HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Lyssna

Saliga de som ser

Det som hände var i förstone inget ovanligt eller uppseendeväckande. Som alla andra föräldrar bar Josef och Maria sitt barn till templet efter lagens bud. I yttre hänseende kunde man inte se någon skillnad mellan deras barn och andras.

Men i det vanliga döljer sig något ovanligt. Symeon ser något som andra inte ser. Han är ett föredöme i konsten att se. Det står om honom att ”han väntade på Israels tröst”. Här finns en första nyckel. Han hade inte gett upp hoppet om att Gud skulle sända den utlovade Messias. De flesta av hans landsmän hade säkert kvar en vördnad för templet och förbundet, men de hoppades inte längre. De hade resignerat. Simeon hoppades. Och Hanna med honom, hon som aldrig lämnade templet, utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Båda är förebilder, inte minst för dem som lever i kloster.

Symeon hade fått det personliga löftet att han inte skulle dö, innan han fått se Herrens Messias. Men Symeon är inte ”privat”. Det är i templet som han får se sitt löfte uppfyllas. Evangelisten Lukas berättar utförligt om Mose lag för de förstfödda och Symeons egna ord är genomsyrade av profeternas ande. Templet, lagen och profeterna – i denna miljö lever Symeon och personifierar därmed hela det utvalda gudsfolkets hopp om att ”få se Guds frälsning” (Jes 52:10).

Även om Symeon hör till det gamla förbundsfolket blir han också en bild för kyrkan, det nya förbundsfolket, det folk som ständigt ber att Guds rike skall komma. Varje mässa påminner om att vi ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi återkomst” (inskottet i Fader vår). Vi gör det i denna mässa när vi går i procession med ljuset i våra händer. I varje mässa lyssnar vi och ber oss fram, för att få se den utlovade på kyrkans altare och ta emot honom i våra händer och på vår tunga, som Symeon tog emot honom i sina armar.

Symeon har fått en inre visshet, som driver honom. Det är Andens ledning. Tre gånger i några korta verser nämner evangelisten Anden. Symeon försitter inte chansen. ”Släck inte anden”, säger aposteln (1 Thess 5:19). Det är Anden som drar oss till den heliga mässan, eller i klostret, när vi låter allt vi har för händer ligga och skyndar till gudstjänsten när signalen ljuder (RB 43:1).

Det är samme Ande som manar oss att avvisa tröghet och klenmod, att driva ut de onda tankarna och ofta ge oss hän åt bön. Symeon är därför också en bild för den enskilde, som håller ut i bön och väntan på att bli seende, att bli kontemplativ. Synden däremot, får oss att se i fel riktning. Synden för oss in i mörker. ”Öppna mina ögon, så att jag kan se.” Det är en bön om Andens ögonsalva. (Upp 3:18) När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sitt elände. Det är en bild för den som ser.

Symeon ser inte bara vem barnet är, han ser också vad som skall hända i framtiden. Att barnet inte skall tas emot av alla, utan bli till fall eller upprättelse, till ett tecken som väcker strid. Det är Lukas´ sätt att antyda korset. Detta barn skall inte bara locka fram det bästa hos människor och folk, utan också blottlägga det sämsta, upproret mot Gud och oviljan att lyda honom. Människans dåraktiga försök att vara sin egen herre.

Kampen går genom det egna hjärtat. Ju närmare vi kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. ”När budordet kom fick synden liv”, säger aposteln (Rom 7:9). Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Säkert har han gjutit många tårar. Johannes Klimakos säger: ”Den som höljer sig i saliga tårar som i en bröllopsdräkt lär känna själens andliga leende.” Symeons hjärta är rent. Därför ser han det andra inte ser. Väktaren får avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.

Vi som ännu är skumögda får tröst och hjälp att hålla ut i kampen för det rena hjärtat. Symeon visar att vi aldrig får sluta att hoppas. Att vi aldrig behöver sluta att hoppas. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde” (Rom 4:18). När vi minst anar det, går ljuset upp. Ty det vi söker kommer till oss. Det läggs i våra händer och på vår tunga. Det går upp som ett ljus i våra hjärtan. Den helige Benedikt uppmanar sina bröder att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. Det kan också översättas så: ”aldrig sluta att hoppas på Guds barmhärtighet” (numquam desperare).

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Det kan tyckas underligt, eftersom Maria hade ett rent hjärta och borde ha sett. Också hon hade en väg att gå. Den som älskar mest får lida mest. Som när Maria står vid korset och svärdet går genom hennes eget hjärta. När hon får ta emot sin döde son i sina armar. Vem kan som hon dela smärtan och lidandet med alla plågade och lidande? Det märkliga är att den bilden också ger hopp. En abba sade: ”Den som ständigt håller döden för sina ögon övervinner alltid sin modlöshet.”

Maria med den döde sonen i sina armar är en bild för kyrkan, som bär fram allt lidande i mässans heliga offer. Där växer hoppet. Där kan hon ta Symeons ord i sin mun: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Amen.