Uthållighet och tro

29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

2 Mos 17:8-13 2 Tim 3:14-4:2 Luk 18:1-8

Uthållighet och tro

Redan i förväg talar Jesus om vad som är syftet med den liknelse han berättar: ”för att lära sina lärjungar att alltid be och inte ge upp”. Men avslutningsorden visar att det inte bara rör sig om uthållighet, utan också om tro. Tro på att Gud skall höra sina utvaldas böner, när de ropar till honom. Om dessa två ting handlar det i bönen: uthållighet och tro.

De hör ihop, som två sidor av ett och samma mynt. När bönen tystnar i en människas liv, då visar det att också tron vacklar. Och där tron lever ett tynande liv, där är det också illa ställt med bönen. Uthållighet i bönen är inte bara en fråga om disciplin. Bönen behöver tron. Utan tro förvanskas bönen till rutin, tomma ord eller besvärjelse. Å andra sidan är det något skevt med en tro som inte leder till bön. Tron blir teorier och åsikter. Den stannar i huvudet och saknar kraft.

Tron är den största gåva en människa kan få. Hon förstår att hon har en Skapare, som är hennes Fader. Allt vi har och är, har vi fått som gåva. Och vi får det varje dag på nytt. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, säger aposteln. (Apg 17:28) Och inte nog med det. Denne vår Fader har sänt sin egen Son som vår Frälsare, för att befria oss från synd, död och allt ont. Dessutom har han gett oss sin helige Ande, som har helgat oss och gjort oss till Guds barn. Även om vi tackade ständigt, skulle ett helt liv inte räcka till att tacka för allt vi fått. (Gregorios av Nyssa) Därtill har vi löftena, löftena om det vi hoppas på i den Nya Skapelsen, det helt förnyade och eviga livet, i fullkomlig glädje och gemenskap med Gud och alla heliga. Tacksägelsen hämtar material både från det vi har fått och det vi hoppas få, både från det förflutna och det kommande.

I nuet, det som ligger mellan det förflutna och det kommande, lever vi därför i hoppet. Vi hoppas på det som tron givit oss, men som vi ännu inte äger fullkomligt. Och hoppets språk är bönen. Bönen sträcker sig efter det vi ännu saknar. Men hoppet bygger på tron. Utan tro blir bönen tomma ord, vaga förhoppningar, kanske präglad av övergående entusiasm eller tillfälliga upplevelser. Kristen bön är bön i tro.

Men tron är ingen sak som den troende har en gång för alla. Den måste ständigt återerövras. Därför blir bönen också kamp. Omvärlden frågar spydigt varför så många böner inte blir infriade. De inre rösterna är ofta ännu svårare, de röster som ifrågasätter och tvivlar. Som en frätande syra i hjärtats innersta. Eller som en vägg, eller en upplevelse av att ropa ut i tomma intet. Psaltaren formulerar det: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala… Hur länge skall min fiende triumfera?” (Ps 13: 2-3)

Motmedicinen är tvåfaldig: tro och uthållighet. Tro på vad Kristus säger i sitt evangelium. Om en orättfärdig domare gav änkan hennes rätt, ”skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?” Redan Gamla Testamentet vittnar om att Gud tar sig an de rättfärdigas sak, när den ringes bönerop stiger genom molnen. Underbar är hans barmhärtighet i nödens tid, som regnmoln när torkan råder. (Syr 35: 21-26)

Liknelsen kallar de troende för Guds utvalda? Det är evangelistens uttryck för att de troende hör samman med Kristus, som är ”Guds utvalde”. (Luk 9: 35) Tron på Kristus infogar den troende i honom. Aposteln skriver: ”Gud har utvalt oss i honom att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.” (Ef 1: 4) Vår tro på Kristus är grunden för vår tro på bönhörelse. Den tron är inte beroende av dagstemperaturen i min subjektivt upplevda tro. Bedjaren själv är lika svag och utsatt som änkan i liknelsen. Därför lyssnar han på evangeliet och tar på nytt emot trons gåva, bejakar tron på honom som Fadern har sänt.

Det är den ena sidan av motmedicinen. Den andra är uthålligheten. Den troende kommer i lägen där det krävs envis uthållighet. Att med vilja och självdisciplin hålla ut i bönen. Att säga nej till tvivlet och driva ut otron. Det avgörande är tron.

När tiden är mogen, Guds tid, går solen upp. Vi upptäcker bönhörelsen. Bedjaren förstår och erfar att Gud är trofast. Att han är värd vår förtröstan. Att ingenting skall fattas oss.

Den enskildes bön är innesluten i Kyrkans bön, hon som ber ständigt – dygnet runt – jorden runt. Som Mose på berget, stödd av sina bröder Aron och Hur. Medan Josua och de andra kämpar mot fienden nere på slätten. En vidunderlig bild för Kyrkans mysterium. Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som ständigt manar gott för sitt folk inför Fadern i höjden. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, som ”förlänger” det en gång framburna offret, när de frambär det på Kyrkans altare. Detta eviga offer ”sprider sig” i alla kyrkans lemmar genom den ständiga bönen, i kyrkor, kloster och människors hjärtan. En bild för den ständiga samverkan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp, men också för samverkan mellan olika lemmar, mellan bön och arbete, mellan ”kontemplativt” liv och ”aktivt”, mellan Kyrkans osynliga liv ”överst på höjden” och hennes synliga gärningar i ”världen”. ”Så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han lät sin hand sjunka, rådde Amalek”. Vore vi tillräckligt klarsynta skulle vi också se sambandet mellan Kyrkans bön och tillståndet i världen. Och mellan kyrkans bön och hennes egen kraft, respektive svaghet. Om bönen tystnade helt skulle världen rasa samman. Men också om bönens händer sjunker, får det negativa effekter – och omvänt! Kyrkans gärningar får sin kraft av hennes bön. Samma villkor gäller för den enskilde. När bönen tystnar rinner kraften bort. Uthållig bön i tro öppnar ögonen och ger kraft. Otaliga vittnesbörd kan berätta om samma hemlighet. ”Nu har jag så mycket att göra att jag måste be dubbelt så mycket”.

Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin. I tro och uthållighet frambär hon det eviga korsoffret, förebådat i Mose upplyfta händer på berget. ”När Moses händer blev tunga stod Aron och Hur på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe till solen gick ner.” Kyrkan lyfter upp det eviga offret mot fiendens onda anslag. Hon gör det i tro: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.” Och tar emot den egentliga bönhörelsen, de eukaristiska gåvorna.

Samtidigt fortsätter hon att be och ständigt fira samma offer. Hon håller ut, ”till dess du återkommer i härlighet”, i hopp och förbidan om den slutliga bönhörelsen.

Amen.