11 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Sam 12:7-10,13 Gal 2:16,19-21 Luk 7:36-50

Tårarnas gåva

Vad betyder syndernas förlåtelse för en kristen idag? Mitt intryck är att dess betydelse har bleknat och spelar en ganska marginell roll. Möjligen kan det bli viktigt när man har gjort något allvarligt mot en medmänniska. Den som förstår att han måste be om förlåtelse kan gripas av en kuslig känsla. Tänk om jag inte får den förlåtelse jag behöver? För ett ögonblick kan man sväva över en avgrund. Syndaren är ju beroende av den andres välvilja och kärlek.

Men i förhållande till Gud har många troende förlorat både insikt och känsla, blivit lomhörda och tondöva för vad förlåtelse är. Är det inte självklart att Gud förlåter? Rentav en skyldighet? ”Det är Guds yrke att förlåta”, som hädelsen lyder. – Förlåtelse är motsatsen till det självklara. Den är ett mirakel, som endast tron upptäcker. ”Vi tror på ett dop till syndernas förlåtelse.”

Evangeliet berättar vad som hände i fariséen Simons hus. Själva händelsen berättar bättre än teologiska ord och begrepp. Jesus är bjuden till en måltid hos denne farisé. En sådan måltid var nästan en offentlig angelägenhet. Ryktet har spritt sig och till festen kommer också en objuden gäst, en kvinna med tvivelaktigt rykte. Lukas berättar inte vad hon heter. Sannolikt vill han vara diskret. Kvinnan måste känna till Jesus. Hon måste ha lyssnat till honom och något måste ha skett med henne. Kvinnan ställer sig vid Jesu fötter. Man låg ju till bords, samlade kring det låga bordet. Därför kan Lukas säga att kvinnan ställde sig bakom Jesus vid hans fötter. Hon gråter häftigt och låter tårarna rinna över Jesu nakna fötter. Normalt erbjöd värden sin gäst att få tvätta sina fötter, kanske fick en slav hjälpa till. Så gör kvinnan något som åtminstone för en gift kvinna var en skam. Hon löser upp sitt hår och med det torkar hon dessutom Jesu fötter. Och inte nog med det. Hon kysser hans fötter. En gäst kunde få en välkomstkyss. Kvinnan ödmjukar sig och kysser hans fötter, gång på gång. Ibland kunde en gäst erbjudas olja att smörja in sitt huvud med. Kvinnan har med sig en flaska balsam av välluktande olja och smörjer därmed Jesu fötter.

Ingen kan ha lämnats oberörd av vad kvinnan gjorde. Alla ser och hör. Doften sprider sig i hela rummet. De ser något lysa fram genom hennes tårar. En ström av glädje, generositet och kärlek.

Simon begriper ingenting. Han har redan delat in sina medmänniskor i färdiga fack. Mellan dem finns inga övergångar, inte ens kontakt. Själv hör han till de rättfärdiga. De andra gästerna reagerar. ”Vem är han, som till och med förlåter synder?” De kan sin teologi. De vet att bara Gud kan förlåta synder. Och nu hör de Jesus säga till kvinnan: ”Dina synder är förlåtna.”

Hon har inte bara fått en skuld efterskänkt. Hon har fått själva livet tillbaka. Hon tycks vilja återgälda med samma sanslösa överflöd. Man tvättade gästens fötter. Hon har fått en gäst i sitt liv och tar emot honom med all sitt hjärtas kärlek. Hon vill tjäna honom, inte tjäna på de män som bara frågat efter hennes yttre. Det är inte ett tvång eller en lag hon lyder. Ingen kysser en lagbok. I bibeln är kyssen inte bara är ett uttryck för kärlek mellan människor. Kyssen är en bild för de ord som utgår ur Guds mun och tas emot av människan. De smakar sötare än honung. ”Kyssar vill jag dricka ur hans mun”, säger bruden i Höga Visan (1:2). Det betyder att med hela sin varelse lyssna till Guds ord och ta emot hans kärlek. Kvinnan måste ha hört Jesu ord redan tidigare. Hon måste ha hört och förstått och öppnat sitt hjärta. Vi kallar det att tro. Jesus säger till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Till måltiden har hon kommit för att besvara hans kärlek. Hon tvekar inte att visa den för alla de andra, trots risken för missförstånd.

Och så dessa tårar. Nu finns det, som bekant, tårar av olika slag. Barnets tårar, när det söker sig till moderns tröstande famn. Bittra tårar över en förlust. Ett psykologiskt och mänskligt problem är när de saknas helt. Men också andligt finns det olika slags tårar. Självömkande tårar, som kan bli förödande. Sentimentala eller tillbakablickande tårar, som hindrar växt och mognad. Men så finns det hälsosamma och välsignat saliga tårar. Jesus grät vid Lasarus grav. Han grät över Jerusalems obotfärdighet. Han kände djup medömkan när han såg människors vilsenhet och nöd. Hans apostel uppmanar de kristna att gråta med dem som gråter (Rom 12:15).

Kvinnans tårar är uttryck för den hälsosamma ångern över ett missriktat liv. Synden gör människans hjärta kallt och stumt, eller vekt och blödigt. Men något har träffat hennes hjärta. Något har genomborrat och punkterat det. De monastiska fäderna använder ett starkt uttryck, compunctio, som oftast översätts med ordet förkrosselse. Hjärtat har genomborrats och det tar sig uttryck i tårar. Men dessa tårar är hälsosamma och livgivande. Fäderna liknar det vid ett dop, ett tårarnas dop, en ny födelse, som ger människan livet tillbaka. Därför bad man om tårarnas gåva. Sådana tårar tvättar också ögonen rena, så att man ser klart. Hjärtat blir en källa, ett kärlekens tillflöde. Till skillnad från bedrövelse och svårmod, som är en last, fiendens variant av den äkta varan, som får hjärtat att krympa.

Jesus säger: Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade. En märklig sorg, som kallas salig! Jesus gratulerar till den. Det handlar inte bara om sorg över egen och andras synd. Jesus talar om den människa som förstått att livet på jorden inte är som det var tänkt. Som kontrast har hon sett en skymt av hur Gud har tänkt det. Ur denna kontrast väcks en sorg och en längtan efter fullheten. Redan sorgen kallar Jesus salig. De erfarna visste att denna sorg måste hållas vid liv. Att den inte får kallna eller torka ut. Därför bad de om tårarnas gåva. För att förbli vid källan, för att förbli i kärleken.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

Amen.