LÅNGFREDAGEN 2004

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Långfredagens liturgi har tre delar:

• Ordets liturgi med de stora förbönerna, 
• Hyllningen av korset, samt
• den heliga kommunionen.

I Ordets liturgi lyssnar vi, för att förstärka och fördjupa vår tro på den korsfäste. Han är offerlammet, som profeten Jesaja sett det många hundra år i förväg. I dagens andra läsning ur Hebreerbrevet är han inte lamm, utan den överstepräst som frambär offret. Vi påminns ånyo om Getsemanekampen, hur han ”under sitt liv på jorden uppsände höga rop och under tårar frambar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden”. Sedan följer den märkliga utsagan: ”och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja”. Han blev bönhörd, står det. Men – blev han det? Han hade ju bett om att slippa sitt förestående lidande. Hur kan då aposteln påstå att han blev bönhörd? Jesus hade i rädsla och dödsångest bett om att inte behöva tömma lidandets kalk. En djupt mänsklig bön. Otaliga människor och troende känner igen sig. I oro och rädsla för vad som skall drabba någon närstående i den egna familjen eller den gemenskap vi tillhör, i oro för utvecklingen i världen eller i kyrkan, i oro inför ett förestående vägval i det egna livet, i oro och osäkerhet, när det hittillsvarande ljuset har ersatts av mörker, torka och tomhet, när krafterna tycks uttömda och själen ropar: Varför, Herre, står du så långt borta?

– Evangeliet vittnar om, och det är vår tröst, att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi”. Det är ingen iskall stålman eller övermänniska vi tror på och efterföljer, utan en som delat vår svaghet, rädsla och ångest. Det står till och med att ”han lärde sig lyda genom att lida”. Som ville han öppna våra ögon för lidandets hemliga läkedom, att Gud tar lidandet i sin tjänst. ”Innan jag fick lida for jag vilse”, säger psalmisten (Ps 119:67). – Men hur går vägen vidare? Vari består hjälpen? Hur kan Skriften säga att Jesus blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja?

Det avgörande men i förstone oacceptabla svaret är att Guds vilja ser längre och älskar oss mer än vi själva gör, att han både vet och vill det som är bäst för oss. Det är denna Guds goda vilja som överlåtelsen litar på. När den, förenad med Jesu överlåtelse, ber: Ske inte min vilja, utan din. I Guds vilja, som vi ser den i ljuset av Jesu påsk, i hans överlåtelse, ryms hela Guds kärlek. Den omsluter oss var vi än befinner oss. Vi har den som ett dagligt sakrament att äta och få kraft av. Den dagliga bönen: Ske din vilja, sammanfattar alla andra böner. Den leder oss ofelbart på den enkla vägen till frid och helighet. Och han ger oss till och med den nåd vi behöver för att av hjärtat våga säga: Ske inte min vilja, utan din.

Denna Guds goda och kärleksfulla vilja gäller hela världen. Därför ber kyrkan denna dag för hela den mänskliga familjen. Hon omsluter allt och alla med den Guds goda vilja, som blivit synlig och konkret i Kristi påsk.

Efter förbönerna följer hyllningen av korset. Vi bekänner vår tro på och vår kärlek till den korsfäste. Vi tror inte bara med förnuftet, utan också med kroppen och med hjärtat. Vi besvarar den kärlek han visat oss. Vi faller ner och tillber. Vi kysser korset och bilden av den korsfäste. För att uttrycka vår kärlek och befästas i den. För att redan nu säga det Petrus skall säga efter uppståndelsen: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”.

Även om det inte firas någon eukaristi denna dag, det skulle, för att tala som ett barn, bli för ”mycket”, så ger oss kyrkan möjlighet att ta emot den heliga kommunionen, av de hostior som konsekrerades i gårdagens eukaristi. Som ett hoppets tecken och ett föregripande av uppståndelsens återförening.

Så ger dagens korsliturgi ett mönster för hela vårt liv: vi lyssnar till Guds ord om Kristi överlåtelse och ber för hela den värld han har offrat sig för. Vi tillber den korsfäste och visar honom vår kärlek. Vi förenar oss med den korsfäste, vi överlåter oss med honom och säger: Ske din vilja, och föregriper så uppståndelsen. 

Amen.