TIONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Hos 6:1a,3-6 Rom 4:18-25 Matt 9:9-13

Barmhärtighet

”Vad begär du?” – frågan riktas till den som söker inträde i klostret. Svaret lyder: ”Guds och brödernas barmhärtighet.” Människan har många behov, men frågan är om något är större än behovet av barmhärtighet. Som den torra jorden behöver regn, behöver människan barmhärtighet. I varje mässa ber och ropar vi om det: Kyrie, eleison! Herre, förbarma dig! Den starka och framgångsrika människan tycker inte om detta behov. Hon tycker det är förnedrande. Hon vill klara sig själv. Men i klarsynta ögonblick vet varje människa att livets ekvation inte går ihop utan detta, Guds och människors barmhärtighet.

Tron talar ofta om det. Vår nuvarande påve säger att det är kyrkans största uppgift, att vittna om och förmedla Guds barmhärtighet. Också djävulen vet om det och försöker förvränga det några grader, eftersom han hatar talet om barmhärtighet. Antingen förvanskar han det till en rättighet, som människan kan kräva när det behagar henne. Eller framställer han barmhärtigheten som allmän eftergivenhet. Som om Gud likgiltigt skulle se mellan fingrarna på hur vi lever.

I dagens evangelium får barmhärtigheten kött och blod. När Jesus går förbi tullhuset ser han en man sitta där som hette Matteus. Han ser honom. Fariséerna såg honom också, men de såg bara den avskyvärde tullindrivaren, som bedrog människor och utsög de fattiga. I deras ögon var han oren och bara värd förakt. Och det är ingen tvekan om att hans syndaregister var stort. Men Jesus ser djupare. Han ser med Guds barmhärtighet på honom. Jesus satte inte punkt genom att fälla den gängse domen över syndarna. Tvärtom visade han särskild omsorg om dem som gått vilse och höll på att förstöra sina liv. Om Abraham hörde vi i dagens andra läsning att han höll fast vid hoppet där allt hopp var ute. Jesus ser med detta gudomliga hopp på Matteus. Han tilltalar honom och säger: ”Följ mig!” Matteus hör rösten och ser Jesu barmhärtiga blick. Denna röst och denna blick är starkare än hans eget penningbegär. Matteus möter något som väger tyngre än omgivningens föraktfulla domar. Det är till och med starkare än det självförakt som blir följden när synden får råda. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedictus (RB prol 19).

När Jesus sedan intar en måltid i Matteus´ hus kommer många syndare och tullindrivare dit och lägger sig till bords med honom. Det måste ha funnits något hos Jesus som gör att de vågar sig fram, trots att han inte var någon snällhetspredikant. Han sade inte som vissa röster säger idag med en förrädisk halvsanning: ”Du duger som du är.” Jesus förkunnade omvändelse och efterföljelse, men det får inte förväxlas med moralisk perfektionism, som dömer och ser ner på andra. Den röst Matteus hör är den gode Herdens röst. Han känner igen en barmhärtighet som söker den vilsegångne av kärlek och äkta omsorg.

Jesu barmhärtighet är varken överslätande eller nedlåtande. Han delar bord med syndarna. Han delar våra villkor, trots att han är utan synd. De högmodiga vill inte se denna jämlikhet. De tror att de själva inte behöver Guds barmhärtighet, annat än i princip. Aposteln säger som det är: ”Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda” (Rom 3:10). ”Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla” (Rom 11:32).

Det är denna barmhärtighet som rinner fram ur Jesu öppnade sida på korset, ur Jesu hjärta, som kyrkan firade den gångna veckan. Det är källan till all den barmhärtighet som Kyrkan vill förmedla genom sitt ord och sina sakrament. Vi får dricka ur bägaren som flödar över. Vi får smaka och se att Herren är god.

Det gäller alla, också dem som lever i kloster. Jesu ord om att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka, citerar den helige Benedictus i kapitlet om hur abboten skall visa omsorg om bröder som begått fel i klostret. ”Abboten skall ta sig an felande bröder med största omsorg… och handla med största klokhet och uthållighet, så att han inte mister något av de får som är honom anförtrodda” (RB 27:1,5). I bilden av abboten målar Benedictus bilden av den barmhärtige Kristus.

Ändå är Guds barmhärtighet inte menlös och eftergiven. Den kan inte förvanskas till en rättighet eller ett krav. Den obotfärdige rövaren ber inte om barmhärtighet. Han kräver hjälp för att fortsätta med sitt tidigare rövarliv. Syndaren kan aldrig kräva barmhärtighet, endast be om den i ödmjukhet. Det var vad den botfärdige rövaren gjorde, han som blev bönhörd över all förväntan.

Inte heller tar Guds barmhärtighet bort människans eget ansvar. Om Matteus står det att han ”steg upp och följde Jesus”. Han ber inte om betänketid, han börjar inte förhandla. Beslutsamt och målmedvetet står han upp, vänder ryggen till sitt gamla liv och följer Jesus. Som Benedictus uttrycker det: ”Han avsäger sig egenviljan och griper lydnadens starka och härliga vapen för att gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne konungen” (RB prol 3).

Men denna efterföljelse fortsätter att leva av Guds barmhärtighet. Därför måste vi själva visa barmhärtighet. Bröderna skall ”bära varandras sedliga och kroppsliga svagheter med största tålamod” (RB 72:5). De största helgonen har ofta ständigt bett för syndarna, varit omutliga i det rätta, men samtidigt oändligt milda. När någon får uppgiften att förmana, så måste det ske ”i ödmjukhet”, som aposteln säger (Gal 6:1). Abboten skall utrota felen ”klokt och kärleksfullt… och mera sträva efter att bli älskad än fruktad” (RB 64:14f).

Så hör de två mysterierna ihop. Att vi lever av Guds barmhärtighet visar sig i att vi själva är barmhärtiga. Barmhärtigheten blir som kommunicerande kärl, där man till slut inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Det vi tagit emot ger vi vidare, och det vi gett till vår nästa vänder tillbaka till oss själva: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”

Benedictus ger oss ett konkret verktyg, antingen det gäller oss själva eller våra bröder: ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet” (RB 4:74).

Amen.