ALLA SJÄLARS DAG

Klag 3:17-26 Rom 8:14-23 Joh 6:37-40

Den slutliga reningen

Gårdagens lysande högtid, Alla Helgons dag, kan lätt uppfattas som en flykt från verkligheten. Som en dröm. Medan det i hjärtat gror tvivel. Det låter vackert – men är det sant? – Vi fick en påminnelse igår om den bistra verkligheten genom syster Anna-Marias död. Ännu tydligare hör vi i dagens första läsning vad som kan drabba en människa också före den kroppsliga döden. Profeten klagar bittert: ”Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var. Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Tanken på nöd och hemlöshet är malört och gift. Den lämnar mig inte, och jag är betryckt.” Bara att profeten uttrycker sig så är en nyttig påminnelse. Tron är inte en förgylld verklighet. Vi hörde det också igår. De som får del av himmelska ljuset är de som kommer ur det stora lidandet.

En källa till lidande och bedrövelse är den egna synden, när människan väl vågar se den. Hur skall vi våga tro att den eviga lyckan är något för oss vanliga syndare och inte bara för en begränsad skara helgon? Våra liv som kristna står ju på långt avstånd från de helgons liv, som vi ser upp till och om vars förbön vi ber. Även om de större synderna är bekända och förlåtna, så finns syndens rötter kvar. Den envisa själviskheten släpar vi på, den brist i kärleken som gör att vi lätt faller i samma gamla synd igen, så fort frestelsen dyker upp. Även om vi redligt försöker bekänna och bekämpa det, måste vi ändå erkänna att hjärtat inte är helt rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren och obefläckad. Därför kunde hon efter avslutat levnadslopp omedelbart upptas till himlen. De kanonicerade helgonen har kommit så nära målet att kyrkan vågar säga att de redan nu är framme. Men för de flesta behövs en slutlig rening för att de skall härda ut att se Gud ansikte mot ansikte. Det är om detta skärselden handlar. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening liknas vi en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan luttring. Som när guldet renas från slagg för att framstå i sin fulla glans och härlighet. Skärselden är alltså ett förstadium till himmelen och måste noga skiljas från helvetet och den definitiva skilsmässan från Gud.

Läran om skärselden är ett i grunden hoppfullt budskap. Det gör allvar av människans högsta värdighet, att vi är kallade till helighet. Så att vi till slut kan se Gud ansikte mot ansikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. I klarsynta ögonblick förstår vi att detta är vår högsta lycka, det vi är skapade till.

Läran om den slutliga reningen har långsamt vuxit fram i kyrkans trosmedvetande. I Bibeln ges antydningar, vilka så småningom har preciserats och utvecklats av kyrkan. Men kyrkans trosskatt lyser också fram i hennes bön. ”Lex orandi – lex credendi”, bönens lag är trons lag, kyrkan tror som hon ber. Och från äldsta tid har kyrkan bett för de döda. Man firade gudstjänst i katakomberna, vid de dödas gravar. Bekant är hur den heliga Monica, moder till den helige Augustinus, inför sin död uppmanar sina söner att be för henne inför Herrens altare.

Det är vad kyrkan gör denna dag. Därmed vittnar kyrkan om att solidariteten mellan de olika lemmarna i kyrkans kropp inte låter sig hindras ens av dödens gräns. Eftersom den döde inte längre själv kan påverka sitt öde behöver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga. Augustinus säger: ”Det finns döda till vilka man ber om förbön, och det finns andra för vilka men ber.” I bönen för den som just gått hädan anropar vi helgon och änglar om hjälp i en helig samverkan: ”O Guds helgon, kom henne till hjälp, o Herrens änglar, skynda henne till mötes: tag emot hennes själ och bär henne fram inför den Högstes ansikte…” (Oremus, bön 480).

Detta är också en tröst för den som försummat den döde medan han ännu levde. Vi är inte hänvisade till att bara sörja och göra bot för våra underlåtelser. Vi kan be för de hädangångna och låta prästen frambära den heliga mässan för dem. Till de kristna barmhärtighetsverken hör detta, att be för både levande och döda.

Den rening som fullbordas i skärselden börjar egentligen redan här i livet – genom de lidanden vi måste utstå. Det finns brister och böjelser i vårt hjärta som inte ens vår vilja tycks komma åt. Vi bekänner och bekämpar de synder som kommer upp till ytan, men rötterna utrotas inte så lätt. Det enda som tycks komma åt dessa rötter är det som vår tid skyggar för mer än mycket annat – lidandets luttring. Uttrycket ”en luttrad människa” rör vid denna hemlighet. Genom lidande kan människan nå en mognad som hon annars inte skulle ha uppnått. ”För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stadgar”, säger psalmisten (Ps 119:71). Aposteln Petrus liknar det kristna livet vid den luttring som guldet måste genomgå för att framstå i sin fulla glans (1 Petr 1:6-7).

Med en annan bild: det barn som skall födas går igenom en smärtsam förlossning för att komma ut i ljuset och livet utanför moderns kropp. Smärtsam för både barnet och modern. I den slutliga reningen är människan lika utlämnad som när barnet skall födas. Aposteln Paulus liknar hela vårt liv vid en födelseprocess (Rom 8). Hela skapelsen ”ropar som i födslovåndor”. Hela vårt jordiska liv är ett liv på fosterstadiet, i väntan på den fulla befrielsen och nyfödelsen till det eviga och sanna livet.

Liturgin denna dag ser denna rening i ljuset från Kristi påsk. Därför står idag påskljuset i kyrkorummets mitt. Kristus själv delade lidandets vånda. Inte för att han behövde det, men för vår skull, för att ge oss ett föredöme och visa att han alltid är med i vårt lidande. Det står till och med att ”han som var Son lärde sig lydnad genom sitt lidande” (Hebr 5:8). Men han uppstod med en förvandlad kropp. Och han skall, som aposteln Paulus säger, ”förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig” (Fil 3:21). Förvandlingen av vår kropp och hela vår varelse, det är förstadiet till härligheten. Så skall vi också sjunga i prefationen för denna mässa: ”för dem som tror… blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen”. Redan nu ger han oss denna sin förvandlade och förhärligade kropp i den heliga eukaristin, för att ge näring till, ”skynda på” och ge oss hopp om vår slutliga förvandling.

All nåd som vi får är också till för att delas. Därför ber vi idag inför kyrkans altare för alla hädangångna, särskilt för dem som stått oss nära. I kraft av Kristi eviga offer kan vi också lyssna till de ord som profeten fortsatte med efter att ha beskrivit sin nöd och sitt elände: ”Herrens nåd är det att det inte ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.” Så antyds en erfarenhet som gäller för den som luttras, både här och på andra sidan: ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Amen.