TREDJE PÅSKSÖNDAGEN 2004 – Mariavall

Apg 5:27-32, 40b-41 Upp 5:11-14 Joh 21:1-19

Den avgörande frågan

En följetong i den mänskliga historien är spänningen mellan auktoritet och kärlek, mellan lag och barmhärtighet, mellan fasthet och mildhet. I kyrkan möter vi samma fråga i spänningen mellan ämbetets auktoritet och den kärlek som tycks upphäva alla bud. Eller i spänningen mellan vad kyrkan kräver och vad samvetet bjuder. Ibland brukar Petrus få representera ämbetet och den yttre auktoriteten, medan Johannes står som symbol för kärleken och det personliga.

I dagens evangelium är det Johannes som berättar om Petrus. Den lärjunge som Jesus älskade, som låg vid Jesu bröst vid den sista måltiden, den lärjunge som lärt oss att Gud är kärleken, just den lärjungen berättar om Petrus, han som får uppdrag att vara herde för fåren, det uppdrag som kyrkan känner igen som Petri och hans efterföljares uppdrag att leda och hålla samman kyrkan. Hade Petrus själv berättat, då hade man ju kunnat misstänka att han talat i egen sak, men nu är det Johannes som återger det hela. Redan häri anar vi en försonad enhet mellan de två. Vi kommer ihåg språngmarschen till graven, där Johannes sprang fortare än Petrus, medan Petrus var modigare och vågade gå in i graven. Dock är det Johannes som först förstår. Han såg och trodde.

Samma rollfördelning möter vi i dagens evangelium. Det är Petrus som är ledare. Det är han som beslutar sig för att fiska. De andra följer med. Men när Jesus står där på stranden efter lärjungarnas fruktlösa möda hela natten, då är det Johannes som först känner igen honom. Den lärjunge som Jesus älskade får säga till Petrus: ”Det är Herren.” Som helgonen ofta fått säga till ämbetets innehavare, när de stelnat och förblindats. Det är kärleken som ser, som upptäcker den okonventionella vägen, som känner igen Herrens närvaro. Men vi får inte veta hans namn. Diskret låter han Petrus själv få upptäcka. Och Petrus känner vi lätt igen. Den ivrige och hängivne. Han hoppar i vattnet och simmar eller vadar i land, medan de andra kommer efter med den tungt lastade båten. Men först tar han på sig ytterplagget, av vördnad för den han skall möta. Som när den helige Benedikt säger att munken skall skynda till gudstjänsten ”med största hast”, och tillägger ”men likväl med värdighet, så att det inte ges tillfälle till lättsinne” (RB 43). Redan i Petri iver märker vi vad som rör sig i hans inre. Det är kärleken som får honom att hoppa i vattnet och skynda sin Herre till mötes. Sådant står inte i lagböcker. Kärleken går utöver lagen. Av samma skäl säger den helige Benedikt att ingenting får gå före gudstjänsten. Också rent språkligt använder han samma ord när han säger: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus” (RB 4:21).

På stranden ser de en glödhög. Möjligen är det en diskret påminnelse för Petrus om elden på översteprästens gård. På elden ligger det fisk och bröd. Jesus uppmanar dem att hämta några av fiskarna i nätet och Petrus drar då ensam hela nätet upp på land med alla de 153 fiskarna. En kyrkofader (Hieronymus) hänvisar till att man på den tiden räknade med 153 olika fisksorter, en symbol för att Gud vill dra alla folk och människor till sig. Samma verb användes när Jesus säger: ”När jag blivit upphöjd skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32). Och Jesus säger: ”Kom och ät.” Medan lärjungarna inte säger ett ord. De ser och tror. Flera kyrkofäder ser denna måltid i gryningen vid Tiberias sjö som en glimt av den himmelska måltiden, där alla som låtit sig dragas får se och smaka. Den fisk som halstrats på glöden är en påminnelse om Herrens lidande. Fisken blev ju också tidigt en symbol för Herren, också för att bokstäverna i det grekiska ordet fisk, ichtys, kunde läsas som en antydan om vem Jesus var, ´Iesus Christus, Guds (Theos) Son (´yios) frälsare (sotér)´. I förföljelsetider användes fisken som en legitimation mellan de troende på att man var kristen. Jesus tar brödet och ger dem. Han tackar inte. Den förhärligade Herren tar själv emot ”ära härlighet och lovsång”.

När de har ätit förändras scenen. De andra lärjungarna försvinner ur blickfältet. Kvar finns bara Jesus och Petrus. Men det är fortfarande Johannes som berättar. Vi hör inga förebråelser ur Jesu mun. Endast denna enda fråga: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?”, upprepad tre gånger i något varierad form. Tre gånger fick räddhågan honom att förneka sin Herre. Tre gånger får kärleken honom att bekänna. Som Johannes förklarar i sitt brev: ”Kärleken driver ut räddhågan” (1 Joh 4:18). Ingen kan fullgöra det uppdrag Petrus får utan kärlek till Herren. Hans uppdrag att vara en herde för fåren ser vi symboliskt framställd när han själv drar nätet i land utan att nätet går sönder. Det grekiska ordet betyder att det inte blir någon ´schism´ i nätet. Och vi anar Petri och hans efterföljares uppdrag att bevara enheten i den världsvida kyrkan. Hans särskilda uppgift hör vi också i den första frågan: ”Älskar du mig mer än de andra gör?”

Johannes kunde ju, mänskligt talat, själv gjort anspråk på denna uppgift, han som legat vid Herrens bröst, men han vet att det är Petrus som fått detta uppdrag. I grunden finns det ingen motsättning mellan ämbetet och kärleken. Också här gäller att ”vad Gud har sammanfogat får människan inte åtskilja”. Och något har hänt med Petrus. Vi känner igen hans personliga drag, hans iver och hängivenhet. Samtidigt är han förvandlad. Påsken har genom Anden flyttat in i Petri hjärta. Nu är det inte längre hans egen ambition som driver honom. Kärleken har drivit ut räddhågan och fullbordat lagen. En kyrkofader säger: ”För den som leder fåren måste kärleken vara så glödande att den övervinner till och med fruktan för döden.” Vi märkte det i Petri bekännelse inför Stora rådet, där Petrus frimodigt säger: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Apostlarna lämnar rådet ”glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull”.

”Simon, Johannes son, älskar du mig?” – svaret på den frågan avgjorde inte bara kyrkans framtid då. Det är till slut den enda viktiga slutfrågan i varje lärjunges liv. Det som efterfrågas är inte om vi lyckas och har framgång, inte ens med kyrkliga eller asketiska ambitioner. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken” säger Johannes av Korset. Men det är inte en hög ribba av moraliska kvalifikationer. Det är en person som frågar, Jesus Kristus, han som skall döma levande och döda. Det enda vi får ta med oss in i evigheten är kärleken. Det är det enda som består. Men där ligger också den stora befrielsen. I kärleken till Jesus ges både skydd och iver, skydd mot anfäktelser och iver att gå vidare, den gäller både förhållandet till mig själv, till min nästa och till Gud. Allt är samlat och koncentrerat i Jesu fråga: ”Älskar du mig?” Frågan ställs inte av någon kall makthavare, utan av det lejon som samtidigt är ett lamm, ett lamm som blev slaktat. Frågan tvingar ingen. Den förblir en fråga, ställd av honom som älskar oss till det yttersta, också i denna eukaristi, men som väntar på vårt svar. 

Amen.