ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Bar 5:1-9 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6

Förberedelse – varken mer eller mindre

En röst ljuder i öknen. Inte en kallt opersonlig röst, utan rösten av en människa. Vi vet vem rösten tillhör, Sakarias son Johannes. Vid en bestämd tidpunkt i historien. Ändå ljuder rösten fortfarande: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.

Men detta röjningsarbete är inte något självändamål. Det har ett bestämt syfte. Det ska öppna ögonen så att människor ser. Mödan är stor. Därför är det många som tröttnar. Ofta för att de hör fel. De tror att röjningsarbetet är målet. Men det är en förberedelse, varken mer eller mindre. Någon har lovat att komma, i makt och glans, för att upplysa våra ögon. Då skall bergen och höjderna brista ut i jubel, alla träd på marken ska klappa i händerna. Vi sjöng det före evangeliet: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Alla människor skall se Guds frälsning.

Det finns de som inte vill veta av någon förberedelse alls. De vill gå till dukat bord. De kräver att Gud ska acceptera sakernas tillstånd som de är. De blir djupt besvikna. Andra finns som slarvar med förberedelsen. De låter stigarna växa igen. Små ovanor får växa. Lite slarv med orden, eller med sanningen, eller med de goda vanorna. De ber i allmänhet om förlåtelse, men skyggar för det konkreta. De vågar inte längre se sig i spegeln. Det blir allt längre mellan bikterna. Ljuset blir allt dunklare. Utan att de märker det växer stigen igen.

Händer ingenting så fångas de allt oftare av irritation, klagan eller vrede. Utan att de vet hur det går till, dras de ner i svårmodets och bedrövelses klyftor. Där nere är det lätt att tvivla på alltsammans. Framför sig ser de mest höga berg av bekymmer och olösliga problem. En vacker dag sitter otron i det egna finrummet.

Rösten ljuder: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.

Som en tröst och för att vi inte ska förlora modet, låter kyrkan oss höra ett avsnitt från aposteln Paulus brev till sin älskade församling i Filippi. Många församlingar beredde honom bekymmer, men inte den i Filippi. Han skriver med en okuvlig optimism, även om han själv nog skulle kallat det hopp: ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det.” Aposteln, som i andra sammanhang hotar att komma med käppen, talar här med en mors värme och omsorg. Han längtar efter sina vänner med Jesu Kristi ömhet. Han ber att deras kärlek ska växa och bli rik på insikt och urskillning, så att de kan avgöra vad som är väsentligt, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk.

När en människa inte längre ser vad ”som är väsentligt”, när hon glider in i mörkret, är det fienden som driver henne. Hon låter sig lockas och luras. Vägen tillbaka kan tyckas mödosam, men i grunden är det Guds Ande som drar.

Vägröjning, självrannsakan, bekännelse och botgöring, kampen för att förbli i ljuset, är bara en beredelse. Det viktigaste är att låta sig dragas. Beredelsen personifieras av Johannes Döparen. Men denne beskriver sig själv som liten i jämförelse med honom som skall komma. Han ansåg sig inte ens värdig att knyta upp remmarna på hans sandaler. ”Det är som sig bör att han växer till och jag förminskas.” Han pekar bort från sig själv mot honom: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synder.” Johannes förkunnar inte moralisk uppryckning i största allmänhet. Det orkar ingen människa med i längden. Han säger att vi ska vända om, vända blicken och se i annan riktning. Det var när Petrus sänkte blicken och såg på sig själv, som han sjönk ner i de mörka djupen. Det är detta kretsande kring det egna som är människans elände. ”Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken. Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel, som lever i barmhärtighet och rättfärdighet från honom.”

Visst, omvändelsen har sitt pris. Det är inget trolleri. Lögnen och halvsanningarna måste rätas ut. Krokiga stigar måste bli raka. Synderna måste ångras och bekännas. Men den sorgen är salig. Den driver ut bedrövelse och knotande. De som sår med tårar skall skörda med jubel. Motgångar och lidande blir inte längre skäl till klagan. Helgonen visar att allt kan förvandlas till tacksägelse och glädje.

Högmodet är den svåraste fienden. Oviljan att ödmjuka sig och be om hjälp. Men vi har fått ett löfte. Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Detta lilla som människan gör är en beredelse, varken mer eller mindre. Det följs av det stora som Gud gör. Den ödmjuke ska iklädas rättfärdigheten från Gud som en kappa och den Eviges härlighet som en turban på sitt huvud – vida skönare än någon Nobelfestkreation.

Profeten Baruk, han som var profeten Jeremias sekreterare, hans ord ljuder fortfarande: ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och kläd dig i Guds härlighets prakt.”

Amen.