HELIGA TREFALDIGHETS DAG

2 Mos 34:4b-6,8-9 2 Kor 13:11-13 Joh 3:16-18

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi alla döpta. Det första och det sista en kristen gör varje dag är att teckna sig med korsets tecken, som påminner om denna trossanning. Tron på den treenige Guden är det centrala mysteriet i vår kristna tro, den högsta av trossanningar. Den övergår vad vårt förnuft kan tänka ut, en trossanning i strikt mening. Den fördolde Guden har själv uppenbarat detta mysterium för oss. Om vi kunnat räkna ut denna sanning själva eller förstå den, så handlade det ju inte om den sanne Guden. Liberal teologi av olika schatteringar tvekar inför denna tro och reducerar Sonen till en människa och Anden till en kraft. Till en början verkar det rationellt och tilltalande, det blir lättare att föra dialog med både Judendom och Islam, men i längden blir hela tron skev och kraftlös. Kyrkan bekänner och tillber ”var och en av personerna” (prefationen) i den Heliga Treenigheten.

Guds innersta väsen kan ingen människa förstå, hans storhet är outrannsaklig. ”Ingen känner Fadern utom Sonen”, säger Jesus. ”Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns i Gud”, säger aposteln.” (1 Kor 2:11) – Ändå finns det spår av den Treenige i hans skapelse. Varför säger vi t.ex. att alla goda ting är tre? Människan består av kropp, själ och ande. I hennes tre själsförmögenheter, minne, förnuft och vilja, ser Augustinus spår av den Treenige. I nådens värld blir spåren ännu tydligare; i de tre gudomliga dygderna tro, hopp och kärlek; i de gängse klosterlöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad osv. Ett annat spår är solen med dess strålar och dess värme. Solen som en bild för Fadern, solstrålen för Kristus och värmen för den helige Ande.

Liksom solen är källan till allt biologiskt liv på jorden, så är Fadern källan till allt liv överhuvudtaget. Liksom solen sänder ut sina strålar, så sänder Fadern sitt Ord och sin Ande. Redan i skapelseberättelsen hör vi att Gud talar, och så blir allting till och får liv. Han sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” Också pluralformen, ”låt oss” och ”vår avbild”, ser kyrkofäderna som en antydan om den inre dialogen i den heliga Treenigheten. Egentligen är alla människor skapade i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Ännu underbarare är det när han nyskapar oss genom att sända sin Son. Alla solens strålar finns samlade som i ett brännglas när han sänder sin egen Son som människa. Därför säger Jesus om sig själv: ”Jag är världens ljus.” Ljusstrålen genom luften kommer inte ur sig själv. Den kommer från solen. Så är också Jesus Faderns Son, utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen (Hebr 1:3), en sann bild av Fadern. ”Den som har sett mig, har sett Fadern”, säger Jesus.

Solstrålen som når jordens yta skapar värme och liv. Vi ser hur naturen får färg, form och liv, när den öppnar sig för solens ljus. Det påminner om vad den helige Ande gör, han som kallas Livgivaren. Fadern vill inte bara ge oss kunskaper om Gud. Han vill inte bara få rättning i leden. Han vill ge oss liv. Liksom solens stråle skapar värme och liv, så ingjuter Gud sin Ande i våra hjärtan och väcker tro, hopp och kärlek i oss. När människorna öppnar sina hjärtan för Guds Ande, då blir de själva förvandlade. De blir Guds barn och upptäcker att de är syskon till samme Fader. En ny gemenskap växer fram ur den Heliga Treenigheten. ”Så framträder kyrkan som ett folk, ’förenat genom Faderns, Sonens och den helige Andens enhet’.” (Cyprianus, Lumen Gentium 4)

Nu är detta med solen en bild, en liknelse. Den säger oss något om Gud, men långtifrån allt. Olikheterna är alltid större än likheterna, lär oss teologin. En skillnad mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Den följer naturlagarna. Solen har ingen egen vilja.

Men om Gud säger dagens evangelium att han älskade världen och därför sände sin Son. Ja, han älskade världen redan när han skapade himmel och jord i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Gud skapade därför att han är kärlek. Den som älskar vill dela med sig, ge ut av sitt eget. Liksom mannens och hustruns kärlek bär frukt i barn. Vi ser Guds överflödande kärlek i naturens slösande mångfald och rikedom. Allra tydligast ser vi det i människan, som är skapad till Guds avbild. Varje människa finns till därför att Gud vill henne, därför att Gud i sin kärlek har behag till henne. Därför finns det inga oönskade barn. Gud älskar inte bara de snälla barnen. Guds kärlek omfattar alla.

Människan har sedan syndafallet en lust att vända sig bort från Gud. Hon lockas att misstro Gud och tror sig bli lyckligare på egen hand. Ändå slutar inte Gud att älska oss. Beviset på hans kärlek är att han sänder sin egen Son och sin egen Ande. Vi hör det i dagens evangelium, som kallats ”lilla bibeln”. I den versen finns hela bibeln samlad som i en enda solstråle. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Han sände honom inte för att döma världen, utan för att rädda den. För att vi skulle få ett tydligt och verksamt tecken på Guds innersta väsen, som är kärlek. Så att misstron byts i tro, förtvivlan i hopp och själviskhet i kärlek. Därför får det inte stanna i huvudet och med torra åsikter. Därför sänder han också sin Ande, som en eld i våra själviska och kalla hjärtan.

Men kärleken väcks inte i oss med en naturlags automatik, inte utan vår viljas samtycke och medverkan, lika lite som Gud var tvingad att skapa eller sända sin Son. Kärleken kan bara väckas i oss om vi själva öppnar oss för den och låter den tända våra hjärtan. Människan kan avvisa Guds kärlek. Hon kan vända sig bort och stänga sitt hjärta. Och då drar hon själv över sig domen och förblir i mörkret. Därför är det ingen motsättning mellan kärlekens Gud och tanken på en slutgiltig fördömelse. Just därför att gåvan är slutgiltig och så överväldigande, blir också människans ansvar så stort. Just därför att Gud är kärlek vill han inte göra våld på vår frihet. Det är vårt fria bejakande som han väntar på. Vårt bejakande och vårt gensvar i tro och kärlek.

Detta är också det enda sättet att förstå den uppenbarade tron. Att med huvud, hjärta och liv besvara den tro som getts oss och så finna vägen till lovsång och ständig tacksägelse – ”Vi skall lova Herren nu och för evigt” (Ps 115:18), försmaken av den eviga tillbedjan. Därför bekänner vi nu vår tro och firar eukaristi, det mysterium som redan nu drar in oss i tacksägelse och tillbedjan av Fadern, Sonen och den helige Ande.

Amen.