23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Vish 9:13-18 Filem v.9b-10,12-17 Luk 14:25-33

Att tänka efter – före

Det är inte givet att läsningarna ur bibeln direkt svarar på de frågor eller probem man bär med sig till gudstjänsten. Men av det följer inte att de skulle vara inaktuella. Vi har hört tre läsningar, av tämligen olika slag. Den första, ur Salomos Vishet, resonerar eftertänksamt om hur en människa får kunskap om Guds vilja. Den andra handar om en förrymd slav och är ett utdrag ur det kortaste brevet av aposteln Paulus. I evangeliet hörde vi Jesu kärva villkor för att vara hans lärjunge. Att hata sina närmaste? Men de tre läsningarna belyser varandra.

Låt oss börja med den som är lättast att förstå, utdraget ur Pauli korta brev till sin vän Filemon. Denne Filemon hade en slav vid namn Onesimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Nu bistår han aposteln, som sitter i fängelse. Ändå vill han göra rätt för sig och återvända till sin herre Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följebrev där han vädjar för Onesimos. Han kallar honom: ”mitt barn, som jag har fått i min fångenskap.” Han ser Onesimos som en del av sig själv. Han vill inte föreskriva Filemon att bemöta honom med barmhärtighet, även om han som apostel hade kunnat det. Istället vädjar han till hans goda vilja. ”Det goda du gör ska inte ske av tvång utan av fri vilja. Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer än en slav; en kär broder.” Det måste ha rått vänskap mellan Pauus och Filemon. ”Om du betraktar mig som din vän, – skriver aposteln – ta då emot honom som om det vore jag.” Hela brevet är präglat av värme och kärlek. En doft av själva evangeliet. Vi hör det på tonen i apostelns brev. Det är denna värme som utgör bakgrunden till det kärva evangeliet.

Men innan vi går till evangeliet – låt oss först lyssna till den första läsningen ur Salomos Vishet. Utgångsfrågan är hur människan får kunskap om Guds vilja. ”Vi kan knappt göra oss en bild av det som finns på jorden.” Hur skulle vi då kunna tänka ut vad Herren vill? Frågan är högst aktuell. Varför skulle den enes uppfattning vara sannare än den andres? Den idag politiskt korrekta uppfattningen är att man ingenting kan veta. Varjehanda åsikt tolereras, bara inte den att någon övertygelse skulle handla om sanning. Vishetens bok håller med om att människan på egen hand inte kan veta något bestämt, om inte något avgörande inträffar: att Gud själv uppenbarar sin vilja. ”Vem har förstått din vilja utan att du skänkt honom vishet och sänt din heliga ande från höjden?” Visheten, som i denna tradition nästan beskrivs som en person, är en profetia om Logos, Ordet som blivit människa, vår Herre Jesus Kristus. Genom honom och hans Ande får människan insikt och leds på rätta vägar, ”genom visheten blev de räddade.” Så unikt och avgörande var det när Jesus uppträdde och förkunnade Guds rike längs Gaileens vägar för styvt 2000 år sedan, eller för aposteln Paulus på Damaskusvägen. Denna förkunnelse förändrade villkoren för oss människor. Mitt i en förvirrad, sargad och dödsdömd tillvaro förkunnar Jesus Guds eviga rike. Mitt i människans famlande mörker tänds ett ljus. En väg öppnas som leder människan till målet. ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Människor kände kraften i Jesu ord och såg hans märkliga gärningar. Stora skaror följde honom. Det är då han vänder sig om och klargör innebörden i att följa honom. Många följde med mest av nyfikenhet, tillfällig entusiasm eller beräkning. Den som har sådana motiv håller inte ut. Man missar poängen. Budskapet förminskas eller förvanskas. I princip kan vi förstå vad han säger. Vad kan vara viktigare än Guds rike? Inte ens det finaste och värdefullaste på jorden. Inte ens familjeband. När Jesus säger att man måste hata sin familj och sina närmaste för att vara hans lärjunge, så betyder det inte hata i psykologisk mening. Det som avses är att också familjen måste komma på andra plats i förhållande till Jesus. Hos evangelisten Matteus säger Jesus samma sak, men uttrycker det så: ”Den som älskar far eller mor, son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig” (Matt 10:37). Redan det måste ha varit chockerande för dem som först hörde det. Familjen på Jesu tid gav inte bara skydd och trygghet, den uppfattades som den kanske största gåvan som människan fått. Den var helig. Men i jämförelse med Jesus kommer också det finaste på jorden på andra plats. I sig är familjen något gott och välsignat. Hur mycket behöver inte göras för att upprätta och stödja den i dagens samhälle? Ändå – här har någon trätt fram på den mänskliga scenen, där också familjesolidariteten måste vika för detta nya.” Benedikt uttrycker det så: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus” (RB 4:21).

Det betyder också att tänka efter – före. Att få veta i förväg. Den tidiga kyrkan var mån om att ge grundlig undervisning före dopet, inte minst när det gäller den kristna moralen. Det är allvarligare att ha avagt doplöften, men inte hålla dem, än att inte ha avlagt dem. Samma sak gäller klosterlöften. Den helige Benedikt säger att den blivande munken i förväg skall visas på allt som är hårt och mödosamt på vägen som leder till Gud. Regeln skall föreläsas för novisen flera gånger, ”så att han vet vad han ger sig in i”. ”Se, här är den lag under vilken du vill göra tjänst. Kan du hålla den, så träd in. Kan du det inte, är du fri att gå” (RB 58). Också de tidiga ökenfäderna var återhållsamma med att lämna ut sina skatter till dem som var nyfikna, men inte hade för avsikt att praktisera vad de lärt.

Kanske blir det en förskräckande fråga. Visste jag vad jag gjorde när jag slog följe med Jesus? Ska det om mig sägas: ”Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt”?

Eller blir det en hälsosam fråga? En hjälp att nu göra det med insikt och av fri vilja, som jag gled förbi tidigare. Att våga se och göra bot för vankelmod och haltande på båda benen, och be om beredskap att inte föredra något framför kärleken till Kristus.

Och upptäcka att den vi följer aldrig överger oss. ”Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13). Eller konkret uttryckt av den helige Cassianus: ”Om han ser att vi har den minst antydan till god vilja eller om han själv träffar vårt hjärtas hårda kisel, beskyddar han denna antydan och håller den vid liv genom sin andedräkt. Ty Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (Coll XIII, 7 – Hjärtats ro, sid. 22).

Amen.