22 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Syr 3:17-18, 20, 28-29 Heb 12:18-19, 22-24a Luk 14:1,7-14

Mer än en dygd

Vissa ord i den kristna vokabulären har i moderna öron fått en sådan klang att de knappast kan förstås längre. Ett sådant är ordet ödmjukhet. För somliga fastnar det i halsen som ett fiskben. Andra reagerar med att undergivet huka sig. För andra är det stumt. Vi hörde Jesus säga i dagens evangelium: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Men vad är ödmjukhet? När man skall tala om den flyr den undan. Den låter sig inte utan vidare fångas i ord, åtminstone inte i definitioner.

I mångas öron framstår ödmjukhet som något halvt och avslaget, som en slags väluppfostrad beskedlighet. Att inte tränga sig fram i onödan. En självklarhet i mänskligt umgänge, men knappast mera. En ödmjuk människa, är det inte den som ber om ursäkt för att hon finns till? Eller den som fegt undviker alla konflikter, som är vingklippt och kuschad? Medan hon kanske avundsjukt sneglar på dem som ”tar för sig”.

En hastig blick in bland helgonen visar att sådant är karikatyrer. Helgonen var ödmjuka, men långtifrån bleka. De var fullblodsmänniskor, frimodiga och starka. Ödmjukheten gjorde dem förvisso mjuka och saktmodiga, men långtifrån veka. De var samtidigt oböjliga som stål.

De hade en förmåga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräkning. Jesu liknelse, där han uppmanar gästerna att inta den nedersta platsen, är inte ett råd för den som är bjuden på middag. I värsta fall tillämpat som en uträkning hur man genom bugningar och ”ödmjuka” gester skall bli upphöjd och komma i centrum. Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig ha meriter för den måltiden får finna sig i att bli förpassade till sista platsen, om ens det. ”Käre vän, flytta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den knäfallande i biktstolen, som bekänt sin synd. Res dig upp och gå i frid, dina synder är förlåtna. Samma mönster upprepas i den heliga mässan. De troende säger: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak.” Bara den som menar vad han säger, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.

Ord kan bli tomma eller förvrängas. Och ord är idag utsatta för inflation eller säljs på realisation. Den tongivande filosofin menar att orden inte har någon annan betydelse än den som vi råkar ge dem. Människans ädlaste kommunikationsmedel bryts sönder och gör oss till främlingar för varandra. Vi som tror på Ordet med stor bokstav, har större respekt för ordens egen inneboende betydelse. Inte minst när det gäller ödmjukheten. Ty ödmjukhet har med sanningen att göra, sanningen om människan och hennes verkliga plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara suverän herre på täppan, där blir ödmjukhet något obegripligt. Eller också framstår den som slavmoral. I allas kamp mot alla måste man kunna hävda sig, för att inte trampas ner. Medan rädslan för de andra växer. Men denna ”starka” människa är egentligen rädd och svag. Rädd att inte klara sig i kampen, rädd för att gå under. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, eftersom hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon utan Gud är stoft (latin: humus). Det är grunden för hennes ödmjukhet (latin: humilitas).

Ödmjukhet är inte vilken dygd som helst. Benedictus, som kallats ”ödmjukhetens lärare” (doctor humilitatis), lägger ödmjukheten som grund för munkens hela liv. Det är på den vägen han finner friden och glädjen. Johannes Cassianus säger att ”enkelhet och ödmjukhet” är grunden för människans hela andliga liv. ”På den grunden kan huset aldrig störta. Varken framvällande lidelser, störtfloder av förföljelse eller någon andlig stormvind från fienden kan slå ner det.” Ödmjukhet är det starkaste vapnet mot förtvivlan, den murkna vällusten att räkna ut sig själv (Tomas Merton), att döma ut sig som ett hopplöst fall. Men ingen kan förtvivla utan att först avvisa den hjälp som finns. ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet!” Den ödmjuke inser sin belägenhet och tar emot hjälpen. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Herren ger mig ny kraft”, sjunger vi i herdepsalmen (Ps 23). ”Med Guds hjälp stormar jag över vallen,” sjunger en annan sångare (Ps 18:30). ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger aposteln (Fil 4:13).”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.

Den högmodige vill inte vara beroende och ta emot hjälp. Det var så eländet började. Den högmodige vill vara ”som den Högste” (Jes 14:14). Det giftet har tyvärr infekterat alla människor. Men ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud, som skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var upphovet och ursprunget till alla andra laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet” (Cassianus). Ordet iklädde sig ödmjukheten när det blev människa. Genom ödmjukhet berövade han högmodet dess kraft. Han ödmjukade sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Så visade han människan vägen ut ur högmodets fängelse. En smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt större glädje. Det är det hisnande – ödmjukheten rymmer i sig svaret på alla livets och själens stora problem (Merton). Därför kan den erfarne säga: den som har funnit ödmjukheten har besegrat sina fiender. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

Ödmjukhet är inte något bara för specialister och atleter. Barnet, den botfärdige syndaren och den uppriktige förstår det. Den som följer Kristus dras in i och får del av hans ödmjukhet. Därför säger han: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”

Amen.