PÅSKVAKAN 2004

De visste inte vad de skulle tro

Miljontals troende runt hela jorden bekänner denna natt: Kristus är uppstånden från de döda. De bekänner det som den orubbligaste av alla sanningar, trots att endast natten var vittne till det som hände, trots att apostlarna först tyckte att kvinnornas vittnesbörd var prat och trots att dess innebörd övergår människans förstånd. Detta år kan kyrkan sjunga med båda sina lungors fulla kraft, eftersom tiden för påsk sammanfaller i både öst och väst. Hela kyrkan vibrerar av Kristi uppståndelse. Från katedraler och små bykapell, med stora körer eller i hjärtats tysta jubel, ljuder samma bekännelse: Kristus är uppstånden från de döda. Det berättas från ett tillfälle under den gamla Sovjetregimen, när de högsta partifunktionärerna stod uppradade på podiet inför en väldig människomasssa. Någon smet fram till mikrofonen och utropade: ´Christos vas gräse´, Kristus är uppstånden, och hela folkmassan svarade med jublande röster, oberoende av den påtvingade ideologin: ´Christos vas gräse´.

Vi vet att det var med denna bekännelse som det hela började. Vi vet att utan uppståndelsen hade händelserna kring Jesus blivit på sin höjd en sida i historieboken. Ingen kyrka hade byggts. Ingen Matteuspassion hade komponerats. Ingen av oss hade varit kristen. Det var tron på Kristi uppståndelse som förvandlade lärjungarna från en räddhågad skara vars mästare hade blivit korsfäst, till apostlar som satte hela världen i brand. Det var uppståndelsetron som gav martyrerna mod att trotsa själva döden. Utan tron på Kristi uppståndelse reduceras kyrkan till ett museum eller en minnesförening. Paulus säger att om Kristus inte har uppstått så är vi ”de mest ömkansvärda av alla människor” (1 Kor 15:19).

I budskapet vid påskljuset, Exsultet, en av liturgins mest innehållsrika texter, jublar kyrkan över uppståndelsens underbara och hisnande storhet. ”Förgäves vore vi födda, om inte Frälsaren hade fött oss till det nya livet.” Hela vår tro, all gudstjänst, hela kyrkans och alla människors hopp har sin källa och sin kraft från tron på Kristi uppståndelse från de döda.

Men orden kan av den enskilde upplevas som för stora. Eller som något som inte ”fungerar” i praktiken, i mitt liv. Vi har kanske lättare att känna igen oss i evangeliet vi nyss hört, som berättar om de tre kvinnorna vid graven den första påskmorgonen. De hade sett korsfästelsen. De hade sett hur han lades i graven. Därefter hade de återvänt hem för att göra i ordning välluktande kryddor och oljor för att göra honom den sista tjänsten. Allt detta känner vi igen från vår egen verklighet. Krossade förhoppningar. Orättens triumfer. Sorg och förtvivlan. Det står att de tillbringade sabbaten i stillhet.

Men i gryningen ger de sig av till graven. De finner till sin förvåning att stenen är bortrullad. De vågar sig in i graven, men kan inte finna Jesu kropp. Evangelisten säger: ”De visste inte vad de skulle tro.” Sådan är ofta människans situation. Också vår. Vi har hört alla de stora orden, men kan, också om vi med vår mun instämmer i bekännelsen, komma i liknande situationer eller skeden av livet, där de stora orden känns främmande. Det kan dra en iskall vind av tvivel och otro genom det egna hjärtat. Inte heller vi vet alltid vad vi skall tro.

Vad händer i den situationen i evangeliet? Försöker kvinnorna repa mod? Rentav intala sig att Jesus nog har uppstått. Nej, de är helt beroende av det budskap de får höra. Två män i skinande kläder står framför dem. Kvinnorna blir förskräckta och sänker blicken. Det är dessa budbärare som förkunnar: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.” Så påminner de kvinnorna om vad Jesus sagt till dem tidigare, att han måste korsfästas och uppstå. ”Då kom de ihåg hans ord”, står det. Därefter går de och berättar för apostlarna.

Också vi har hört hans ord. Också vi har hört och hör på nytt budskapet om att han har uppstått. Vi har hört de stora orden om att all världens bedrövelse förstummas av påskens Halleluja. Vi är helt beroende av budskapet. Varje försök att bara spotta upp sig är dömt att misslyckas. Det avgörande är att höra. Med hjärtats öra. Och det som hindrar oss är den egna dövheten. Ibland förstärks dövheten av dåliga vanor och obekända synder, eller av att vi gett tvivel och otro en plats i hjärtat. Men vi förblir beroende av budskapet. Vår bedrövelse är just den situation som påskens budskap talar in i. Vi behöver inte förneka den. När alla jordiska förhoppningar krossats, som när Israels barn stod framför Röda havet med fienden i hälarna och havet framför sig. De kom vare sig framåt eller bakåt. Då ingriper Gud. Det enda han frågar efter är ett hjärta som lyssnar. Augustinus vittnar om detta när han efter sin omvändelse säger: ”Du kallade mig, du ropade och genombröt min dövhet.”

Låt oss ödmjukt be om nåden att höra, låt oss be om lyhördhet, med hjärtats öra, så att hjärtat vidgar sig. Runt hela jordens krets och in i det djupaste mörkret ljuder påskens budskap: Kristus är uppstånden från de döda.

Amen.