ELFTE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

2 Mos 19:2-6a, Rom 5:6-11 Matt 9:36-10:8

Får utan herde

Jesu ord har inte förlorat i aktualitet. När han ser människorna, då ser han att de är ”illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde”. Den diagnosen har snarast ökat i aktualitet, antingen vi tänker på den fattiga världens nöd och farsoter eller på den rika världens andliga och moraliska vilsenhet. I vår del av världen har vi skaffat oss enorma tekniska resurser, men priset är högt. Många vet inte längre varför de lever. Många vet inte ens att vi hör ihop, utan lämnas att förverkliga sina egna liv. Lika får utan herde. Till ondskans list hör att den avvisat alla auktoriteter och kallar det frihet. Ledarna har målats ut som förtryckare, belastade med ett tungt syndaregister, vilket gör dem misstänkta från början. Bristen på tillförlitliga ledare skapar dessutom en marknad för självutnämnda ledare, både på den politiska och den andliga marknaden. Nya grupperingar eller andliga rörelser växer upp som svampar ur jorden. Men de är tämligen kortlivade.

Det kristna svaret är urgammalt. Vi bekänner det i varje mässa. Många har räknat ut det som förlegat, eftersom det inte kan tävla på häftigheternas marknad. Men det är ständigt nytt. En god herde som ger sitt liv, för att det ska bli en hjord och en herde. Så enkelt och ändå så tydligt. Det finns där hela tiden, runt hela jordens krets. Kristus och hans Kyrka.

Dagens läsningar ger ett mönster. Tydligast är den första. Mose är utvald av Gud. Själv ville han ju helst slippa. Han kan alltså inte beskyllas för att ha startat ett eget företag. Ännu mindre är han utvald för att härska och förtrycka, utan för att befria och tjäna folket. Han ledde Israels barn ut ur slaveriet i Egypten och nu har de slagit läger mitt emot Sinai berg. Som representant för folket stiger Mose upp på berget, ”upp till Gud”. När han återkommer förmedlar han Guds bud och lag åt folket. När Israels barn hör och håller Guds bud, så blir de själva förenade med varandra, som ett Guds folk, ett heligt folk.

Jesus är den nya Mose. Också han bad att få slippa, men bejakade ändå sin uppgift. Genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse befriar han alla folk ur det andliga Egypten, ur mörkrets och förvirringens slaveri under främmande makter. Genom sin himmelsfärd stiger han upp till Gud. Genom att sända sin Ande stiftas ett nytt förbund, den kyrka som förenar och samlar alla människor till ett enda folk. Det är han som betalar priset. Vi hörde det i andra läsningen. ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa.” ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:45). I Kristus ser vi därför grundmönstret för det sanna ledarskapet. Han är herden som ger sitt liv för fåren, för att samla och förena alla Guds förskingrade barn (Joh 11:52).

Ändå är saken inte färdig ens med pingsten. Grunden är lagd. Endast på den kan huset byggas. När han såg människorna och fylldes av medlidande med dem, då sade han inte bara att de skulle tro på honom. Då hade ändå var och en fått leta sig fram på egen hand. Han talar om skördearbetare och ger sina tolv apostlar fullmakt att fortsätta det arbete han påbörjat. Det är uppdraget till hans kyrka. I henne har Kristus insatt apostlarna och deras efterträdare för att den ska omfatta alla folk och länder och ändå vara förenade som en enda hjord. En enorm mångfald av folk och språk, av gåvor och inriktningar. Ändå är alla förenade i en och samma tro, delaktiga i ett och samma bröd, knutna till var och en sin biskop, apostlarnas efterföljare, som i sin tur är förenade med Petri efterträdare i Rom.

Det är ingen tillfällighet att ett av kyrkans stora problem idag är prästbristen. Både brister bland prästerna och bristen på präster. Men problemet berör lika mycket varje lem i kyrkan. När Jesus ser människorna och fylls av medlidande med dem, när han säger att skörden är stor men arbetarna få, då är det hans slutsats som borde få oss att tänka efter. Man kunde ju fråga varför han inte sänder flera arbetare? Han som både ser nöden och är den ende som kan kalla och sända. Men hans slutsats är denna: ”Be skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Han frågar efter hela kyrkans samverkan. Och det handlar inte bara om en eller flera böner. På något sätt är prästbristen en spegel av tillståndet i hela Guds folk. Det ligger en sanning i ordet att ett folk får de ledare det förtjänar. En rannsakande fråga är om jag verkligen vill stå under en herde? Eller om jag har smittats av den gängse lusten att suveränt kunna gå mina egna vägar. Denna moderna sjuka var redan diagnosticerad av profeten Jesaja: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg.” (Jes 53:6) Den postmoderna människan har hört så mycket om gångna ledares syndaregister att hon tror sig ha fått alibi för att vara sin egen herre. Och då duger inte ens den bästa herde. Jesus liknade detta släkte vid barn på torget, som varken vill dansa eller sörja. Antingen är ledarna för slappa eller också är de för stränga. (Matt 11:16-19).

Den helige Benedikt beskriver motsatsen, när han beskriver dem som inte ”lever efter eget godtycke och inte lyder sina egna önskningar och begär”. Han säger att de ”vill han en abbot som förestår dem”. (RB 5:12) Detta står i regelns kapitel om lydnad, den kungliga vägen till frihet och trygghet. Resten av kapitlet beskriver det som en väg till glädje.

Jag påstår inte att vi på en gång kan återupptäcka denna glömda väg, den goda lydnadens väg, men jag är övertygad om att här finns en upptäckt att göra. En skatt som väntar på att bli framgrävd på nytt. Guds rike är nära. Kyrkan finns och hennes herdevård, som ett frö till det Guds rike som är ”rättfärdighet och frid och glädje” (Rom 14:17).

När Guds folk på nytt upptäcker den goda lydnadens välsignelse och på allvar börjar be om herdar, då kommer också Gud att sända dem. Han har inte övergett sin kyrka. Han står för sina löften. Redan David visste det: ”Herren är min herde, ingenting ska fattas mig.”

Amen.