FJÄRDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Jer 1:4-5, 17-19 1 Kor 12:31-13:13 Luk 4:21-30

Lyssna

Kung, präst och profet

När en olycka inträffar, en som hade kunnat undvikas, vaknar efterklokheten. Ofta efterfrågas varnare och väktare. Varför var det ingen som sade ifrån? När människor har lagt sig till med ovanor, som så småningom visar sig vara skadliga, bibeln kallar dem synder, efterfrågas människor med mod och uppgift att varna i tid. Utan profeter förvildas folket. Historien är full av exempel. Men inte ens av historien tycks människan vilja lära sig.

Profeter efterfrågas i princip, men när de träder fram och tar till orda, blir de ofta avvisade. Ibland kallas de pessimister, glädjedödare eller fanatiker. ”Han står där som en anklagelse mot vårt tänkesätt – redan att se honom är obehagligt.” (Vish 2:14) Vi ser mönstret när Jesus uppträdde i sin egen hemstad. Först möts han med entusiasm. ”Alla prisar honom och häpnar över de ljuvliga ord som utgår ur hans mun.” Men så kommer invändningarna. ”Är det inte Josefs son?” Vilken förmätenhet! Vem tror han att han är? De kräver tecken och bevis. De menar sig själva kunna bedöma och döma. Få vill bli tilltalade och rentav hamna på de anklagades bänk. Det hela slutar med att Jesus går vidare och förkunnar för andra som vill höra.

Jesus påminner om att detta har hänt tidigare. Det utvalda folket hade många gånger stängt till öronen och fördrivit sina profeter. Profeten Elia bistod en änka i Sarefat, utanför Israels gränser, medan det rådde hungersnöd i Israel. Hans efterföljare Elisha botade en spetälsk general i Syrien, men inte sina spetälska landsmän i Israel. Hans åhörare i Nasaret blir ursinniga av att höra detta. De driver ut honom ur staden. Sådana är profeters villkor. Men de har inget val.

Profeten Jeremia var utvald redan i moderlivet. Flera gånger klagar han över sitt öde. Men när han försökte tiga och glömma sitt uppdrag blev det som en eld som brann i hans inre. (Jer 20:9) Som profet behövde han mod. Han måste stå som en fast stad, en järnpelare och en kopparmur mot både kungar, präster och hela folket. Det enda han får är ett löfte. ”Jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig.” Inga andra stöd finns för profeten. Han står ensam för att förkunna Guds ord bland människor.

Nu finns det också självutnämnda profeter. De vill ha skenet av att vara profeter, men förkunnar det folket vill höra. ”Allt står väl till”, lyder refrängen. De samlar anhängare i egna fårfållor. Därför måste Kyrkan pröva dem som uppträder med profetiska anspråk. I värsta fall kommer profetens uppdrag i vanrykte. Men ingenting eliminerar behovet av profeter som förkunnar sanningen. Vågar vi be om dem?

Genom hela historien löper en spänning mellan skenbara motsatser i kyrkans och människornas liv. Förra söndagen såg vi Kristus som kyrkans liturg. Vi hörde den röst som säger ”Idag”. Det är kyrkans Konung, närvarande i kyrkans liturgi och sakramentala skönhet. Den konung som får Guds folk att förundras och glädjas över hans vidunderliga närvaro. Kulmen nås i det eukaristiska offret. Vår Herre är också översteprästen, som framburit sitt evigt gällande offer för folkets synder. Liturgins ”idag” rymmer hans frälsande närvaro.

Ändå behövs profeten. För att förhindra förstelning och förruttnelse. Som den gången i Nasaret. Och då kan opinionen svänga snabbt. Jesus säger det själv: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv!” ”Nu vill vi undersöka om hans ord är sanna,” läser vi i Salomos Vishet (Vish 2:17) Ge oss bevis! Snart driver de ut honom. Förändringen går lika snabbt som när Hosiannaropen förvandlas till krav på att få honom korsfäst.

Profeten står ensam, utan stöd av annat än det uppdrag han fått. För att påminna om den skugga som människan bär med sig sedan syndafallet, lockelsen att vara suveränt fri och sin egen herre, högmodets dödliga gift. Blir man sin egen domare, tvingas man också bli sin egen frälsare.

Vår Herre är både konung, präst och profet. När de försökte störta honom utför branten utanför Nasaret står det att han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg. Den vägen hörde vi beskrivas i andra läsningen om kärleken, den kärlek som uthärdar allt. Den väg som fullbordades på korset och i uppståndelsen.

Evangeliet rymmer både dömande profetior, underskön liturgi och ömsint barmhärtighet mot dem som gått vilse. Hur ska jag kunna se klart och komma rätt? Vi behöver inte alltid förstå hur det ena förhåller sig till det andra. Det vi behöver är att lyssna och vända om när den profetiska rösten ljuder, att vara som barn när evangeliet förkunnar förlåtelse för den botfärdige, och att förundras när den gudomliga glansen lyser fram. Summa summarum: att alltid förbli i honom som sammanfattar allt.

Amen.