick man varken knåda en deg eller bota en sjuk, som inte svävade i dödsfara. Andra som får höra hans vittnesbörd blir osäkra, men fari­sé­erna tycks övertyga­de om att det inte ägt rum, eller att två personer har förväx­lats med varandra.

Nästa steg är att fråga ut mannens föräldrar. Dessa är rädda att säga för myc­ket. Evangeliet återspeglar en situation där det blivit farligt att erkänna Jesus som Messi­as. De bekräftar att han är deras son och att han fötts blind. Men vem som botat ho­nom vågar de inte säga. Det är för farligt. Det kan kräva mod att komma till tro.

I fornkyrkan lästes denna text för dem som skulle döpas under påsken. Under för­beredelsen ställdes de konkret inför frågor om de var beredda att i praktiken leva det kristna livet. Den blind­föddes mod och redlighet är en förebild.

Så följer en ny konfrontation mellan fariséerna och mannen själv. De pressar ho­nom, men han visar sig inte bara modig. Han har också en djup respekt för sanning­ och redbarhet. Om några veckor skall Jesus inför Pilatus säga: ”Den som hör till san­ningen lyss­nar till min röst.” Den blindfödde märker att fariséerna har blandade motiv, men han låter sig inte manipuleras. Tvärtom ställer han motfrågor. ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna? Varför vill ni höra det igen?” Som om han ha­de hört apos­telns ord om att avslöja mörkrets gärningar. (Ef 5:11)

Så resonerar han lugnt och sakligt. Det är något märkligt som har skett. ”Aldrig har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.” Fortfarande reflek­terar han bara över själva fak­tum. Men det som skett med honom är ett tecken. Det vill säga något. För dem som döptes blev det ett tecken på det som sker genom dopet. Alla människor föds ju med en andlig synskada. De ser inte den Gud som deras hjärtan längtar efter. Dopet upplyser människan. Hon ser sin himmelske Fader. Dess­utom pekar tecknet mot den som utfört det. Hela Johannesevangeliet handlar om dessa tecken. I slutet av evangeliet står det: ”Dessa tecken har uppteck­nats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:31) Så drar den blindfödde själv en slutsats: ”Om den här man­nen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Men det blir för mycket för de höga teologerna: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall under­visa oss!” Så kör de ut honom. De utövar makt, det sämsta av alla argument.

Först nu är tiden mogen för ett samtal mellan Jesus och mannen själv. Han har prövats och han har bestått provet. Han får den fråga som dopkandidaterna skall få om några veckor: ”Tror du på Människosonen?” In i det sista vill han inte säga för mycket. Han frågar sig fram. ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Då får han svaret: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då faller han ner med pannan mot marken och tillber.

Den blindfödde får sin syn, medan fariséerna befästs i sin blindhet. Det är domen. ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Men domen fälls inte av godtycke eller som ett gudomligt dekret. Den bekräftar något som sker i ett pågående samtal. Egentligen fäller fari­séerna domen över sig själva.

Några fariséer råkar höra Jesu replik och frågar spy­digt: ”Är kanske vi också blin­da?” Jesu svar gör det ännu tydligare: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.” Je­sus utgår från att människan har ett ansvar, en kapacitet och skyldighet att svara an. I svaret på vad hon hör och ser av­slöjas män­niskans inners­ta. I samma evan­gelium säger Jesus: ”Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade män­niskorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gär­ningar var onda… Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.” (Joh 3:19f)

Är livet så allvarligt? Kan människans reaktioner få sådana konsekvenser att hon fastnar i mörkret? Johannesevangeliet tvekar inte att svara ja på den frågan. Men det förändrar inte Faderns djupaste vilja och kärlek. ”Så sant jag lever, säger Herren, jag vill inte syndarens död, men att han omvänder sig och får leva”.

Amen.