Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den

BIRGITTA AV VADSTENA

SVERIGES OCH EUROPAS SKYDDSPATRON – 2004

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den

Kanske är detta det flitigaste citerade ordet från den heliga Birgitta. Det är en bön, tydligt inspirerad av den heliga Skrift. Vi bad nyss i responsoriepsalmen: ”Herre, kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar.” (Ps 25:4) Själv fick hon erfara det, när Gud ingrep i hennes liv och gjorde henne till sitt särskilda redskap.

Finns det en väg för människan, en väg utstakad i förväg? Även om den inte blir så tydlig som för den heliga Birgitta. Finns det en plan, en mening, en kallelse, en personlig väg? Eller är livet bara ett projekt som människan själv skall genomföra, mer eller mindre framgångsrikt? Ett projekt där människan själv är suverän och inte behöver fråga någon annan till råds, men där hon inte heller har någon att fråga när projektet hotas eller vacklar. Där hon blir ensam, när det inte går som hon planerat. Där hon biter ihop tänderna, men har resignerat och i hjärtat blivit förbittrad inför tillvarons godtycke och grymhet.

Från början i en människas liv tror jag det finns en aning och en förväntan om att ”något” väntar henne. Också utanför trons domäner. Varför säger man annars: ’Han har hittat sin väg.’ ’Hon har kommit på rätt plats i livet.’ Eller: ’det var inte hennes väg.’ Ändå förblir det ofta en vag känsla, som lätt mals ner av livets bistra realiteter. För den som fått trons ljus är det en grundläggande övertygelse. En del av det glada budskapet. Det är inte en slump att jag lever. Då skulle jag inte ens fråga efter någon mening. Någon ville att jag skulle leva. Gud har gett mig livet och ställt mig på en väg som leder mot ett mål, Guds eviga rike. Hos Birgitta och de andra helgonen ser vi det tydligt. De har levt sina liv som ett svar på Guds plan och mening med sina liv. Den helige Benedictus talar i företalet till sin regel om att återvända till honom som vi gått bort ifrån. I slutkapitlet talar han om att skynda mot det himmelska fäderneslandet.

Ändå är det en bön, ”Visa mig, Herre, din väg…” Människan går inte automatiskt den rätta vägen. Det finns avvägar, vägar som inte leder till målet, som leder vilse. Benedictus citerar ur Ordspråksboken: ”Det finns vägar som människor håller för rätta, men som till slut leder ned till dödsrikets djup.” (RB 7:21, Ords 16:25). Han talar också om den ”onda ivern”, i grunden högmodet, som ”skiljer från Gud och för till dödsriket” (RB prol 2; 72:1) Därför är det en bön: ”Visa mig, Herre, din väg…”.

Den som ser vägen måste också gå den. Benedictus talar om ”olydnadens tröghet”. Därför fortsätter bönen: ”Gör mig villig att gå den.”

I vissa vägskäl av livet finns det särskild anledning att be denna bön. När vi måste välja väg. Det kan handla om avgörande vägval. Det kan handla om att välja mellan olika alternativ i vardagen, eller om att välja de rätta orden. Sådant kan kräva eftertanke, att man frågar om råd. Men grundläggande är bönen: ”Visa mig, Herre, din väg…” I varje ny situation. Så att bönen blir en vana, lika självklar som att vi andas. ”Ske din vilja…” Det är lärjungens sätt att följa sin Herre. Att i praktiken visa sin vilja att följa i hans fotspår.

I efterhand gör då lärjungen en upptäckt. Att någon annan är med, att någon som ser klarare och längre, styr och leder. Som Tobias, när han vägleddes av ängeln Rafael. Eller också upptäcker hon, till sin förfäran, hur illa det kan gå om hon handlat bara efter eget huvud eller på rutin.

Den heliga Birgitta menade också något mera med sin bön, ”Visa mig, Herre, din väg…” Det handlar inte bara om en personlig väg för var och en. Det finns också något gemensam för alla kristna, de som efterföljer Kristus. När aposteln Tomas vid ett tillfälle frågade hur de skulle veta vägen svarade Jesus: ”Jag är vägen.” (Joh 14:6) Hans liv från födelsen till död och uppståndelse är också lärjungarnas väg. Han har levt vårt jordiska liv, gått på de mänskliga vägarna, för att visa oss vägen till målet, den himmelske Fadern. Men mer än så. Han inte bara visar oss vägen, han är vägen. Hans liv blir lärjungens liv. Han föds i oss genom dopet. Det växer och får näring genom de heliga sakramenten. Han går inte bara med oss och före oss. Han har tagit sin boning i oss. När lärjungen i tro och bön följer sin Herre, anar hon ett nytt liv i sitt innersta. Något spritter till inom henne. Men också när vi tvekar, är trötta, eller helst vill slippa undan, kanske plågas av ångest inför det svåra och okända. Han lämnar oss inte. När vi faller, faller han med oss, som han föll under korset, eller i Getsemane. Men han reser sig på nytt, i oss, när vi ödmjukar oss och ber om hjälp. ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.” (Ps 25) Endast den medvetna och allvarliga synden skiljer oss från honom. De mindre synderna försvagar oss, men släcker inte ut nådens ljus i oss. Samma psaltarpsalm säger: ”Herren är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen.”

Den hisnande upptäckten av att Herren är vägen, att han tagit sin boning i oss, att han är vårt egentliga och sanna liv, att han gjort oss till tempel åt sin egen Ande, att denna Ande blir en källa inom oss, som aldrig sinar, den upptäckten förvandlar bönen. Bönen får en annan karaktär. Nu handlar det om överlåtelse. ”Visa mig, Herre, din väg…” – Ske din vilja – Vad som än händer tackar jag dig (Charles de Foucauld) – När jag har dig, frågar jag efter intet på jorden (Ps 73:25) – Herren är min herde, ingenting skall fattas mig (Ps 23). Då är det inte längre människan som styr. Hon är överlåten. Den helige Benedictus uttrycker det så: ”Må han föra oss alla till det eviga livet!” (RB 72:12) Då har Birgittas bön fullgjort sin tjänst. Då förvandlas bördan till ett milt ok. Den kämpande bönen övergår i tacksägelse och tillbedjan.

Som vi ber i den eukaristiska bönens avslutning: ”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, alla ära och härlighet, från evighet till evighet. Amen.”